Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag stressade bort tio år av mitt liv

Vad var syftet med all träning, prestation och stress som tärde på både mig och min familj, skriver Karin Axelsson.
Publicerad
till vänster Karin Axelsson, till höger en kvinna som tar sig på pannan
Att jobbet som hon gett allt för så lätt kunde göra sig av med henne, blev en ögonöppnare för Karin Axelsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Klockan ringde alltid 04.30. Jag gick upp direkt och körde 110 procent hela dagen tills jag stupade i säng. Det var snabba promenader innan frukost plus en timmes hård träning, jobb till sent, mer jobb hemma på kvällen och knappt någon tid till att hämta andan.

Så såg mina vardagar ut när jag var en ung vuxen. Jag hade ingen ork eller lust kvar när helgen kom och var ofta så trött då att jag nästan grät.

Så här i efterhand förstår jag inte syftet med all träning, all prestation på jobbet och varför jag offrade mig själv och mina nära för detta. Men då var jag så uppe i det att jag inte reflekterade.

Vårt samhälle premierar prestation

Vårt samhälle premierar prestation och hårt jobb mer än vila och återhämtning. Något som är så fel. Det är inte konstigt att många, framför allt unga, tror att det är så man ska leva. Men faktum är att vi inte är skapta för att prestera och leva aktivt hela tiden. Tänker man på hur våra förfäder levde på savannen så hade de långa stunder av återhämtning och vila varje dag. Mellan varven var det högt tempo och action som gällde, men de skulle inte ha orkat med det om det inte hade varit för de lugna stunderna mellan varven.

I dag är jag klokare än jag var som ung vuxen och ser till att mina dagar också fylls med pauser av återhämtning, lugn träning i form av yoga och promenader, samt tid att umgås med familjen.

När jag reflekterar över hur jag kunde komma på bättre tankar efter tio år av negativ stress så är det två saker jag inser påverkade mig i rätt riktning. Dels blev jag friställd från det jobb som jag hade älskat i så många år och gett min själ till. Jag insåg att det inte var värt att offra allt för jobbet eftersom jag i slutändan bara var en spelpjäs som gick att flytta bort. Dels fick jag mitt första barn och mina perspektiv förändrades över en natt. Det var inte längre jag som var den viktigaste personen i mitt liv. Jag hittade till en helt annan balans och en slags ro i kroppen, som jag inte hade känt av tidigare.

Jag var en spelpjäs som gick att flytta

Vi kan pressa oss och köra på hårt om vi också varvar det med lugna aktiviteter. Inte bara en gång i veckan eller på semestern, utan flera gånger varje dag. Jag tror starkt på att hitta den där balansen där alla delar får plats och där vi är duktiga på att lyssna inåt och fånga upp vad vi behöver och när.

För att ha bättre förutsättningar till ett sådant liv i balans är saker som familj, vänner och arbetssituation viktiga. Jag är tacksam att ha en familj och en vänkrets som bryr sig på riktigt och en arbetsgivare som är stöttande och sund. Utöver det behöver vi ge oss tillräckligt av de grundläggande elementen, såsom bra mat, träning, frisk luft samt sömn och återhämtning, för att må bra.

/Karin Axelsson, försäljningschef och träningsinspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.