Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag stressade bort tio år av mitt liv

Vad var syftet med all träning, prestation och stress som tärde på både mig och min familj, skriver Karin Axelsson.
Publicerad
till vänster Karin Axelsson, till höger en kvinna som tar sig på pannan
Att jobbet som hon gett allt för så lätt kunde göra sig av med henne, blev en ögonöppnare för Karin Axelsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Klockan ringde alltid 04.30. Jag gick upp direkt och körde 110 procent hela dagen tills jag stupade i säng. Det var snabba promenader innan frukost plus en timmes hård träning, jobb till sent, mer jobb hemma på kvällen och knappt någon tid till att hämta andan.

Så såg mina vardagar ut när jag var en ung vuxen. Jag hade ingen ork eller lust kvar när helgen kom och var ofta så trött då att jag nästan grät.

Så här i efterhand förstår jag inte syftet med all träning, all prestation på jobbet och varför jag offrade mig själv och mina nära för detta. Men då var jag så uppe i det att jag inte reflekterade.

Vårt samhälle premierar prestation

Vårt samhälle premierar prestation och hårt jobb mer än vila och återhämtning. Något som är så fel. Det är inte konstigt att många, framför allt unga, tror att det är så man ska leva. Men faktum är att vi inte är skapta för att prestera och leva aktivt hela tiden. Tänker man på hur våra förfäder levde på savannen så hade de långa stunder av återhämtning och vila varje dag. Mellan varven var det högt tempo och action som gällde, men de skulle inte ha orkat med det om det inte hade varit för de lugna stunderna mellan varven.

I dag är jag klokare än jag var som ung vuxen och ser till att mina dagar också fylls med pauser av återhämtning, lugn träning i form av yoga och promenader, samt tid att umgås med familjen.

När jag reflekterar över hur jag kunde komma på bättre tankar efter tio år av negativ stress så är det två saker jag inser påverkade mig i rätt riktning. Dels blev jag friställd från det jobb som jag hade älskat i så många år och gett min själ till. Jag insåg att det inte var värt att offra allt för jobbet eftersom jag i slutändan bara var en spelpjäs som gick att flytta bort. Dels fick jag mitt första barn och mina perspektiv förändrades över en natt. Det var inte längre jag som var den viktigaste personen i mitt liv. Jag hittade till en helt annan balans och en slags ro i kroppen, som jag inte hade känt av tidigare.

Jag var en spelpjäs som gick att flytta

Vi kan pressa oss och köra på hårt om vi också varvar det med lugna aktiviteter. Inte bara en gång i veckan eller på semestern, utan flera gånger varje dag. Jag tror starkt på att hitta den där balansen där alla delar får plats och där vi är duktiga på att lyssna inåt och fånga upp vad vi behöver och när.

För att ha bättre förutsättningar till ett sådant liv i balans är saker som familj, vänner och arbetssituation viktiga. Jag är tacksam att ha en familj och en vänkrets som bryr sig på riktigt och en arbetsgivare som är stöttande och sund. Utöver det behöver vi ge oss tillräckligt av de grundläggande elementen, såsom bra mat, träning, frisk luft samt sömn och återhämtning, för att må bra.

/Karin Axelsson, försäljningschef och träningsinspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam