Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tillfälligt anställda ställer krav på chefer

Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd och ska inhyrda delta i APT? En hög grad av tillfälligt anställd ställer nya och högre krav på dagens chefer, skriver Pia Juhlin Åstrand.
Publicerad 8 februari 2022, kl 08:17
Rekrytering Pia Juhlin Åstrand
Att ha många anställda på korta kontrakt ställer stora krav på chefen, Foto: Jannis Politidis /Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Alla organisationer behöver ha en beredskap för att vid behov kunna justera bemanningen. Det gäller både hur många som jobbar och vilken kompetens vi har. I grunden finns det två sätt att göra det på.

Inre flexibilitet betyder att tillgodose bemanningsbehovet genom att anställda medarbetare som ges förutsättningar att kunna arbeta flexibelt inom organisationen. Exempel på det kan vara interna pooler, breda befattningar, distansarbete och geografisk rörlighet.

Yttre flexibilitet innebär att vi istället tar in personer på tidsbegränsade anställningar och anlitar personer från bemanningsföretag, konsulter från större bolag, egenföretagare eller så kallade ”giggare”. 

Båda dessa strategier förekommer på svenska arbetsplatser men det finns för närvarande en stark trend mot mer användning av yttre flexibilitet. Det beror i huvudsak på två drivkrafter: organisationernas osäkerhet om framtiden (”Vilken kompetens kommer vi att behöva framöver?”) och det faktum att allt fler människor vill ha det så (”Jag vill inte längre vara inlåst varje dag mellan 8 och 17”).

Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd?

Om den här utvecklingen är bra eller mindre lyckad kan man diskutera. Likaså vilka konsekvenser det får för verksamheterna, för kunder och klienter, för de som är anställda och för personer som är inne på tidsbegränsade anställningar. Men just nu är det som det är och vi behöver förhålla oss till det. I den här debattartikeln kommer jag därför att diskutera de konsekvenser som utvecklingen får för Sveriges cirka 400.000 chefer. Hur är det att vara chef i en organisation som har en hög andel yttre flexibilitet? 

För att illustrera chefens vardag när många i arbetsgruppen är inne under en kortare tid följer här några exempel på utmaningar som du kanske kan känna igen dig i:

  • Rutiner för att välja och introducera saknas ofta helt eller delvis. Det innebär en risk för slarvigare urval men också att många chefer får hantera detta utan stöd från till exempel HR.
  • Chefen ansvarar för efterlevnad av organisationens värdegrund samt gällande regler, rutiner, policys och riktlinjer men i praktiken är det svårt att säkerställa det. Anledningen är att många kommer in med kort varsel. Därmed blir det i praktiken svårt att säkerställa nödvändig information och utbildning.
  • Det är nästan alltid oklart vem som ska inkluderas i vad. Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd? Ska inhyrda delta i APT? Och ska konsulten få vara med på inspirationsföreläsningen? Det här betyder att man som chef ständigt måste göra den här typen av val på osäkra grunder och ta konsekvenserna av dem.
  • De system för uppföljning som de flesta organisationer använder sig av, till exempel personalstatistik och medarbetarundersökningar, innefattar som regel endast anställda. Det betyder att värdet av dessa mätningar blir svagt vilket ger bristfälliga beslutsunderlag.
  • Många personer som innefattas av den yttre flexibiliteten har en annan arbetsgivare (eller är egenföretagare) och det gör att arbetsmiljöansvaret kan bli otydligt och svårt att leva upp till.

Bäst vore om fler organisationer fattade mer genomtänkta beslut när de väljer bemanningslösning.

Det finns så klart fler utmaningar för chefer som leder grupper där många är tillfälligt inhyrda men jag väljer att stanna här, förhoppningsvis ger exemplen ovan ändå en idé om hur problemområdet ser ut. Men vad kan vi då göra för att skapa en långsiktigt hållbar arbetssituation för de chefer som utövar sitt ledarskap i en grupp med ett stort antal inhyrda?

För att stötta chefer kan vi:
Till att börja med behöver vi inse att en hög grad av tillfälligt anställda de facto ställer nya och bitvis tuffa krav på våra chefer. Vad som sedan behöver göras kommer att se olika ut beroende på varje organisations användning av är och framtida behov av bemanningsflexibilitet. Men en god start vore om alla organisationer vidtog följande åtgärder:

  • Inkludera yttre flexibilitet-frågor i de arbetsmiljökartläggningar som ändå ska genomföras. Därmed kan risk- och konsekvensanalyser göras och handlingsplaner tas fram i de fall det behövs.
  • Gå igenom samtliga regler, rutiner och processer som används när det gäller anställda så att de vid behov kan anpassas för att fungera även för YF.

Men allra bäst vore nog ändå om fler organisationer fattade mer genomtänkta beslut när de ska välja bemanningslösning. Det skulle kunna leda till mer inre flexibilitet istället för yttre vilket i sin tur ger en enklare chefsvardag. Men inte nog med det. Arbetsplatser som satsar på inre flexibilitet istället för yttre flexibilitet blir sannolikt mer attraktiva och långsiktigt hållbara - för alla. Vore inte det något bra att sträva mot?

 /Pia Juhlin Åstrand, organisationsutvecklare och chefsstödjare. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad 7 juni 2023, kl 06:00
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.