Det uppstod naturligt, utan några formella beslut. När tjänstemännen på bilverkstaden i Malmö blev av med sitt fackliga arbetsplatsombud började de söka sig till Sophie Bernhard med sina problem. Hon hade ingen erfarenhet av fackligt arbete, men hon var orädd. Kollegornas förtroende växte.
Hon hörde av sig till Unionen och berättade om läget. De regionala ombudsmännen ordnade ett möte, deltog via Teams och skickade efteråt ett bekräftelsemejl: Sophie Bernhard var officiellt vald till arbetsplats- och arbetsmiljöombud.
Sedan hörde hon, enligt egen utsago, ingenting.
– Jag tänker mig väl att mitt uppdrag innebär att jag är en typ av förlängning åt Unionen. Han som satt med i mötet tog mina uppgifter och då tänkte jag att okej, då är det någon som kontaktar mig och frågar vad jag behöver för stöd.
I stället har hon själv sökt kontakt. Ombudsmännen har då bett henne att ringa till Unionens centrala rådgivningslinje i Stockholm.
Nu har hon suttit på sin post i ett och ett halvt år. Under den tiden har hon hanterat infekterade konflikter bland personalen och anställda som känt sig orättvist behandlade av chefer. Hennes arbetsgivare är påläst och har pondus. Sophie Bernhard kan inte särskilt mycket om arbetsrätt. Hon har fått improvisera.
– Min kollega som är förtroendevald för IF Metall har en kontaktperson som han kan kontakta när som helst. Jag har ingen sådan.
I brist på det har hon lutat sig mot just kollegan från IF Metall – ett annat fackförbund.
Man har en stämpel på sig
Kollega har pratat med ett dussintal fackligt förtroendevalda inom Unionen, på stora och små företag runt om i Sverige, för att ta reda på vad som är deras största utmaningar. Unionen är ett stort förbund med tusentals förtroendevalda, men alla vi har pratat med nämner någon variant av samma problem: ensamhet.
Den förtroendevalda är den första som får veta att nedskärningar är på gång. När det ska förhandlas sker det ofta under sekretess. Kollegors framtida öden avgörs genom organisationsplaner och las-listor, men den som förhandlar får inte berätta hur det går. Då riskerar uppgörelsen – försöket att enas om en lösning som är så lindrig som möjligt för medlemmarna, genom pensionsavgångar, frivilliga uppsägningar eller annat – att spricka. Den lokala fackklubben mister i så fall sin chans att påverka vad som händer.
Om man lyckas nå en uppgörelse är innehållet ofta hemligt. Avvägningarna som hanterades, kamperna som togs och uppoffringarna som gjordes förblir dolda. Annars riskerar fackklubbens relation med arbetsgivaren att ta skada. Då blir det ingen uppgörelse nästa gång.
För Jenny Björklund märks ensamheten i vardagen, också när hon är långt från förhandlingsbordet. Hon är ordförande i Unionens riksklubb på mediekoncernen NTM.
– Vi var på julfest i december. När jag kom in där så blev reaktionen ”är facket här?” Man har en stämpel på sig, vilket gör att folk ibland backar från att prata med en. De vill inte göra det öppet, säger hon och fortsätter:
– Man blir ofta ensam på luncher och så, eftersom ingen vill ha koppling till en. Det kan vara väldigt jobbigt.
Tryckpress mellan medlemmars önskningar och arbetsgivarens beslut
Jenny Björklund gillar sitt uppdrag. NTM har verksamhet i stora delar av Sverige och hon betonar att det är en ynnest att få resa runt och träffa kollegor. Men hon lånar ett ord från sin egen bransch för att beskriva den förtroendevaldas situation: man hamnar ”i en tryckpress”, emellan medlemmarnas önskningar och företagsledningens beslut.
– De tuffaste stunderna är när man står där själv och det inte finns någon förståelse. Varken från medarbetarna, som säger ”varför kunde vi inte göra mer?”, eller arbetsgivaren, som tycker att man trycker på om något som är orimligt.
Till skillnad från Sophie Bernhard har Jenny Björklund alltid känt ett starkt stöd från Unionens ombudsmän. Samtidigt säger hon att de anställda förhandlarna får allt mindre tid att hjälpa till. Särskilt när det ekonomiska läget leder till nedskärningar och uppsägningsförhandlingar på arbetsplatser runt om i Sverige.
– Många ombudsmän har ganska mycket på sitt bord.
Så det finns ett stöd, men inte alltid hela vägen?
– Så är det. Magnus Sverke är professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet och har forskat om arbetsmiljö i över 30 år. Han pekar särskilt på utmaningarna med att ha ett fackligt uppdrag på deltid.
– Jag tror att en av utmaningarna för förtroendevalda, så länge man kombinerar det med sitt vanliga jobb, är att det blir för mycket. Två deltider brukar sällan summeras till en heltid, det brukar alltid bli mer, säger han och fortsätter:
– En hel del av jobbet som förtroendevald gör man mer eller mindre ideellt, även om man kan få nedsättning i sin tjänst för delar av det.
Han betonar att det är ont om forskning om förtroendevaldas hälsa, men säger att samma riskfaktorer som finns för andra anställda sannolikt också gäller dem med ett fackligt uppdrag. Däribland att få motstridiga krav från olika håll, att ha för lite tid för sina uppgifter och att sakna stöd från andra på arbetsplatsen.
– Stöd kan komma från kollegor, ledningen och från facket som organisation. I det här fallet behöver man stöd från alla tre.
Lätt att gå sönder av sitt uppdrag
Peter von Stöckel, huvudskyddsombud på it-företaget HCL, var sjukskriven med kraftiga stressymtom i början av 2000-talet.
När HCL varslade om uppsägningar för ett par år sedan kom symtomen tillbaka. Först rök sömnen, sedan kom de malande tankarna – hade han kunnat göra mer, diskuterat andra alternativ? Anställda blev oroliga, ledsna och arga när deras jobb skulle förhandlas, och mitt i stormen stod Unionenklubben och dess förtroendevalda som en bägare för medarbetarnas frustration.
– Det blev väldigt känslomässigt. Även om en anställd kommer att förlora jobbet så vill man göra avslutet så bra som möjligt, men det är alltid tufft och ensamt vid förhandlingsbordet, säger Peter von Stöckel.
Men den här gången var han beredd. Under sjukskrivningen hade han fått råd från psykolog, företagshälsovård och kollegor. Ett viktigt sådant var att skilja på arbete och fritid.
– Det är lätt att gå sönder av sitt uppdrag så jag måste ha distans. Det betyder inte att jag saknar empati för dem jag företräder utan att jag inte låter jobbet påverka mitt mående på samma sätt som tidigare. Men det har jag fått lära mig den hårda vägen.
Magnus Sverke säger att forskningsläget är så tunt att det – vad han vet – inte finns några studier om hur ofta förtroendevalda är sjukskrivna.
Saknas samlad statistik om sjuka förtroendevalda
Men en enkätundersökning som Kollega har gjort bland svenska fackförbund visar att det kan vara ett problem. Samtliga förbund inom TCO, LO och Saco har fått frågan om de känner till att en förtroendevald blivit sjukskriven som en följd av sitt fackliga uppdrag under förra året. Totalt 20 förbund svarar på frågan och av dem säger 5 ja – trots att det många gånger saknas samlad statistik.
Ett av de förbund som svarar ja är Vision. Deras medlemmar är bland annat tjänstemän i kommunala bolag. Likt Unionen har de ett mål om att bli betydligt fler förtroendevalda.
– Det borde finnas ett slags företagshälsovård för förtroendevalda eftersom det kan vara knepigt att få stöd av arbetsgivaren när man är facklig, säger förbundets opinionsbildare Tina Finnäs.
Unionen svarar att de inte har någon samlad statistik om sjukskrivningar eller ohälsa bland förtroendevalda och därför inte kan besvara enkätfrågan.
Många av de förtroendevalda som Kollega har pratat med säger att de försöker hantera ensamhetsutmaningen genom att göra det som Magnus Sverke föreslår: ta stöd av varandra och be om hjälp i tid. Det kan handla om att dela på ordförandeskapet, ta en paus när det är som tyngst eller upprätta en mer flytande ansvarsfördelning i klubbstyrelsen.
Peter von Stöckel pratade med sin chef och ordföranden i Unionenklubben så fort han kände att tankarna började mala. Tillsammans kom de överens om att fördela uppgifterna så att han skulle ha energi kvar när arbetsdagen var slut. Han säger att han har haft tur – motparten är proffsig och kan skilja på hans olika ”hattar” som förtroendevald och vanlig anställd. Tack vare uppbackningen har han valt att fortsätta sitt uppdrag.
– Det är svårt att hitta en utbildning som helt förbereder en på vad uppdraget innebär, det kommer av erfarenhet. Men vi brukar säga så här till färska förtroendevalda: börja i det lilla och väx in i rollen – ingen kräver att du ska vara fullfjädrad.
Sophie Bernhard på bilverkstaden i Malmö har inte haft samma tur. Här går det inte att börja i det lilla. Det finns ingen klubb att luta sig mot.
– Mina kollegor har ju röstat fram mig för att de tror att jag kan hjälpa dem. De har ett förtroende för mig, men de har också en förväntan. Den kan jag inte alltid möta.
När hon behöver stöd följer hon instruktionen hon har fått: att ringa till Unionens centrala rådgivningstelefon. Där svarar olika människor i ett växelsystem.
Hon har ringt ett tiotal gånger. Det har inte hjälpt mot ensamheten.
Unionen har en central strategi för att förbereda nya förtroendevalda för rollen. Men Sandra Lindau på förbundskontoret förstår att det finns stunder där uppdraget kan kännas ensamt.
Unionen har en introduktionskedja för att slussa in nya förtroendevalda i uppdraget. Det handlar om allt från e-kurser till material om årsmöten, förhandlingshjälp och samverkan – sådant som kan vara knepigt att sätta sig in i utan tidigare erfarenhet. Nyligen sjösatte Unionen också automatiserade introduktionssamtal i form av en film, där den som fått ett förtroendeuppdrag hälsas välkommen.
Det går också att få stöd från regionkontorens ombudsmän, men ingen tilldelas en specifik kontaktperson. Det går helt enkelt inte av resursskäl.
– Det man ska göra först är att höra av sig till vår medlemsrådgivning. Där finns ett spår för dig som är förtroendevald och i behov av hjälp och stöd. Sedan finns det såklart andra situationer som ombudsmännen på regionkontoret kan hjälpa till med. De olika vägarna ska komplettera varandra, vissa saker kan man hitta på vår webbplats, andra saker kan man ringa och fråga om, säger Sandra Lindau, ställföreträdande enhetschef på Unionens enhet Avtal och politik.
Vore det inte rimligt att ett så stort förbund jobbar närmare de förtroendevalda, genom exempelvis en ombudsman?
– Syftet med en särskild kontaktväg för förtroendevalda på rådgivningen är att det alltid ska finnas stöd att få när det behövs. Rådgivningen är bemannad och finns tillgänglig på ett sätt som ombudsmän och regionala utvecklare inte kan vara då deras arbete är att genomföra förhandlingar, utbildningar och andra insatser, vilket gör att de inte alltid kan finnas tillgängliga för rådgivning.
En del medlemmar upplever rådgivningen som en växel där olika personer svarar varje gång.
– Rådgivningen fungerar inte som en växel utan är bemannad med utbildade, erfarna och kunniga medarbetare inom just de frågor som är vanligast från förtroendevalda. Utöver det så har organisationen ansvariga ombudsmannagrupper och personliga ombudsmän för klubbarna. Dessa har ett extra ansvar för kontakter med klubbarna, till exempel inför årsmöten, och genomför utvecklingssamtal.
Det är inte de förtroendevaldas ansvar att ensamma driva alla frågor
Unionen har nyligen gjort en undersökning bland förtroendevalda om hur de ser på sitt uppdrag. En stor del anser att det är tydligt och känner stöd. Men en stor del anser också att det är utmanande och återkommer till en gemensam nämnare: tidsbrist.
– Att få tid att utöva sitt fackliga uppdrag är en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb. Men så ser verkligheten inte alltid ut. En prioritering för oss är därför att leverera effektivitet, det ska inte ta tid för förtroendevalda att hitta stöd. Här jobbar vi på flera fronter: informationsmaterial, chattar, telefonrådgivning och arbetsplatsbesök.
