Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag stressade bort tio år av mitt liv

Vad var syftet med all träning, prestation och stress som tärde på både mig och min familj, skriver Karin Axelsson.
Publicerad
till vänster Karin Axelsson, till höger en kvinna som tar sig på pannan
Att jobbet som hon gett allt för så lätt kunde göra sig av med henne, blev en ögonöppnare för Karin Axelsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Klockan ringde alltid 04.30. Jag gick upp direkt och körde 110 procent hela dagen tills jag stupade i säng. Det var snabba promenader innan frukost plus en timmes hård träning, jobb till sent, mer jobb hemma på kvällen och knappt någon tid till att hämta andan.

Så såg mina vardagar ut när jag var en ung vuxen. Jag hade ingen ork eller lust kvar när helgen kom och var ofta så trött då att jag nästan grät.

Så här i efterhand förstår jag inte syftet med all träning, all prestation på jobbet och varför jag offrade mig själv och mina nära för detta. Men då var jag så uppe i det att jag inte reflekterade.

Vårt samhälle premierar prestation

Vårt samhälle premierar prestation och hårt jobb mer än vila och återhämtning. Något som är så fel. Det är inte konstigt att många, framför allt unga, tror att det är så man ska leva. Men faktum är att vi inte är skapta för att prestera och leva aktivt hela tiden. Tänker man på hur våra förfäder levde på savannen så hade de långa stunder av återhämtning och vila varje dag. Mellan varven var det högt tempo och action som gällde, men de skulle inte ha orkat med det om det inte hade varit för de lugna stunderna mellan varven.

I dag är jag klokare än jag var som ung vuxen och ser till att mina dagar också fylls med pauser av återhämtning, lugn träning i form av yoga och promenader, samt tid att umgås med familjen.

När jag reflekterar över hur jag kunde komma på bättre tankar efter tio år av negativ stress så är det två saker jag inser påverkade mig i rätt riktning. Dels blev jag friställd från det jobb som jag hade älskat i så många år och gett min själ till. Jag insåg att det inte var värt att offra allt för jobbet eftersom jag i slutändan bara var en spelpjäs som gick att flytta bort. Dels fick jag mitt första barn och mina perspektiv förändrades över en natt. Det var inte längre jag som var den viktigaste personen i mitt liv. Jag hittade till en helt annan balans och en slags ro i kroppen, som jag inte hade känt av tidigare.

Jag var en spelpjäs som gick att flytta

Vi kan pressa oss och köra på hårt om vi också varvar det med lugna aktiviteter. Inte bara en gång i veckan eller på semestern, utan flera gånger varje dag. Jag tror starkt på att hitta den där balansen där alla delar får plats och där vi är duktiga på att lyssna inåt och fånga upp vad vi behöver och när.

För att ha bättre förutsättningar till ett sådant liv i balans är saker som familj, vänner och arbetssituation viktiga. Jag är tacksam att ha en familj och en vänkrets som bryr sig på riktigt och en arbetsgivare som är stöttande och sund. Utöver det behöver vi ge oss tillräckligt av de grundläggande elementen, såsom bra mat, träning, frisk luft samt sömn och återhämtning, för att må bra.

/Karin Axelsson, försäljningschef och träningsinspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag