Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Många arbetsmiljöproblem på hemmakontoret

Om soffliggaren med datorn i knät är här för att stanna så behöver vi lyfta hemarbetets faror mer, skriver Anita Gyllenbreider.
Publicerad
Hemmakontor. Anita Gyllenbreider.
Att jobba hemma förenklar livspusslet för många men kan också innebära försämrad ergonomi. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetsmiljön är tuff i dag. Vem knackar på dörren hos hemarbetare och undersöker hur de har det?  Det är många delar som behöver lyftas mer. Här kommer jag att gå in på några av dem.

Allt fler arbetar hemifrån visar statistik från SCB. Drygt 40 procent av personerna i åldern 15 till 74 år jobbade hemifrån under årets första kvartal. Hur många av dessa som blir kvar i sitt hemarbete efter coronapandemin tycker jag är intressant.

Arbetsgivaren är ansvarig för arbetsmiljön även vid hemmajobb. I arbetsmiljölagen står även att arbetsgivaren ska göra allt som behövs för att förebygga att du utsätts för ohälsa eller olycksfall. För att få till en hälsosam arbetssituation i hemmet krävs därför ett gott samarbete och en regelbunden dialog mellan chef och medarbetare.

Hur mäts stress och trivsel i hemmiljö?

I en situation där man som arbetsgivare har många medarbetare som arbetar hemifrån gäller det att ha koll på sina rutiner. Inte minst det systematiska arbetsmiljöarbetet, där bland annat undersökningar, riskbedömningar, åtgärder och handlingsplaner är centrala begrepp. Görs det på din arbetsplats?

Vid hemarbete gäller den kollektivavtalade arbetsskadeförsäkringen TFA, eller Trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Men till skillnad från arbete på arbetsplatsen krävs att olyckan eller skadan har ett direkt samband med det arbete som utförs. Ta verkligen reda på vad som gäller i försäkringsfrågorna. Har arbetsgivaren någon försäkring som gäller till och från jobbet?

Vad gör att vi stannar på jobbet? Det är inte alltid lönen som är det viktigaste utan ofta den fysiska och den psykosocial arbetsmiljön spelar in. Rätten att trivas på sitt jobb måste tas på största allvar för att få människor att stanna. Hur mäts stress och trivsel i hemmiljö? Arbetsgivaren måste börja tänka på den personal som finns i verksamheterna på hemmakontoren och visa uppskattning. Samt vara uppmärksam på att många lägger fler timmar än de borde på kvällar och helgen för att datorn ändå ligger framme på köksbordet.

Många som jobbade hemma kunde inte frågor som berör tekniken

Många som jobbade hemma kunde inte frågor som berör tekniken. Allt kom snabbt och jag tror att många upplevde det som stressande. Här hade det behövts stöd från arbetsgivaren och kommer säker att behövas även i fortsättningen. 

Jag tänker även att kroppsliga problem med nacke och rygg kan förändras vid hemarbetet. Att sitta i långa möten utan paus kan vara påfrestande och tröttsamt. Men jag tror nog många tog en promenad och lyssnade på sitt teamsmöte och var fysiskt aktiva under tiden. 

Men hur kändes det att inte ha kontakt fysiskt med sina arbetskamrater? Det påverkar relationer negativ på lång sikt.

Spar på rätt ställe och satsa på personalen

Allt det här behöver arbetsgivare hantera när vi fortsätter arbeta hemma. Och här tycker jag att anställda borde få vara sina egna konsulter när de nu har erfarenhet från hemarbete. Att få möjlighet att skapa luft i sitt schema, bestämma antalet mötesbokningar och skapa lite egen tid är viktigt.

Jag hoppas att kunskapen vi skaffat i dag tas tillvara, så att det leder till en långsiktighet och att vi blir medvetna om hemarbetets konsekvenser. Inte bara vad gäller det ekonomiska utan även långvariga hälsoeffekter. 

/Anita Gyllenbreider, Filosofie kandidatexamen med huvudområde Sociologi.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag