Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tillfälligt anställda ställer krav på chefer

Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd och ska inhyrda delta i APT? En hög grad av tillfälligt anställd ställer nya och högre krav på dagens chefer, skriver Pia Juhlin Åstrand.
Publicerad
Rekrytering Pia Juhlin Åstrand
Att ha många anställda på korta kontrakt ställer stora krav på chefen, Foto: Jannis Politidis /Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Alla organisationer behöver ha en beredskap för att vid behov kunna justera bemanningen. Det gäller både hur många som jobbar och vilken kompetens vi har. I grunden finns det två sätt att göra det på.

Inre flexibilitet betyder att tillgodose bemanningsbehovet genom att anställda medarbetare som ges förutsättningar att kunna arbeta flexibelt inom organisationen. Exempel på det kan vara interna pooler, breda befattningar, distansarbete och geografisk rörlighet.

Yttre flexibilitet innebär att vi istället tar in personer på tidsbegränsade anställningar och anlitar personer från bemanningsföretag, konsulter från större bolag, egenföretagare eller så kallade ”giggare”. 

Båda dessa strategier förekommer på svenska arbetsplatser men det finns för närvarande en stark trend mot mer användning av yttre flexibilitet. Det beror i huvudsak på två drivkrafter: organisationernas osäkerhet om framtiden (”Vilken kompetens kommer vi att behöva framöver?”) och det faktum att allt fler människor vill ha det så (”Jag vill inte längre vara inlåst varje dag mellan 8 och 17”).

Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd?

Om den här utvecklingen är bra eller mindre lyckad kan man diskutera. Likaså vilka konsekvenser det får för verksamheterna, för kunder och klienter, för de som är anställda och för personer som är inne på tidsbegränsade anställningar. Men just nu är det som det är och vi behöver förhålla oss till det. I den här debattartikeln kommer jag därför att diskutera de konsekvenser som utvecklingen får för Sveriges cirka 400.000 chefer. Hur är det att vara chef i en organisation som har en hög andel yttre flexibilitet? 

För att illustrera chefens vardag när många i arbetsgruppen är inne under en kortare tid följer här några exempel på utmaningar som du kanske kan känna igen dig i:

  • Rutiner för att välja och introducera saknas ofta helt eller delvis. Det innebär en risk för slarvigare urval men också att många chefer får hantera detta utan stöd från till exempel HR.
  • Chefen ansvarar för efterlevnad av organisationens värdegrund samt gällande regler, rutiner, policys och riktlinjer men i praktiken är det svårt att säkerställa det. Anledningen är att många kommer in med kort varsel. Därmed blir det i praktiken svårt att säkerställa nödvändig information och utbildning.
  • Det är nästan alltid oklart vem som ska inkluderas i vad. Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd? Ska inhyrda delta i APT? Och ska konsulten få vara med på inspirationsföreläsningen? Det här betyder att man som chef ständigt måste göra den här typen av val på osäkra grunder och ta konsekvenserna av dem.
  • De system för uppföljning som de flesta organisationer använder sig av, till exempel personalstatistik och medarbetarundersökningar, innefattar som regel endast anställda. Det betyder att värdet av dessa mätningar blir svagt vilket ger bristfälliga beslutsunderlag.
  • Många personer som innefattas av den yttre flexibiliteten har en annan arbetsgivare (eller är egenföretagare) och det gör att arbetsmiljöansvaret kan bli otydligt och svårt att leva upp till.

Bäst vore om fler organisationer fattade mer genomtänkta beslut när de väljer bemanningslösning.

Det finns så klart fler utmaningar för chefer som leder grupper där många är tillfälligt inhyrda men jag väljer att stanna här, förhoppningsvis ger exemplen ovan ändå en idé om hur problemområdet ser ut. Men vad kan vi då göra för att skapa en långsiktigt hållbar arbetssituation för de chefer som utövar sitt ledarskap i en grupp med ett stort antal inhyrda?

För att stötta chefer kan vi:
Till att börja med behöver vi inse att en hög grad av tillfälligt anställda de facto ställer nya och bitvis tuffa krav på våra chefer. Vad som sedan behöver göras kommer att se olika ut beroende på varje organisations användning av är och framtida behov av bemanningsflexibilitet. Men en god start vore om alla organisationer vidtog följande åtgärder:

  • Inkludera yttre flexibilitet-frågor i de arbetsmiljökartläggningar som ändå ska genomföras. Därmed kan risk- och konsekvensanalyser göras och handlingsplaner tas fram i de fall det behövs.
  • Gå igenom samtliga regler, rutiner och processer som används när det gäller anställda så att de vid behov kan anpassas för att fungera även för YF.

Men allra bäst vore nog ändå om fler organisationer fattade mer genomtänkta beslut när de ska välja bemanningslösning. Det skulle kunna leda till mer inre flexibilitet istället för yttre vilket i sin tur ger en enklare chefsvardag. Men inte nog med det. Arbetsplatser som satsar på inre flexibilitet istället för yttre flexibilitet blir sannolikt mer attraktiva och långsiktigt hållbara - för alla. Vore inte det något bra att sträva mot?

 /Pia Juhlin Åstrand, organisationsutvecklare och chefsstödjare. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science