Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Många arbetsmiljöproblem på hemmakontoret

Om soffliggaren med datorn i knät är här för att stanna så behöver vi lyfta hemarbetets faror mer, skriver Anita Gyllenbreider.
Publicerad
Hemmakontor. Anita Gyllenbreider.
Att jobba hemma förenklar livspusslet för många men kan också innebära försämrad ergonomi. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetsmiljön är tuff i dag. Vem knackar på dörren hos hemarbetare och undersöker hur de har det?  Det är många delar som behöver lyftas mer. Här kommer jag att gå in på några av dem.

Allt fler arbetar hemifrån visar statistik från SCB. Drygt 40 procent av personerna i åldern 15 till 74 år jobbade hemifrån under årets första kvartal. Hur många av dessa som blir kvar i sitt hemarbete efter coronapandemin tycker jag är intressant.

Arbetsgivaren är ansvarig för arbetsmiljön även vid hemmajobb. I arbetsmiljölagen står även att arbetsgivaren ska göra allt som behövs för att förebygga att du utsätts för ohälsa eller olycksfall. För att få till en hälsosam arbetssituation i hemmet krävs därför ett gott samarbete och en regelbunden dialog mellan chef och medarbetare.

Hur mäts stress och trivsel i hemmiljö?

I en situation där man som arbetsgivare har många medarbetare som arbetar hemifrån gäller det att ha koll på sina rutiner. Inte minst det systematiska arbetsmiljöarbetet, där bland annat undersökningar, riskbedömningar, åtgärder och handlingsplaner är centrala begrepp. Görs det på din arbetsplats?

Vid hemarbete gäller den kollektivavtalade arbetsskadeförsäkringen TFA, eller Trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Men till skillnad från arbete på arbetsplatsen krävs att olyckan eller skadan har ett direkt samband med det arbete som utförs. Ta verkligen reda på vad som gäller i försäkringsfrågorna. Har arbetsgivaren någon försäkring som gäller till och från jobbet?

Vad gör att vi stannar på jobbet? Det är inte alltid lönen som är det viktigaste utan ofta den fysiska och den psykosocial arbetsmiljön spelar in. Rätten att trivas på sitt jobb måste tas på största allvar för att få människor att stanna. Hur mäts stress och trivsel i hemmiljö? Arbetsgivaren måste börja tänka på den personal som finns i verksamheterna på hemmakontoren och visa uppskattning. Samt vara uppmärksam på att många lägger fler timmar än de borde på kvällar och helgen för att datorn ändå ligger framme på köksbordet.

Många som jobbade hemma kunde inte frågor som berör tekniken

Många som jobbade hemma kunde inte frågor som berör tekniken. Allt kom snabbt och jag tror att många upplevde det som stressande. Här hade det behövts stöd från arbetsgivaren och kommer säker att behövas även i fortsättningen. 

Jag tänker även att kroppsliga problem med nacke och rygg kan förändras vid hemarbetet. Att sitta i långa möten utan paus kan vara påfrestande och tröttsamt. Men jag tror nog många tog en promenad och lyssnade på sitt teamsmöte och var fysiskt aktiva under tiden. 

Men hur kändes det att inte ha kontakt fysiskt med sina arbetskamrater? Det påverkar relationer negativ på lång sikt.

Spar på rätt ställe och satsa på personalen

Allt det här behöver arbetsgivare hantera när vi fortsätter arbeta hemma. Och här tycker jag att anställda borde få vara sina egna konsulter när de nu har erfarenhet från hemarbete. Att få möjlighet att skapa luft i sitt schema, bestämma antalet mötesbokningar och skapa lite egen tid är viktigt.

Jag hoppas att kunskapen vi skaffat i dag tas tillvara, så att det leder till en långsiktighet och att vi blir medvetna om hemarbetets konsekvenser. Inte bara vad gäller det ekonomiska utan även långvariga hälsoeffekter. 

/Anita Gyllenbreider, Filosofie kandidatexamen med huvudområde Sociologi.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande