Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Fast det finns också andra skäl att vända sig till antidiskrimineringsbyrån – eller diskrimineringsbyrån som den heter på vissa orter.
- Det första du ska göra om du har blivit diskriminerad är att kolla upp preskriptionstiden. Vänder du dig till ett fackombud som inte har koll så finns risken att tiden löper ut, säger Lina Gidlund, som är verksamhetschef på Diskrimineringsbyrån i Uppsala.
Diskrimineringsbyråerna ska vara ett komplement till DO och fackförbunden och Lina Gidlund har både positiva och negativa erfarenheter av hur facken agerar i diskrimineringsärenden.
- Facket borde bli bättre på att driva diskrimineringsfall och ta ställning mot diskriminering. Det kan vara väldigt personberoende hur facket går in i ett ärende och hur hårt man driver det. På central nivå är man inte lika intresserad av att driva diskrimineringsfall eftersom de är svåra att vinna. Samtidigt måste jag understryka att det finns väldigt bra exempel på hur facket agerat också.
Förra året vände sig en person som fått nobben av sitt fack till byrån i Uppsala. Eftersom diskrimineringsbyråerna av ekonomiska skäl bara kan stämma på småmål, där skadeståndet är max 22 000, vände sig byrån till facket igen för att få högre skadestånd. Facket sa nej ytterligare en gång och byråns jurist vände sig i stället till DO – som bollade tillbaka ärendet till facket.
- Facket tog vår framställan rakt av när man stämde arbetsgivaren och sedan gjordes det upp om förlikning. Att vi gör fackets jobb är knappast väl använda skattepengar, säger Lina Gidlund.
De skattepengar diskrimineringsbyråerna har att röra sig med är dessutom ganska blygsamma. Uppsalabyrån får runt 800 000 statliga kronor per år att röra sig med – resten av finansieringen får den via kommunala bidrag och pengar man får in på att sälja utbildningar till företag och organisationer.
Men pengarna tar ändå slut snabbt med 13 anställda och ett digert handlingsprogram. Just nu möts den som vänder sitt till Diskrimineringsbyrån i Uppsala av beskedet att ärendehanteringen är stängd till och med 6 maj.
- Vi fick stänga ärendehanteringen ett halvår i fjol och ändå fick vi in ca 100 ärenden och stämde i sex. Det är nästan lika många stämningar som DO.
Lina Gidlund har höga förhoppningar på att DO, nu när myndigheten förändrat sina rutiner och kommer att ta sig an fler fall samt öka diskriminerades möjligheter att få upprättelse.
- DO har tidigare förlikat i första hand och vid en förlikning får individen inte den ursäkten den har rätt till. Pengarna tar inte bort den känslo- och hälsomässiga skada en diskriminering utgör.
- Dessutom behöver vi praxis. Dels för att det blir lättare att förlika om det finns praxis men också för att domstolarna behöver lära sig handlägga och ta ställning i diskrimineringsärenden. Arbetsdomstolen är bedrövlig när det gäller diskrimineringsfall. AD har bara gett rätt i två fall av etnisk diskriminering och det ena var en tredskodom (när motparten inte dyker upp).
Kanske kommer diskrimineringsbyråerna att kunna bidra till en förändrad rättspraxis framöver i högre utsträckning än tidigare. Just nu läggs sista handen vid ett stort projekt – agera II - där en av många delar är en talesrättsorganisation med en fond där intresseorganisationer kan söka pengar för att finansiera rättsprocesser.
Men det behövs också att staten skjuter till mer pengar till landets femton byråer:
- Byråerna sliter hårt för bra verksamhet, men på så dåliga premisser att många är slutkörda. Om visionen är att Sverige ska vara fritt från diskriminering, skulle jag vilja se ett tydligare ställningstagande. Jag vill att politikerna kommer till insikt om att diskriminerande strukturer kostar samhället extremt mycket på flera olika plan, säger Lina Gidlund.
Läs mer om diskrimineringbyrån.
– Jag orkar inte längre.
Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer.
– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg?
Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens – men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.
– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga.
Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar.
– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag. Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls.
Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern.
– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP.
– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.
Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på 11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt.
– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman.
Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare.
– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.
Kollega har under våren granskat hur åldersdiskriminering påverkar anställda i Sverige. En sak som återkommer är idén om att äldre är mindre hängivna till sitt jobb och orkar mindre än sina yngre kollegor. Äldre antas också ha hälsobesvär som oftare påverkar jobbet.
Nu visar en stor undersökning att det inte stämmer. Feelgood, ett bolag som säljer företagshälsovård, skriver i sin årliga arbetsmarknadsrapport att äldre snarare är en outnyttjad tillgång.
I rapporten har både äldre och yngre svarat på om de upplever sitt arbete meningsfullt, hur trötta de är, hur de ser på samarbete med kollegor och hur ofta deras hälsobesvär påverkar arbetsförmågan. Personer över 50 år svarar genomgripande mer positivt än sina yngre kollegor. Feelgood tolkar resultatet som att äldre är ”föredömlig arbetskraft”.
– Vi uppmanar alla arbetsgivare att se över framför allt sina rekryteringsprocesser. Äldre medarbetare är inte bara engagerade, de är ofta mycket uppskattade kollegor med sin kunskap och erfarenhet, säger vd Stefan Kullgren i ett pressmeddelande.
Dödar myter om anställda över 50
Feelgood tar fasta på tre påståenden om äldre anställda som deras undersökning motbevisar.
Hälsoföretaget Feelgood har under femton års tid undersökt hälsotillståndet på svensk arbetsmarknad. Frågorna handlar om självupplevt mående hos individer. Det årliga genomsnittet på antal svarande är 20.000. I år har 17.650 personer svarat.
Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.
– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.
Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.
– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.
– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.
Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.
Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.
– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.
Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.
– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.
Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.
Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.
– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.
Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.
Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade.
Text: Katarina Markiewicz
