Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Miljontals frivilliga kan få bättre förutsättningar

De stöd som utformats för företag under pandemin fungerar sällan för ideella föreningar, konstaterar Patrik Schröder från intresseorganisationen Forum. För att stärka civilsamhället vill han nu se ett ökat samarbete med bland annat facken.
Publicerad
Colourbox
Civilsamhället i Sverige är fenomenalt bra på att organisera frivilligt arbete. Coronakrisen visar dock att vi har svårt att få genomslag för våra stödbehov, skriver Patrik Schröder paraplyorganisationen Forums ordförande. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det ideella engagemanget i Sverige är påfallande högt och stabilt. Mer än halva den vuxna befolkningen engagerar sig regelbundet ideellt. Dessutom har den tid som människor engagerar sig ökat, från i snitt 15 till 18 timmar i månaden. Det visar den senaste befolkningsstudien från Ersta Sköndal Bräcke högskola som släpptes i oktober.

En av förklaringarna till stabiliteten är civilsamhällets infrastruktur, alltså de ideella organisationer som erbjuder och organiserar engagemanget. Studien visar också att den som är ideellt engagerad i större utsträckning även skänker pengar eller gör informella insatser, som att hjälpa grannar eller vänner.

En del av skapandet av en stark infrastruktur för civilsamhället är alla de anställda som arbetar för att skapa möjligheter för ideella att engagera sig. Men också alla de anställda som i kvinnojourer, stadsmissioner och stiftelser driver verksamheter direkt för personer med behov där av.

Under coronakrisen har vi mötts av nya krav och förhållanden. Inom civilsamhället har parollen varit att vi inte ställer in, vi ställer om. Kreativiteten har varit stor i att utveckla nya verksamheter som fungerar givet nya och skiftande myndighetsrekommendationer och förändrade behov och beteenden hos människor.

Under våren har krispaketen till näringslivet summerats till 100-tals miljarder. Genom påverkansarbete från många av civilsamhällets organisationer har regeringen inkluderat civilsamhället i stöden. Men när ett stöd utformats för företag fungerar det sällan för en ideell förening. Även om det är tillåtet för en förening att söka, så är det inte anpassat på ett sätt som gör det möjligt eller användbart. Då uteblir också stödet.

Mindre skillnader mellan civilsamhällets organisationer och prioriteringar har därmed inte någon betydelse när det ändå är näringslivets agenda som står i fokus och har politikens öra. Vi samarbetar så klart inom civilsamhället efter bästa förmåga för att göra vår röst hörd, men vi behöver ta nya grepp för att verkligen kunna få genomslag.

I fackförbund och arbetsgivarorganisationer, offentligt och privat, är det fullkomligt självklart att samordna frågor om arbetslivet med bransch- och intressefrågor eftersom de i så hög grad överlappar. Unionen har vuxit och utvecklats till att bli ett av de mest tongivande fackförbunden, genom samgåenden med andra organisationer. Det är en utveckling som inspirerar.

Intressepolitik och arbetsgivarfrågor hör ihop, också inom civilsamhället. Istället för att dela upp oss i en rad mindre arbetsgivar- och intresseorganisationer med smalare uppdrag och mindre resurser, behöver vi se mer till vad som förenar oss och fokusera på det.

Genom att samla organisationer som driver de frågor som är viktiga för de idéburna och ideella aktörerna inom en gemensam organisationsmodell kan en långsiktig oberoende finansiering av övergripande intressepolitik för vår sektor skapas.

Det första steget är taget med samgåendet mellan arbetsgivarorganisationerna KFO och IDEA under namnet Fremia som sker vid årsskiftet. Nu arbetar vi vidare med hur vi ska organisera oss för att få genomslag för en stark intressepolitisk agenda för civilsamhället. Det finns betydlig mer som förenar än som skiljer oss åt.

Är det här ett hot eller en möjlighet för alla de engagerade Unionen-medlemmar som finns i många av civilsamhällets organisationer? Jag ser stora möjligheter: vi kan använda resurser på effektivare sätt och vi kan få bättre genomslag i politiken för vår sektor. Vår sektor, som organiserar miljontals frivilliga och 100 000-tals anställda, har unika egenskaper som behöver få bättre förutsättningar.

På så sätt kan civilsamhällets utrymme växa och utvecklas i den svårnavigerade verkligheten mellan det offentliga och marknaden. En sådan utveckling är till nytta också för Unionens befintliga medlemmar, och ger potential till många nya medlemmar i det fall att arbetsmarknaden inom civilsamhället växer.

Arbetsmarknadens villkor styrs ju i den svenska modellen av parterna, arbetsgivarorganisationer och fackförbund, tillsammans. Mycket av det arbete som ligger framför oss kommer med det att involvera samarbete och förhandlingar med Unionen och andra fackliga organisationer.

Jag ser mycket fram emot det arbetet, där vi kan skapa ännu bättre förutsättningar för medarbetare, ideellt aktiva och ideella organisationer att fortsätta utveckla ett civilsamhälle i världsklass.

/Patrik Schröder ordförande, Forum - idéburna organisationer med social inriktning

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Försäkringskassans avslag tar inte bort problemet – det bara flyttas

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.
Lena Hallonlöf Publicerad 2 juni 2026, kl 09:15
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf