En dag tittar jag in på fik efter fik för att bilda mig en uppfattning. Vissa är för mörka för att jag ska lockas att sätta mig och jobba, andra är för folktomma. När jag kommer in på det femte kaféet, som ligger i Kulturhuset, känner jag en energi strömma från fokuserande kafébordsjobbare och jag vill omedelbart sätta mig där och skriva min artikel om att jobba från kafé.
En kaffe och en liten semla senare har jag fortfarande inte kommit på ett enda ord. Men utanför, nere på Sergels torg, står två män i stora jackor med huvor och beter sig lite underligt. Vad tänker de göra?
Projektledaren Kerstin sitter vid ett fönsterbord och skriver vant och koncentrerat. Går det bra att störa? Jodå, säger hon. Ja, hon jobbar från fik två tre gånger i veckan. Hon väljer olika kaféer nästan varje gång. De måste ligga nära en t-bana och de får inte spela musik.
Annika hör också till dem som gillar att sitta på fik och jobba:
- Det ger mig en extra skjuts och jag får ofta mycket gjort. Jag uppskattar att ha sorl runt omkring mig utan att någon adresserar mig. Att ibland bli adresserad är också ett trevligt inslag och jag tycker att det är lite marknadsföring för min firma att sitta ute och jobba. Andra ser att jag är aktiv.
Det som är negativt är att hon inte kan sitta hur länge som helst.
- Man måste packa ihop sina grejer för att gå på toa och det är sällan det går att göra telefonintervjuer i sorliga miljöer.
Hur länge får man sitta med en kopp?
Jag frågar personal på sex ställen och alla svarar att de inte tror att det finns någon policy om hur länge en kaffe räcker. Man måste handla något förstås.
Tycker ni om att ha arbetande gäster?
- Det är kul. Vi har skylten "Free WiFi" på dörren och det är en bra inlockare. Vi har stammisar varje dag, säger en.
Några veckor senare minns jag mitt tomma jobba på fik-dokument, skäms lite, och åker till Söder och går in på första, bästa nästan fullsatta kafé. Här surrar ett tiotal datorer från olika bord.
Det tar bara några minuter att göra slut på en cappuccino och en bulle för 58 kronor. Nu ska jag skriva. Till vänster om mig sitter fyra killar. En säger till de övriga tre: "Hon är halvjapanska så hon kan hoppa in och hjälpa oss." Jag lutar mig åt deras håll. Vad kan hon hjälpa dem med?
Jag har fel taktik. Dessutom kommer det bara att bli dyrt.
Mannen till höger sitter och skriver på sin laptop. Får man störa? Joakim Westerlund är lärare på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Han vill ha omväxling från skolmiljön men har svårt att jobba hemma. Därför blir det olika kaféer runt om i stan, företrädesvis på förmiddagen, en eller en och en halv timme åt gången. På eftermiddagarna är det ofta för mycket folk.
- Jag vet inte var jag ska sitta i förväg, jag brukar ta en promenad på några kilometer och bestämmer mig för stunden var jag ska gå in. Gamla sortens konditorier med fin inredning tycker jag bäst om men jag gillar olika typer.
På vägen ut pratar jag med Helene som sitter uppflugen på en barstol med tillhörande högt bord. Hon har ingen arbetsplats. Nästan varje veckodag, även helger ibland, jobbar hon två tre timmar åt gången på olika fik.
- Vet jag att jag inte ska ta emot några telefonsamtal väljer jag ibland att gå till ett bibliotek.
Väntar hon däremot känsliga samtal jobbar hon hemma. Men annars känns det för isolerat. Helene behöver ombyte.
- Musik är okej men ljudnivån måste vara jämn, det ska vara som ett sorl. Kommer någon för nära så att jag kan urskilja vad de säger måste jag gå därifrån.
Och det är precis vad jag gör. När fikat var slut började det genast krypa i benen. Det är lite som när jag ska skriva hemma eller på redaktionen. Jag sitter och glor på skärmen, sedan måste jag hoppa upp och gå en sväng. Blir det något bra tänkt långt borta i korridoren skyndar jag mig tillbaka och skriver ner det. Sakta och mödosamt blir det till slut en artikel.
Fotnot: Undersökningarna som jag refererar till är dels en amerikansk studie som DN skrev om i maj 2012, dels en ny undersökning från Regus.
I den amerikanska studien fick trehundra studenter i tre grupper lösa olika typer av kreativa uppgifter. Gruppen som placerades i kafémiljö nådde resultat som var 35 procent högre än grupperna som löste uppgifterna med högt bakgrundsljud respektive utan ljud.
"Är kaféet verkligen ett idealiskt ställe att arbeta från" frågade Regus 26 000 personer från näringslivet i över nittio länder. "Svaret är ett rungande nej", skriver de i ett pressmeddelande. "Vi inser alla att det är bra att kunna titta in på ett kafé när du är ute och rör på dig och få lite arbete gjort, skicka e-post eller ha ett snabbt möte med en kund. Men deltagarna i undersökningen var mycket tydliga med att kaféer inte kan vara normen, eftersom de varken är produktiva, säkra eller professionella arbetsplatser."
I listan över nackdelar med kaféarbete finns högljudda gäster som stör telefonsamtal och avsaknaden av skrivare, skannrar och vanlig kontorsutrustning. 60 procent av fyrtiotalisterna avfärdar kaféet som en professionell plats för kundmöten medan 48 procent av generation Y är emot.