Unionens regionkontor har ingen matris kring hur ofta de ska besöka klubbar ute på företagen.
Förutsättningarna ser väldigt olika ut. Vissa har heltidsfackliga representanter med goda förutsättningar, andra är utan klubb och väldigt utsatta.
– Det viktigaste är att få till ett bra och stadigt arbete i en klubb. Och att få i gång en diskussion om fackliga frågor på arbetsplatsen. Det är inte de förtroendevaldas ansvar att ensamma driva alla frågor, de har kollegor som kan hjälpa till. Att engagera fler medlemmar gör att ensamheten minskar.
Antalet förtroendevalda i Unionen har minskat med nästan 20 procent på elva år. Därför satte förbundet ett mål för 2027. Om tre år ska 50 000 anställda vara fackligt aktiva. Finns det en risk att förbundet fokuserar för mycket på värvning, snarare än att ta hand om de förtroendevalda som finns? Nej, anser Sandra Lindau.
– Båda benen är lika viktiga. Arbetsplatser som inte har en klubb ska få det, det handlar om att sprida ett fackligt dna. Samtidigt måste vi säkra upp att de förtroendevalda vi har kan utföra sina uppdrag. Det är precis lika viktigt som att vi blir fler.
Hur ska förtroendevaldas känsla av ensamhet minska?
– Genom att få i gång en facklig dialog på arbetsplatsen. Ta stöd av kollegor och lufta viktiga frågor tillsammans. Och känns allt för svårt så ring till oss. Ingen fråga är för stor eller liten för att bollas.
Röster om uppdraget
Maria Hagström, vice ordförande, Systembolagets personalförening.
– När det är neddragning och omorganisation brukar vi turas om att ta samtalet med medarbetare. Det man ofta glömmer är att även om vi alltid är på medlemmarnas sida så kan också de vara väldigt arga på facket efter en uppgörelse. Då har vi gjort allt i vår makt för att det ska bli så bra som möjligt.
– Det fackliga uppdraget är ett självmord på karriären.
Jimmy Johansson, klubbordförande, JM.
– Uppdraget kan upplevas stressande och ensamt när man har olika syn på saker. Men jag försöker att läsa in mig så gott jag kan och har lärt mig att det är okej att det inte alltid blir exakt som man tänkt sig. Det är kompromisser åt båda håll.
Tomas Jansson, klubbordförande, SSAB Borlänge-Finspång.
– När jag hade varit heltidsfacklig i två år kom det ett stort varsel. Jag fick reda på det lite i förväg. På fredagen hade arbetsgivaren en veteranfest som jag var med på och på tisdagen veckan därpå fick alla beskedet. Det var otroligt tungt, man var inte alls rustad för något sådant. Jag kommer aldrig glömma datumet när allt skulle vara färdigt. Min fru sade att hon aldrig sett mig så påverkad av jobbet.
– Uppdraget innebär mycket ensamarbete. Jag sitter ofta på egen hand på klubbens fackexpedition och har knappt varit med på en aw, utöver de få med fackliga kompisar, på väldigt länge.
– Vi har sju, åtta klubbstyrelsemöten per år och vi kallar alla, även ersättare. Vi har svårt att få människor att komma och vara med på ett helt möte. Det har blivit ännu svårare efter pandemin.
– Jag har aldrig haft några problem med att ta hjälp av Unionens regionkontor, eller förbundet centralt. Det funkar skitbra. Det stödet har varit väldigt viktigt.
Carina Sisell, före detta klubbordförande, Idre Fjäll.
– I början, när jag var arbetsplatsombud, var jag ensam. Så är det. Det är en belastning och utmaning i sig, det är lätt att känna ”jag mot arbetsgivaren”, trots att man har sina kollegor i ryggen. Det gör att man bildar klubb.
– Även när vi hade en klubb så var vi mestadels två personer som förhandlade. Det blev bättre med en sparringpartner, men vi kände oss trots det ensamma.
– Mitt tips är att ta kontakt med regionala ombudsmän och gå kurser. Även om man är ett ensamt arbetsplatsombud så skapar man sig då ett nätverk och får höra från andra i samma situation. Sådant är alltid värdefullt att ha när det smäller till.