Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hårdare tag mot mobbning på jobbet

Mobbningen på arbetsplatser måste stoppas. Skadorna som de drabbade får är allvarliga, menar OMM, organisationen mot mobbning i arbetslivet.
Mats Jonsson, Karl-Erik Forssell Publicerad 3 december 2012, kl 10:51
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mobbning på arbetsplatser ger posttraumatiska skador. Docent Reza Emdads forskning ger inget rum för tvivel. Alltså bör mobbning jämställas med fysiskt våld i lagstiftning och rättstillämpning. Det psykiska våldet leder till psykosomatiska sjukdomar. Försäkringskassan vill inte veta det. Överallt möter man de tre aporna: Ser inte, hör inte, talar inte.
Tänk i nya banor! Kränkning, utstötning och diskriminering måste förbjudas i en egen paragraf i brottsbalken. Ett förbud skulle tydliggöra att mobbning är ett svårt brott.

Det skulle i sin tur föra med sig att övriga myndigheter måste ta de mobbades situation på allvar. Ett förbud mot diskriminering av särskilda grupper finns redan i brottsbalken. Det är kollektiven som står i förgrunden, inte individen. Men rättssamhället känns igen på förmågan att värna den mest utsatte. Kriminalisering innebär att hanteringen av mobbning förs över till det straffrättsliga området. Då handlar det inte om förhandlingar, utan om polisutredning. I ett rättssamhälle är det rättsväsendets uppgift att hantera våldsbrott. Det finns kommuner där skolan samarbetar med polisen i fråga om mobbning. Erfarenheterna är goda. Polisen representerar ju en utanförstående auktoritet.

Mobbarens avsikt är att avlägsna offret från arbetsgemenskapen. Orsaken kan vara maktlystnad, avundsjuka, rädsla och dylikt. Eller viljan att utvidga sitt utrymme på någon annans bekostnad. Denne utsätts för intriger och omges av förtal. Anklagelserna är ofta stereotypa. Den utpekade kan ställas i valsituationer, där han/hon kan anklagas för fel vilket handlingssätt han/hon än har valt. Som en inbjudan att spela rysk roulette med fullt magasin. Om mobbaren är chef är motivet ofta att chefen anar en konkurrent om reviret. Särskilt infamt är det när mobbaren kryper bakom en förment "sekretess" för att dölja att han inte har något att komma med.
 
Mobbning avslutas ofta med uppsägning. Skälen kan vara rena påhitt. Vid en "förlikningsförhandling" kan den mobbade pressas att ge upp med ett minimalt avgångsvederlag. Vid sådana möten används metoder som enligt alla konventioner är förbjudna vid förhör av krigsfångar. Då kan förövaren tvinga fram ett dokument, där alla lovar att hålla tyst. Men bara den starkare parten har intresse av tystnaden. Det är nödvändigt att uppsägningar och avsked i arbetslivet omedelbart prövas juridiskt. Nuvarande ordning tillgodoser inte principen om allas likhet inför lagen.

Den instans som bör sköta prövningen är den polis­enhet som avdelas för mobbning. Då skulle det kunna upptäckas om uppsägningen är sakligt grundad eller ett led i mobbning. EU:s stadga om grundläggande rättigheter föreskriver i artikel 30 att "varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund". Stadgan utgör lag och kan inte förhandlas bort. Att pröva uppsägningar var förr en uppgift för kronofogden. Man kan återknyta till denna tradition.

Liksom vid våldtäkt i krig måste gärningsmannen bestraffas för att brotten ska upphöra. Det fanns en tid när man lade ansvaret för brott på gärningsmannens miljö. Naturligtvis finns det miljöer som gynnar kriminalitet. Men för den skull kan man inte frånkänna den enskilde allt ansvar. I fråga om mobbning ser vi en kvarleva av föreställningen om miljön som den skyldige. Det finns säkert arbetsmiljöer som inbjuder till mobbning, men det är människor som utför den. Inom fjäderfäskötseln räknar man med olika slag av mobbning. Ett handlar om grupp­aggression med tre orsaker: för trånga utrymmen, centralisering av fodertillgången och avsaknad av fungerande tupp. Och tuppen ser inte som sin uppgift att skapa trivselhöjande aktiviteter, utan att straffa den höna som hackar på någon annan.

I anvisningar om mobbning rekommenderas att mobbning anmäls till chefen. Ett farligt råd. Räkna inte med hjälp inom den organisation där mobbningen sker! Det kan bli värre i stället. Mobbning ska anmälas till polisen. Men om det ska ske med framgång måste mobbning ses som ett brott i brottsbalkens mening. I det läget bör anmälningsplikt införas i både skola och arbetsliv. I Australien har delstatsåklagaren Robert Clark i Victoria presenterat ett nytt lagförslag. För den som gör sig skyldig till grov mobbning stipuleras fängelse i upp till tio år.
 

Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.