Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta dalta med dåliga chefer

Kompetent personal lämnar arbetsgivaren om ledarskapet är dåligt. Det är dags för företag att se kostnaden av odugliga chefer, skriver Hanna Franck-Larsson.

Publicerad
Man sitter nedböjd över en stol. Till höger Hanna Franck-Larsson.
En dålig chef kan blir en dyr affär för arbetsgivaren då kompetent personal lämnar på löpande band. Foto: Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det hände att jag grät på mitt arbetsrum efter möten med min dåvarande chef. Hen spred osäkerhet och dålig stämning så snart hen kom in i ett rum – en aktiv destruktivitet. I efterhand kan jag se att känslan av osäkerhet var värst. När jag gick in i ett möte visste jag aldrig om jag skulle bli utskälld, få beröm, bli förlöjligad, ignorerad, uppmuntrad eller ifrågasatt. Jag och mina kollegor utvecklade olika sätt för att slippa interagera med chefen. Vi undvek veckomötena på grund av ”annat möte”, vi kom och gick bakvägen för att slippa passera chefens kontor, och vi förberedde oss på en orimlig detaljnivå för att förebygga ifrågasättande.

För mig ledde stressen över att kanske göra fel till en ”nära väggen-upplevelse”: jag tappade ord, började glömma detaljer, och hade svårt att sova på nätterna. Som tur är sjukskrev jag mig i tid, och klarade mig med en veckas vila.

Efteråt försökte jag tillsammans med andra få till en förändring. I samtal med HR och fackförbund gav chefen intryck av att vilja ändra på sig - hen sade de rätta sakerna i rätt rum – men förändringen uteblev. Till slut lämnade jag. Där och då var jag besviken och lade skuld på mig själv för att jag inte ”klarade av att vara kvar”. I efterhand är jag tacksam för att jag lyckades lämna.

Jag visste aldrig om jag skulle bli förlöjligad eller uppmuntrad 

Det ÄR svårt att vara chef, och det finns många chefer som gör ett fantastiskt bra jobb. Det finns också de som är lämpade men som inte får förutsättningar att bli bra chefer och ledare. Man får många nya arbetsuppgifter, men kanske bara en kortare chefskurs innan man förväntas axla alla nya ansvarsområden.

Utrymme för att lära sig jobbet finns inte. En bra chef är någon som kontinuerligt har tid att reflektera, utvecklas och utvärdera sitt ledarskap. Tyvärr får det ofta stå tillbaka för att chefen måste släcka bränder inom verksamheten. Det gör också att tiden för att hjälpa andra att utvecklas minskar – chefens kanske viktigaste uppdrag.

Andra skulle aldrig ha blivit chefer från början. Jag delade nyligen ett inlägg på Linkedin om min erfarenhet av den aktivt destruktiva chefen. Många som kommenterade hade liknande upplevelser av ett toxiskt arbetsklimat där arbetstagarnas rop på hjälp inte ledde någonstans. Effekterna var att:

  • Kollegor sade upp sig och tog med sig år av kompetens och relationer.
  • Många sökte vikariat på andra arbetsplatser i väntan på att chefen skulle sluta.
  • Flera blev sjukskrivna.
  • Nyrekryteringar tog allt mer av chefens tid och de nya kollegorna behövde lära sig jobbet, vilket ökade arbetsbördan på arbetsplatsen ytterligare.
  • De som stannade blev tystade av den toxiska arbetsmiljön och slutade säga ifrån.
  • Man slutade hjälpa varandra i arbetsgruppen på grund av rädsla.
  • Kreativitet, nya idéer och glädjen inför jobbet försvann.
  • Man kände sig dåligt behandlad av arbetsgivaren och talade illa om den inför andra, vilket på sikt ledde till dåligt rykte för arbetsplatsen.

En bra chef är någon som  har tid att reflektera och utvärdera sitt ledarskap

Sammantaget är jag övertygad om att de effekterna är bra mycket dyrare och svårare att få bukt med än att göra sig av med en dålig chef.

Arbetsgivare, ni måste bli bättre på att:
1. Identifiera destruktiva chefer och göra er av med dem. Effekterna av att ha kvar dem kan bli långt mycket dyrare än att betala ett avgångsvederlag.
2. Skapa hållbara arbetsmiljöer för era fungerande chefer. Arbetslivet är ett maraton, inte en sprint. För att hålla i längden måste cheferna bland annat ha kontinuerlig coachning, samtal, tid för återhämtning, och utvärdering. Har man bara tid att stressa mellan möten och släcka bränder blir man i längden inte en bra ledare, hur goda intentioner man än har. Och det har effekter på er största resurs: arbetstagarna.

Min starka rekommendation till er arbetstagare som mår dåligt på grund av arbetsklimatet: sluta. Tyvärr händer det allt för sällan att arbetsgivare gör sig av med en destruktiv chef, och som arbetstagare har man ansvar för sig själv och sitt eget välmående först och främst. Ingen kommer att tacka er för att ni gått in i väggen.

/Hanna Franck-Larsson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Den ekonomiska fotbojan – skulderna som följer med till jobbet

Dålig ekonomi stannar inte hemma – den följer med in på jobbet, även om den aldrig syns i en skyddsrond. Hundratusentals människor kämpar med skulder, som påverkar deras koncentration, ork och närvaro – och därmed prestationen på jobbet. Det är dags att se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga.
Kicki Fagerlund Publicerad 14 april 2026, kl 09:15
Skuldsanering hos kronofogden
Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en medarbetare som försöker prestera trots ekonomisk oro, skriver Kicki Fagerlund och Ann-Catrin Dolium. Foto: Claudio Bresciani/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kicki Fagerlund

Det finns en sorts trötthet som inte syns. Den uppstår när människor under lång tid lever med ständig oro för sin ekonomi. När varje oväntad kostnad riskerar att spräcka budgeten. När en notis från Kivra får pulsen att stiga. När en stor del av den mentala energin går åt till att försöka lägga ett ekonomiskt pussel som inte går ihop.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en människa som kämpar i tysthet – ofta med ett överbelastat nervsystem och ett liv i ständig beredskap inför nästa ekonomiska kris.

I dag är över 450 000 människor registrerade hos Kronofogden. Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer som lever med något som liknar en ekonomisk fotboja.

Människor som hamnar i skuldsättning bär naturligtvis ett eget ansvar för sin ekonomi. Samtidigt finns situationer där människor, trots arbete och ansvarstagande, fastnar i långvarig skuldsättning som är mycket svår att ta sig ur.

Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer

I vårt nuvarande system är vägen tillbaka till ekonomisk självständighet ofta onödigt lång och ineffektiv. Det är problematiskt – inte bara för individen utan också för samhället. När människor under lång tid sitter fast i överskuldsättning riskerar vi att gå miste om arbetskraft, innovation och produktivitet.

Ann Katrin Dolium

Skulderna hos Kronofogden växer med omkring 44 miljoner kronor om dagen. Den totala skuldvolymen uppgår idag till cirka 154 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär en hel årsbudget för sjukvården i Sverige.

Vi talar ofta om ansvar, produktivitet och arbetslinje. Men betydligt mer sällan om hur ekonomisk stress påverkar människors förmåga att prestera på ett jobb, i sina studier eller i sitt arbetssökande. Sverige är ett land där arbete ska löna sig. Samtidigt lever hundratusentals människor i en situation där varje extra krona de tjänar i praktiken försvinner till att betala på gamla skulder i årtionden. 

Forskning visar att långvarig ekonomisk oro belastar våra kognitiva resurser. Koncentration, beslutsförmåga och långsiktigt tänkande försämras när tankarna ständigt kretsar kring hur nästa månads räkningar ska betalas. Detta bekräftas också i arbetslivsstudier. Enligt PwC:s Employee Financial Wellness Survey ägnar många anställda flera timmar i veckan under arbetstid åt oro för sin privatekonomi. Resultatet är fokus som försvinner, potential som går förlorad och kapacitet som aldrig tas tillvara.

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort

När trygghetssystemen försvagas samtidigt som kreditmarknaden expanderar ökar också risken att människor fastnar i långvarig skuldsättning – ofta i samband med oförutsedda livskriser såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, barn med särskilda behov eller ett företag som går i konkurs.  När människor faller mellan stolarna beskrivs det som ett individuellt misslyckande. Men överskuldsättning uppstår sällan i ett vakuum utan växer fram i skärningspunkten mellan individ och system. 

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort, samtidigt som trygghetssystemen blivit mer villkorade och svårnavigerade. Genom att betrakta överskuldsättning som ett samhällsproblem snarare än ett individuellt misslyckande blir det möjligt att identifiera de mekanismer som faktiskt behöver förändras. 

För arbetsgivare och fackförbund borde detta vara centrala frågor. Ekonomisk stress påverkar sjukfrånvaro, engagemang och personalomsättning. Att tala om ett hållbart arbetsliv utan att diskutera ekonomisk stress är att blunda för en avgörande faktor.

Att vara överskuldsatt i Sverige kan närmast liknas vid att bära en ekonomisk fotboja. Lönen mäts ut, räntor tickar och möjligheten att hyra eller köpa bostad, teckna abonnemang eller planera familj begränsas under lång tid.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga

För den som under lång tid inte förväntas kunna betala tillbaka sina skulder finns skuldsanering via Kronofogden som en sista utväg. Men den som ansöker om skuldsanering får i genomsnitt räkna med omkring ett års handläggningstid och en stor risk att bli nekad då sju av tio får ett nej. Resultatet system som i praktiken gör människor fattigare medan de väntar på hjälp.

Under tiden förväntas personen prestera fullt ut: på jobbet, i skolan och som förälder. När vägen tillbaka är så svårtillgänglig och osäker blir systemets begränsningar tydliga. Det är svårt att tala om en realistisk väg ut ur överskuldsättning när majoriteten av de som faktiskt försöker inte ens släpps in i systemet.

Om vi menar allvar med ett hållbart arbetsliv och ett samhälle där människor faktiskt kan ta sig tillbaka efter ekonomiska kriser krävs förändring. Det handlar inte om en enskild åtgärd utan om flera parallella insatser. Fyra områden är särskilt viktiga:

Reformera skuldsaneringssystemet: Skuldsanering ska även fortsatt vara en sista utväg. Men när människor faktiskt kvalificerar sig bör processen vara snabbare och mer förutsägbar.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga: Företagshälsovård, HR och fackliga företrädare kan erbjuda tidigt och specialiserat stöd för dem som lever med ekonomisk oro.

Ansvar inom finanssektorn: Kreditmarknaden fyller en viktig funktion i ekonomin. Samtidigt behöver den fungera på ett sätt som minskar risken för långvarig överskuldsättning.

Uppdatera narrativet: Vi måste sluta se skuldsatta som oansvariga och börja förstå hur ekonomisk otrygghet påverkar människor, arbetsplatser och hela samhällsekonomin.

Ekonomisk trygghet och rättvisa är inga marginalfrågor. De avgör om människor kan fokusera, prestera och bygga ett liv med stabilitet och framtidstro.

/ Kicki Fagerlund – grundare av Ekonomirådgivningen och expert inom överskuldsättning och ekonomisk stress 
Ann-Katrin Dolium – specialist inom social hållbarhet