Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tillfälligt anställda ställer krav på chefer

Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd och ska inhyrda delta i APT? En hög grad av tillfälligt anställd ställer nya och högre krav på dagens chefer, skriver Pia Juhlin Åstrand.
Publicerad
Rekrytering Pia Juhlin Åstrand
Att ha många anställda på korta kontrakt ställer stora krav på chefen, Foto: Jannis Politidis /Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Alla organisationer behöver ha en beredskap för att vid behov kunna justera bemanningen. Det gäller både hur många som jobbar och vilken kompetens vi har. I grunden finns det två sätt att göra det på.

Inre flexibilitet betyder att tillgodose bemanningsbehovet genom att anställda medarbetare som ges förutsättningar att kunna arbeta flexibelt inom organisationen. Exempel på det kan vara interna pooler, breda befattningar, distansarbete och geografisk rörlighet.

Yttre flexibilitet innebär att vi istället tar in personer på tidsbegränsade anställningar och anlitar personer från bemanningsföretag, konsulter från större bolag, egenföretagare eller så kallade ”giggare”. 

Båda dessa strategier förekommer på svenska arbetsplatser men det finns för närvarande en stark trend mot mer användning av yttre flexibilitet. Det beror i huvudsak på två drivkrafter: organisationernas osäkerhet om framtiden (”Vilken kompetens kommer vi att behöva framöver?”) och det faktum att allt fler människor vill ha det så (”Jag vill inte längre vara inlåst varje dag mellan 8 och 17”).

Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd?

Om den här utvecklingen är bra eller mindre lyckad kan man diskutera. Likaså vilka konsekvenser det får för verksamheterna, för kunder och klienter, för de som är anställda och för personer som är inne på tidsbegränsade anställningar. Men just nu är det som det är och vi behöver förhålla oss till det. I den här debattartikeln kommer jag därför att diskutera de konsekvenser som utvecklingen får för Sveriges cirka 400.000 chefer. Hur är det att vara chef i en organisation som har en hög andel yttre flexibilitet? 

För att illustrera chefens vardag när många i arbetsgruppen är inne under en kortare tid följer här några exempel på utmaningar som du kanske kan känna igen dig i:

  • Rutiner för att välja och introducera saknas ofta helt eller delvis. Det innebär en risk för slarvigare urval men också att många chefer får hantera detta utan stöd från till exempel HR.
  • Chefen ansvarar för efterlevnad av organisationens värdegrund samt gällande regler, rutiner, policys och riktlinjer men i praktiken är det svårt att säkerställa det. Anledningen är att många kommer in med kort varsel. Därmed blir det i praktiken svårt att säkerställa nödvändig information och utbildning.
  • Det är nästan alltid oklart vem som ska inkluderas i vad. Ska lönesamtal hållas med den som är timanställd? Ska inhyrda delta i APT? Och ska konsulten få vara med på inspirationsföreläsningen? Det här betyder att man som chef ständigt måste göra den här typen av val på osäkra grunder och ta konsekvenserna av dem.
  • De system för uppföljning som de flesta organisationer använder sig av, till exempel personalstatistik och medarbetarundersökningar, innefattar som regel endast anställda. Det betyder att värdet av dessa mätningar blir svagt vilket ger bristfälliga beslutsunderlag.
  • Många personer som innefattas av den yttre flexibiliteten har en annan arbetsgivare (eller är egenföretagare) och det gör att arbetsmiljöansvaret kan bli otydligt och svårt att leva upp till.

Bäst vore om fler organisationer fattade mer genomtänkta beslut när de väljer bemanningslösning.

Det finns så klart fler utmaningar för chefer som leder grupper där många är tillfälligt inhyrda men jag väljer att stanna här, förhoppningsvis ger exemplen ovan ändå en idé om hur problemområdet ser ut. Men vad kan vi då göra för att skapa en långsiktigt hållbar arbetssituation för de chefer som utövar sitt ledarskap i en grupp med ett stort antal inhyrda?

För att stötta chefer kan vi:
Till att börja med behöver vi inse att en hög grad av tillfälligt anställda de facto ställer nya och bitvis tuffa krav på våra chefer. Vad som sedan behöver göras kommer att se olika ut beroende på varje organisations användning av är och framtida behov av bemanningsflexibilitet. Men en god start vore om alla organisationer vidtog följande åtgärder:

  • Inkludera yttre flexibilitet-frågor i de arbetsmiljökartläggningar som ändå ska genomföras. Därmed kan risk- och konsekvensanalyser göras och handlingsplaner tas fram i de fall det behövs.
  • Gå igenom samtliga regler, rutiner och processer som används när det gäller anställda så att de vid behov kan anpassas för att fungera även för YF.

Men allra bäst vore nog ändå om fler organisationer fattade mer genomtänkta beslut när de ska välja bemanningslösning. Det skulle kunna leda till mer inre flexibilitet istället för yttre vilket i sin tur ger en enklare chefsvardag. Men inte nog med det. Arbetsplatser som satsar på inre flexibilitet istället för yttre flexibilitet blir sannolikt mer attraktiva och långsiktigt hållbara - för alla. Vore inte det något bra att sträva mot?

 /Pia Juhlin Åstrand, organisationsutvecklare och chefsstödjare. 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind

Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect