Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver prata om livet efter corona

En närstående som inte finns kvar eller en kollega som svävat mellan liv och död. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om vårt mående under coronapandemin. Med samtal bygger vi broar till bättre hälsa, skriver Tina Persson.  
Publicerad
Colourbox
Att sopa saker under mattan gör sällan saker bättre. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om livet även när det är svårt. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad kommer att hända i höst? Kommer vi att sopa coronaåret under mattan och låtsas som om inget har hänt eller kommer vi ha en arbetsgivare som vågar ta ansvaret att prata om livet som varit för oss alla?

Kommer vi som kollegor att våga prata om djupa ämnen, som att någon nära gått bort eller att en kollega svävat mellan liv och död? Den här gången var det inte enbart en eller två som fått vara med om en annorlunda resa, utan den här gången har vi alla deltagit. Så hur kan vi nu återta livet igen?

Jag själv kommer från en familj där vi sopade allt under mattan och lade alla bekymmer i ryggsäcken, med övertygelsen att det så småningom går över. Tyst min mun så får du socker, men nej det går inte över. Det växer sig större och till slut så går vi itu.

När jag var 30 år gick jag i väggen och livet gick sönder rejält. Men tack vare att jag hittade modet att samtala med en terapeut så hittade jag ut igen. Det jag också förstod var att jag måste få prata och reda ut tankar som får mig att må dåligt. Aldrig mer skulle jag tillåta mig att stänga in och sopa undan erfarenheter och tankar som gjorde ont. För det kommer inte att gå över. Det kommer enbart bli sämre i slutändan, så jag måste prata. Prata om livet för att återta livet en bit i taget.

Vi behöver prata för vår egen skull. Men vi måste också prata för att hjälpa dem omkring oss. I dag finns det så många trasiga familjer och så många ensamma människor, som enbart sopar livet under mattan och hoppas på att allt ska återvända till det som en gång var. Men det kommer inte att hända, utan det kommer att bli något nytt. Så frågan är om vi vill stärka oss för framtiden, eller fortsätta leva som skadeskjutna kråkor, där vi åker allt längre ner i den psykiska ohälsan?

Tänkt om vi började våga prata på allvar och på djupet, vad skulle då kunna hända? Jag tror att vi skulle växa och bli så mycket starkare än vi var innan coronan klev in i våra liv. Men det kräver ett mod och verksamheter som ser möjligheterna som finns runt omkring oss.

Att ha modet att våga prata med en coach, terapeut eller liknande för att reda ut i fastbrända och vidbrända tankar.

Vården är enormt viktig och så bra, men det räcker inte i dag. Vi måste se utanför och ta vara på dem, som kan erbjuda sina egna erfarenheter och bygga broar.  Jag tror att i höst behöver vi fokusera på samtalet, där samtalet kommer att hjälpa oss att återta livet för både stora som små.

Samtalet om livet och hur vi ska återta livet tillsammans för att gå starkare framåt. Detta om något är så viktigt i höst!

/Tina Persson, hälsoinspiratör

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas