Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Krav på bra lön och villkor, låg stressnivå och full flexibilitet i fråga om arbetstid eller plats. Vad som tidigare har varit trevligt att ha, är grundläggande krav när dagens ungdomar kliver in i arbetslivet.
Svenska arbetsgivare står inför ett omfattande generationsskifte som inte har upplevts tidigare. Pensioneringen av den äldre, ännu största arbetskraften och samtidigt introduktionen av de yngsta, snart största arbetskraften till arbetsmarknaden, kräver att ledare navigerar i en miljö av ständiga förändringar.
Född mellan 1995-2003 och nästan fortfarande barn, generationen som kallas för Gen Z vänder upp och ner på typiska maktdynamiker med sina kravställningar i arbetslivet; helt medveten om att marknaden och tidevarv tillåter det nu efter krisen, med all kompetensbrist.
Gen Z tar med sig en självförståelse in i affärsvärlden kännetecknad av hälsosamma personliga gränser, prioritering av mental hälsa, omsorg för klimat och att bli bra behandlad, där de föredrar att vara utan jobb istället för att tolerera något mindre än sina förväntningar.
Generationsbashing är lika gammal som mänsklighetens historia
Vad forskningen har börjat förstå om Gen Z:s åsikt om arbetslivet, har företag svårt att implementera. Gen Zs förväntningar tas inte riktigt på allvar eftersom “Business as usual” trots allt fungerar bra. Dessutom måste respekten fortfarande förtjänas och ingen verkar vilja arbeta nuförtiden, säger den äldre generationen.
För att citera Socrates:
“Barnen älskar lyx, de har dåligt uppförande, föraktar auktoriteter, visar bristande respekt för de äldre och älskar att prata i stället för att motionera. Dagens barn är tyranner, inte tjänare i sina hushåll. De reser sig inte längre när de äldre kommer in i rummet.”
Generationsbashing är nästan lika gammal som mänsklighetens historia och det har aldrig varit en bra metod. Om ytterligare 15 år, så tillhör de flesta anställda Millenials och Gen Z och om vi kunde komma överens om att mental hälsa, bra behandling av anställda och lägre stressnivå är till allas förmån – oberoende av ålder, så kunde vi allihopa fokusera på vad som är viktigast just nu: Skapa förutsättningar och dela verktyg med dagens chefer för att navigera en dynamisk miljö med ständiga förändringar.
/Anna Monika Reichert, mentor, student och inspiratör.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
