Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta klaga på dagens ungdom

Dagens unga kräver mer av sina arbetsgivare än sina föräldrar. Håna inte en generation som vill föra arbetslivet framåt, skriver Anna Monika Reichert.
Publicerad
Anna Monika Reichert,
I alla århundraden har den äldre generationen sett på den yngre med skepsis. Men det är dags att lyfta blicken och lära av varandra, skriver Anna Monika Reichert. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Krav på bra lön och villkor, låg stressnivå och full flexibilitet i fråga om arbetstid eller plats. Vad som tidigare har varit trevligt att ha, är grundläggande krav när dagens ungdomar kliver in i arbetslivet. 

Svenska arbetsgivare står inför ett omfattande generationsskifte som inte har upplevts tidigare. Pensioneringen av den äldre, ännu största arbetskraften och samtidigt introduktionen av de yngsta, snart största arbetskraften till arbetsmarknaden, kräver att ledare navigerar i en miljö av ständiga förändringar.

Född mellan 1995-2003 och nästan fortfarande barn, generationen som kallas för Gen Z vänder upp och ner på typiska maktdynamiker med sina kravställningar i arbetslivet; helt medveten om att marknaden och tidevarv tillåter det nu efter krisen, med all kompetensbrist.

Gen Z tar med sig en självförståelse in i affärsvärlden kännetecknad av hälsosamma personliga gränser, prioritering av mental hälsa, omsorg för klimat och att bli bra behandlad, där de föredrar att vara utan jobb istället för att tolerera något mindre än sina förväntningar.

Generationsbashing är lika gammal som mänsklighetens historia

Vad forskningen har börjat förstå om Gen Z:s åsikt om arbetslivet, har företag svårt att implementera. Gen Zs förväntningar tas inte riktigt på allvar eftersom “Business as usual” trots allt fungerar bra. Dessutom måste respekten fortfarande förtjänas och ingen verkar vilja arbeta nuförtiden, säger den äldre generationen. 

För att citera Socrates: 

“Barnen älskar lyx, de har dåligt uppförande, föraktar auktoriteter, visar bristande respekt för de äldre och älskar att prata i stället för att motionera. Dagens barn är tyranner, inte tjänare i sina hushåll. De reser sig inte längre när de äldre kommer in i rummet.” 

Generationsbashing är nästan lika gammal som mänsklighetens historia och det har aldrig varit en bra metod. Om ytterligare 15 år, så tillhör de flesta anställda Millenials och Gen Z och om vi kunde  komma överens om att mental hälsa, bra behandling av anställda och lägre stressnivå är till allas förmån – oberoende av ålder, så kunde vi allihopa fokusera på vad som är viktigast just nu: Skapa förutsättningar och dela verktyg med dagens chefer för att navigera en dynamisk miljö med ständiga förändringar. 

/Anna Monika Reichert, mentor, student och inspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet