Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta dalta med dåliga chefer

Kompetent personal lämnar arbetsgivaren om ledarskapet är dåligt. Det är dags för företag att se kostnaden av odugliga chefer, skriver Hanna Franck-Larsson.

Publicerad
Man sitter nedböjd över en stol. Till höger Hanna Franck-Larsson.
En dålig chef kan blir en dyr affär för arbetsgivaren då kompetent personal lämnar på löpande band. Foto: Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det hände att jag grät på mitt arbetsrum efter möten med min dåvarande chef. Hen spred osäkerhet och dålig stämning så snart hen kom in i ett rum – en aktiv destruktivitet. I efterhand kan jag se att känslan av osäkerhet var värst. När jag gick in i ett möte visste jag aldrig om jag skulle bli utskälld, få beröm, bli förlöjligad, ignorerad, uppmuntrad eller ifrågasatt. Jag och mina kollegor utvecklade olika sätt för att slippa interagera med chefen. Vi undvek veckomötena på grund av ”annat möte”, vi kom och gick bakvägen för att slippa passera chefens kontor, och vi förberedde oss på en orimlig detaljnivå för att förebygga ifrågasättande.

För mig ledde stressen över att kanske göra fel till en ”nära väggen-upplevelse”: jag tappade ord, började glömma detaljer, och hade svårt att sova på nätterna. Som tur är sjukskrev jag mig i tid, och klarade mig med en veckas vila.

Efteråt försökte jag tillsammans med andra få till en förändring. I samtal med HR och fackförbund gav chefen intryck av att vilja ändra på sig - hen sade de rätta sakerna i rätt rum – men förändringen uteblev. Till slut lämnade jag. Där och då var jag besviken och lade skuld på mig själv för att jag inte ”klarade av att vara kvar”. I efterhand är jag tacksam för att jag lyckades lämna.

Jag visste aldrig om jag skulle bli förlöjligad eller uppmuntrad 

Det ÄR svårt att vara chef, och det finns många chefer som gör ett fantastiskt bra jobb. Det finns också de som är lämpade men som inte får förutsättningar att bli bra chefer och ledare. Man får många nya arbetsuppgifter, men kanske bara en kortare chefskurs innan man förväntas axla alla nya ansvarsområden.

Utrymme för att lära sig jobbet finns inte. En bra chef är någon som kontinuerligt har tid att reflektera, utvecklas och utvärdera sitt ledarskap. Tyvärr får det ofta stå tillbaka för att chefen måste släcka bränder inom verksamheten. Det gör också att tiden för att hjälpa andra att utvecklas minskar – chefens kanske viktigaste uppdrag.

Andra skulle aldrig ha blivit chefer från början. Jag delade nyligen ett inlägg på Linkedin om min erfarenhet av den aktivt destruktiva chefen. Många som kommenterade hade liknande upplevelser av ett toxiskt arbetsklimat där arbetstagarnas rop på hjälp inte ledde någonstans. Effekterna var att:

  • Kollegor sade upp sig och tog med sig år av kompetens och relationer.
  • Många sökte vikariat på andra arbetsplatser i väntan på att chefen skulle sluta.
  • Flera blev sjukskrivna.
  • Nyrekryteringar tog allt mer av chefens tid och de nya kollegorna behövde lära sig jobbet, vilket ökade arbetsbördan på arbetsplatsen ytterligare.
  • De som stannade blev tystade av den toxiska arbetsmiljön och slutade säga ifrån.
  • Man slutade hjälpa varandra i arbetsgruppen på grund av rädsla.
  • Kreativitet, nya idéer och glädjen inför jobbet försvann.
  • Man kände sig dåligt behandlad av arbetsgivaren och talade illa om den inför andra, vilket på sikt ledde till dåligt rykte för arbetsplatsen.

En bra chef är någon som  har tid att reflektera och utvärdera sitt ledarskap

Sammantaget är jag övertygad om att de effekterna är bra mycket dyrare och svårare att få bukt med än att göra sig av med en dålig chef.

Arbetsgivare, ni måste bli bättre på att:
1. Identifiera destruktiva chefer och göra er av med dem. Effekterna av att ha kvar dem kan bli långt mycket dyrare än att betala ett avgångsvederlag.
2. Skapa hållbara arbetsmiljöer för era fungerande chefer. Arbetslivet är ett maraton, inte en sprint. För att hålla i längden måste cheferna bland annat ha kontinuerlig coachning, samtal, tid för återhämtning, och utvärdering. Har man bara tid att stressa mellan möten och släcka bränder blir man i längden inte en bra ledare, hur goda intentioner man än har. Och det har effekter på er största resurs: arbetstagarna.

Min starka rekommendation till er arbetstagare som mår dåligt på grund av arbetsklimatet: sluta. Tyvärr händer det allt för sällan att arbetsgivare gör sig av med en destruktiv chef, och som arbetstagare har man ansvar för sig själv och sitt eget välmående först och främst. Ingen kommer att tacka er för att ni gått in i väggen.

/Hanna Franck-Larsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson