Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta klaga på dagens ungdom

Dagens unga kräver mer av sina arbetsgivare än sina föräldrar. Håna inte en generation som vill föra arbetslivet framåt, skriver Anna Monika Reichert.
Publicerad
Anna Monika Reichert,
I alla århundraden har den äldre generationen sett på den yngre med skepsis. Men det är dags att lyfta blicken och lära av varandra, skriver Anna Monika Reichert. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Krav på bra lön och villkor, låg stressnivå och full flexibilitet i fråga om arbetstid eller plats. Vad som tidigare har varit trevligt att ha, är grundläggande krav när dagens ungdomar kliver in i arbetslivet. 

Svenska arbetsgivare står inför ett omfattande generationsskifte som inte har upplevts tidigare. Pensioneringen av den äldre, ännu största arbetskraften och samtidigt introduktionen av de yngsta, snart största arbetskraften till arbetsmarknaden, kräver att ledare navigerar i en miljö av ständiga förändringar.

Född mellan 1995-2003 och nästan fortfarande barn, generationen som kallas för Gen Z vänder upp och ner på typiska maktdynamiker med sina kravställningar i arbetslivet; helt medveten om att marknaden och tidevarv tillåter det nu efter krisen, med all kompetensbrist.

Gen Z tar med sig en självförståelse in i affärsvärlden kännetecknad av hälsosamma personliga gränser, prioritering av mental hälsa, omsorg för klimat och att bli bra behandlad, där de föredrar att vara utan jobb istället för att tolerera något mindre än sina förväntningar.

Generationsbashing är lika gammal som mänsklighetens historia

Vad forskningen har börjat förstå om Gen Z:s åsikt om arbetslivet, har företag svårt att implementera. Gen Zs förväntningar tas inte riktigt på allvar eftersom “Business as usual” trots allt fungerar bra. Dessutom måste respekten fortfarande förtjänas och ingen verkar vilja arbeta nuförtiden, säger den äldre generationen. 

För att citera Socrates: 

“Barnen älskar lyx, de har dåligt uppförande, föraktar auktoriteter, visar bristande respekt för de äldre och älskar att prata i stället för att motionera. Dagens barn är tyranner, inte tjänare i sina hushåll. De reser sig inte längre när de äldre kommer in i rummet.” 

Generationsbashing är nästan lika gammal som mänsklighetens historia och det har aldrig varit en bra metod. Om ytterligare 15 år, så tillhör de flesta anställda Millenials och Gen Z och om vi kunde  komma överens om att mental hälsa, bra behandling av anställda och lägre stressnivå är till allas förmån – oberoende av ålder, så kunde vi allihopa fokusera på vad som är viktigast just nu: Skapa förutsättningar och dela verktyg med dagens chefer för att navigera en dynamisk miljö med ständiga förändringar. 

/Anna Monika Reichert, mentor, student och inspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm