Lucia är en gammal tradition. Faktum är att vi i Sverige firade ljuset just denna dag, den 13 december, långt innan vi visste nåt om helgonet Lucia.
Före 1753, när vi bytte till den gregorianska kalendern från den julianska, var den 13 december årets längsta natt. Nu infaller vintersolståndet den 21 december. Men gamla vanor bryter man inte så lätt. Den 13 december trodde man förr att allsköns otyg härjade om natten och man gjorde bäst i att hålla sig vaken. Man kunde äta otaliga frukostar med start redan vid två på natten. Mörkret motades med ljus.
Traditionen att gå i Luciatåg spreds från Västsverige till resten av landet på 1800-talet. Det var från början främst de bättre bemedlade som lade sig till med den vanan, att låta en kvinna klä sig i vitt och gå med ljus i håret. En del påstår att traditionen föddes i Tyskland.
Vår luciatradition har väldigt lite med helgonet Sankta Lucia att göra. Hon var en donna som inte hade det helt lätt. Enligt sägnen var det Lucias egen fästman som angav henne som kristen, en tro som inte var tillåten i 300-talets Syracusa (Sicilien). Som hämnd för angiveriet, eller om det bara var för att uttrycka sin besvikelse, stack Lucia ut sina ögon och skickade dem till fästmannen. Som straff för sin tro dömdes Lucia till att brännas på bål. Lågorna lyckades inte ta död på henne, i stället fick hon ett svärd genom halsen. Det röda bandet vår tids lucior bär påstås vara en symbol för det blod som då spilldes.
Källa: Nordiska museet, Wikipedia
