Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag stressade bort tio år av mitt liv

Vad var syftet med all träning, prestation och stress som tärde på både mig och min familj, skriver Karin Axelsson.
Publicerad
till vänster Karin Axelsson, till höger en kvinna som tar sig på pannan
Att jobbet som hon gett allt för så lätt kunde göra sig av med henne, blev en ögonöppnare för Karin Axelsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Klockan ringde alltid 04.30. Jag gick upp direkt och körde 110 procent hela dagen tills jag stupade i säng. Det var snabba promenader innan frukost plus en timmes hård träning, jobb till sent, mer jobb hemma på kvällen och knappt någon tid till att hämta andan.

Så såg mina vardagar ut när jag var en ung vuxen. Jag hade ingen ork eller lust kvar när helgen kom och var ofta så trött då att jag nästan grät.

Så här i efterhand förstår jag inte syftet med all träning, all prestation på jobbet och varför jag offrade mig själv och mina nära för detta. Men då var jag så uppe i det att jag inte reflekterade.

Vårt samhälle premierar prestation

Vårt samhälle premierar prestation och hårt jobb mer än vila och återhämtning. Något som är så fel. Det är inte konstigt att många, framför allt unga, tror att det är så man ska leva. Men faktum är att vi inte är skapta för att prestera och leva aktivt hela tiden. Tänker man på hur våra förfäder levde på savannen så hade de långa stunder av återhämtning och vila varje dag. Mellan varven var det högt tempo och action som gällde, men de skulle inte ha orkat med det om det inte hade varit för de lugna stunderna mellan varven.

I dag är jag klokare än jag var som ung vuxen och ser till att mina dagar också fylls med pauser av återhämtning, lugn träning i form av yoga och promenader, samt tid att umgås med familjen.

När jag reflekterar över hur jag kunde komma på bättre tankar efter tio år av negativ stress så är det två saker jag inser påverkade mig i rätt riktning. Dels blev jag friställd från det jobb som jag hade älskat i så många år och gett min själ till. Jag insåg att det inte var värt att offra allt för jobbet eftersom jag i slutändan bara var en spelpjäs som gick att flytta bort. Dels fick jag mitt första barn och mina perspektiv förändrades över en natt. Det var inte längre jag som var den viktigaste personen i mitt liv. Jag hittade till en helt annan balans och en slags ro i kroppen, som jag inte hade känt av tidigare.

Jag var en spelpjäs som gick att flytta

Vi kan pressa oss och köra på hårt om vi också varvar det med lugna aktiviteter. Inte bara en gång i veckan eller på semestern, utan flera gånger varje dag. Jag tror starkt på att hitta den där balansen där alla delar får plats och där vi är duktiga på att lyssna inåt och fånga upp vad vi behöver och när.

För att ha bättre förutsättningar till ett sådant liv i balans är saker som familj, vänner och arbetssituation viktiga. Jag är tacksam att ha en familj och en vänkrets som bryr sig på riktigt och en arbetsgivare som är stöttande och sund. Utöver det behöver vi ge oss tillräckligt av de grundläggande elementen, såsom bra mat, träning, frisk luft samt sömn och återhämtning, för att må bra.

/Karin Axelsson, försäljningschef och träningsinspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet