Kollega har pratat med ett dussintal fackligt förtroendevalda inom Unionen, på stora och små företag runt om i Sverige, för att ta reda på vad som är deras största utmaningar. Unionen är ett stort förbund med tusentals förtroendevalda, men alla vi har pratat med nämner någon variant av samma problem: ensamhet.
Den förtroendevalda är den första som får veta att nedskärningar är på gång. När det ska förhandlas sker det ofta under sekretess. Kollegors framtida öden avgörs genom organisationsplaner och las-listor, men den som förhandlar får inte berätta hur det går. Då riskerar uppgörelsen – försöket att enas om en lösning som är så lindrig som möjligt för medlemmarna, genom pensionsavgångar, frivilliga uppsägningar eller annat – att spricka. Den lokala fackklubben mister i så fall sin chans att påverka vad som händer.
Om man lyckas nå en uppgörelse är innehållet ofta hemligt. Avvägningarna som hanterades, kamperna som togs och uppoffringarna som gjordes förblir dolda. Annars riskerar fackklubbens relation med arbetsgivaren att ta skada. Då blir det ingen uppgörelse nästa gång.
För Jenny Björklund märks ensamheten i vardagen, också när hon är långt från förhandlingsbordet. Hon är ordförande i Unionens riksklubb på mediekoncernen NTM.
– Vi var på julfest i december. När jag kom in där så blev reaktionen ”är facket här?” Man har en stämpel på sig, vilket gör att folk ibland backar från att prata med en. De vill inte göra det öppet, säger hon och fortsätter:
– Man blir ofta ensam på luncher och så, eftersom ingen vill ha koppling till en. Det kan vara väldigt jobbigt.
Tryckpress mellan medlemmars önskningar och arbetsgivarens beslut
Jenny Björklund gillar sitt uppdrag. NTM har verksamhet i stora delar av Sverige och hon betonar att det är en ynnest att få resa runt och träffa kollegor. Men hon lånar ett ord från sin egen bransch för att beskriva den förtroendevaldas situation: man hamnar ”i en tryckpress”, emellan medlemmarnas önskningar och företagsledningens beslut.
– De tuffaste stunderna är när man står där själv och det inte finns någon förståelse. Varken från medarbetarna, som säger ”varför kunde vi inte göra mer?”, eller arbetsgivaren, som tycker att man trycker på om något som är orimligt.
Till skillnad från Sophie Bernhard har Jenny Björklund alltid känt ett starkt stöd från Unionens ombudsmän. Samtidigt säger hon att de anställda förhandlarna får allt mindre tid att hjälpa till. Särskilt när det ekonomiska läget leder till nedskärningar och uppsägningsförhandlingar på arbetsplatser runt om i Sverige.
– Många ombudsmän har ganska mycket på sitt bord.
Så det finns ett stöd, men inte alltid hela vägen?
– Så är det. Magnus Sverke är professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet och har forskat om arbetsmiljö i över 30 år. Han pekar särskilt på utmaningarna med att ha ett fackligt uppdrag på deltid.
– Jag tror att en av utmaningarna för förtroendevalda, så länge man kombinerar det med sitt vanliga jobb, är att det blir för mycket. Två deltider brukar sällan summeras till en heltid, det brukar alltid bli mer, säger han och fortsätter:
– En hel del av jobbet som förtroendevald gör man mer eller mindre ideellt, även om man kan få nedsättning i sin tjänst för delar av det.
Han betonar att det är ont om forskning om förtroendevaldas hälsa, men säger att samma riskfaktorer som finns för andra anställda sannolikt också gäller dem med ett fackligt uppdrag. Däribland att få motstridiga krav från olika håll, att ha för lite tid för sina uppgifter och att sakna stöd från andra på arbetsplatsen.
– Stöd kan komma från kollegor, ledningen och från facket som organisation. I det här fallet behöver man stöd från alla tre.