Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta klaga på dagens ungdom

Dagens unga kräver mer av sina arbetsgivare än sina föräldrar. Håna inte en generation som vill föra arbetslivet framåt, skriver Anna Monika Reichert.
Publicerad 10 maj 2023, kl 06:00
Anna Monika Reichert,
I alla århundraden har den äldre generationen sett på den yngre med skepsis. Men det är dags att lyfta blicken och lära av varandra, skriver Anna Monika Reichert. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Krav på bra lön och villkor, låg stressnivå och full flexibilitet i fråga om arbetstid eller plats. Vad som tidigare har varit trevligt att ha, är grundläggande krav när dagens ungdomar kliver in i arbetslivet. 

Svenska arbetsgivare står inför ett omfattande generationsskifte som inte har upplevts tidigare. Pensioneringen av den äldre, ännu största arbetskraften och samtidigt introduktionen av de yngsta, snart största arbetskraften till arbetsmarknaden, kräver att ledare navigerar i en miljö av ständiga förändringar.

Född mellan 1995-2003 och nästan fortfarande barn, generationen som kallas för Gen Z vänder upp och ner på typiska maktdynamiker med sina kravställningar i arbetslivet; helt medveten om att marknaden och tidevarv tillåter det nu efter krisen, med all kompetensbrist.

Gen Z tar med sig en självförståelse in i affärsvärlden kännetecknad av hälsosamma personliga gränser, prioritering av mental hälsa, omsorg för klimat och att bli bra behandlad, där de föredrar att vara utan jobb istället för att tolerera något mindre än sina förväntningar.

Generationsbashing är lika gammal som mänsklighetens historia

Vad forskningen har börjat förstå om Gen Z:s åsikt om arbetslivet, har företag svårt att implementera. Gen Zs förväntningar tas inte riktigt på allvar eftersom “Business as usual” trots allt fungerar bra. Dessutom måste respekten fortfarande förtjänas och ingen verkar vilja arbeta nuförtiden, säger den äldre generationen. 

För att citera Socrates: 

“Barnen älskar lyx, de har dåligt uppförande, föraktar auktoriteter, visar bristande respekt för de äldre och älskar att prata i stället för att motionera. Dagens barn är tyranner, inte tjänare i sina hushåll. De reser sig inte längre när de äldre kommer in i rummet.” 

Generationsbashing är nästan lika gammal som mänsklighetens historia och det har aldrig varit en bra metod. Om ytterligare 15 år, så tillhör de flesta anställda Millenials och Gen Z och om vi kunde  komma överens om att mental hälsa, bra behandling av anställda och lägre stressnivå är till allas förmån – oberoende av ålder, så kunde vi allihopa fokusera på vad som är viktigast just nu: Skapa förutsättningar och dela verktyg med dagens chefer för att navigera en dynamisk miljö med ständiga förändringar. 

/Anna Monika Reichert, mentor, student och inspiratör. 

Debatt

Debatt: Så bemöter du minoritetsstress

En fråga du ställer till din homosexuella kollega i all välmening kan hon ha svarat på tusentals gånger tidigare. Det kan skapa minoritetsstress, skriver Frida Sandegård.

Publicerad 30 maj 2023, kl 06:06
händer av olika färger. Till höger Frida Sandegård
Vissa medarbetare stämplas som lättkränkta och besvärliga av sina kollegor. Men bakom utbrotten finns ofta mekanismer som förklarar varför det blir så, skriver Frida Sandegård.

Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett begrepp som blivit vanligt förkommande i relation till inkluderings- och jämlikhetsarbete är minoritetsstress. I mitt arbete som jämlikhetskonsult märker jag att begreppet bidrar till en mer nyanserad förståelse av olika beteenden och främjar tillit på arbetsplatser.

Minoritetsstress uppstår i mötet med sociala och strukturella orättvisor. Det är inte en diagnos utan en modell för att förklara hur diskriminering, trakasserier, hot och hat leder till risk för sämre hälsa bland marginaliserade grupper. Begreppet myntades i USA av Ilan H. Meyer, för att förklara varför gruppen homosexuella män löpte högre risk för att drabbas av stressrelaterade sjukdomar.

Så vad det är för skillnad på ”vanlig” stress och minoritetsstress? Bra fråga! Själva stressen är det ingen skillnad på. Långvarig stress är inte bra för någon. Det som minoritetsstressmodellen synliggör är att stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress. Det kan handla om egna erfarenheter av trakasserier från tidig ålder, diskriminering eller uteslutning från arbetsmarknaden, trakasserier i kollektivtrafiken eller kränkande bemötande i vården eller integritetskränkande frågor från kollegor.

Stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress

Enstaka händelser av att bli illa behandlad leder inte till minoritetsstress. Meyers teori handlar om konsekvenserna av den stress som uppstår, som en följd av flera negativa erfarenheter över tid.

Stress i sig är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farligt för hälsan. För att återhämtning ska kunna ske behöver en känsla av trygghet infinna sig. Vi behöver känna trygghet för att på riktigt kunna vila. Eftersom minoritetsstress kan uppstå i mötet med flera områden av samhället är det stor risk för brist på återhämtning. 

Den som utsätts för minoritetsstress kan hjälpas av att förstå att alla inte upplever denna stress, inte ens alla personer från samma minoritetsgrupp. Men vanliga förhållningssätt för att hantera marginalisering och stigmatisering är att överprestera för att motbevisa negativa förväntningar, vara hypervaksam och ha förväntan om att avvisas, att undvika sammanhang för att minska risken för utsatthet och att dölja delar av minoritetsidentiteten för att minska risk för integritetskränkningar. Ytterligare ett förhållningssätt är att själv börja tro på att man är mindre värdig. Dessa olika förhållningssätt är strategier för att minska obehaget och utsattheten, men de riskerar tyvärr att orsaka ökad stress.

Ett vanligt sätt att hantera marginalisering är att överprestera

Som arbetsgivare har man ansvar för att arbeta för allas lika rättigheter och möjligheter. Ökad förståelse om minoritetsstress kan stärka det arbetet eftersom modellen tydliggör att en miljö fri från kränkningar är av stor vikt för hälsan. Modellen kan också hjälpa till att skapa förståelse för mekanismer bakom varför en medarbetare riskerar att stämplas som lättkränkt och besvärlig av sina kollegor. Varför någon ”blir så arg”, eller reagerar med starka känslor för ”ingenting” kan bero på hypervaksamhet från minoritetsstressen.

Den elfte gången som något händer upplevs större och mycket mer utsättande än den första och till slut kan det bli svårt att härbärgera all stress – den måste ut. Hypervaksamheten kan i bästa fall tidigt signalera om brister i organisationskulturen. Oavsett om jag utsätts för minoritetsstress eller inte, får jag hjälp att förstå att nedsättande skämt och jargong och exkluderande beteendenormer både är en smärtsam påminnelse om utsatthet och riskerar att leda till grövre kränkningar. Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot och en nyfiken fråga kan aktivera tidigare erfarenheter av integritetskränkande frågor.

Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot

Genom ökad kunskap om minoritetsstress kan vi få ökad förståelse för vikten av att vara uppmärksamma på om samtalsklimatet sker på någons individs eller grupps bekostnad. Det blir lättare att förstå varför tilliten riskerar att få sig en törn om ett tveksamt skämt bortförklaras med att ”du övertolkar”. I den bästa av världar orkar vi säga ifrån och där startar tillitsarbetet om det kan tas emot med förståelse och kompetent bemötande.

Så här kan man bygga tillit på arbetsplatsen:

  • Trygghet med att kollegor säger ifrån vid kränkande jargong
  • Ledarskap som visar att inkluderande kultur är viktigt på riktigt
  • Gränssättning mot kränkning tas emot med insikt om den negativa konsekvensen som uppstod, istället för att fastna vid en eventuell god intention
  • Stå ut med att ökad kunskap om minoritetsstress kan leda till att det i mätningar ser ut som att kränkningar ökar. Resultatet kan bero på att tystnadskultur minskar och tillit ökar

Frida Sandegård, handledare i psykosocialt arbete och jämlikhetskonsult