Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hårdare tag mot mobbning på jobbet

Mobbningen på arbetsplatser måste stoppas. Skadorna som de drabbade får är allvarliga, menar OMM, organisationen mot mobbning i arbetslivet.
Mats Jonsson, Karl-Erik Forssell Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mobbning på arbetsplatser ger posttraumatiska skador. Docent Reza Emdads forskning ger inget rum för tvivel. Alltså bör mobbning jämställas med fysiskt våld i lagstiftning och rättstillämpning. Det psykiska våldet leder till psykosomatiska sjukdomar. Försäkringskassan vill inte veta det. Överallt möter man de tre aporna: Ser inte, hör inte, talar inte.
Tänk i nya banor! Kränkning, utstötning och diskriminering måste förbjudas i en egen paragraf i brottsbalken. Ett förbud skulle tydliggöra att mobbning är ett svårt brott.

Det skulle i sin tur föra med sig att övriga myndigheter måste ta de mobbades situation på allvar. Ett förbud mot diskriminering av särskilda grupper finns redan i brottsbalken. Det är kollektiven som står i förgrunden, inte individen. Men rättssamhället känns igen på förmågan att värna den mest utsatte. Kriminalisering innebär att hanteringen av mobbning förs över till det straffrättsliga området. Då handlar det inte om förhandlingar, utan om polisutredning. I ett rättssamhälle är det rättsväsendets uppgift att hantera våldsbrott. Det finns kommuner där skolan samarbetar med polisen i fråga om mobbning. Erfarenheterna är goda. Polisen representerar ju en utanförstående auktoritet.

Mobbarens avsikt är att avlägsna offret från arbetsgemenskapen. Orsaken kan vara maktlystnad, avundsjuka, rädsla och dylikt. Eller viljan att utvidga sitt utrymme på någon annans bekostnad. Denne utsätts för intriger och omges av förtal. Anklagelserna är ofta stereotypa. Den utpekade kan ställas i valsituationer, där han/hon kan anklagas för fel vilket handlingssätt han/hon än har valt. Som en inbjudan att spela rysk roulette med fullt magasin. Om mobbaren är chef är motivet ofta att chefen anar en konkurrent om reviret. Särskilt infamt är det när mobbaren kryper bakom en förment "sekretess" för att dölja att han inte har något att komma med.
 
Mobbning avslutas ofta med uppsägning. Skälen kan vara rena påhitt. Vid en "förlikningsförhandling" kan den mobbade pressas att ge upp med ett minimalt avgångsvederlag. Vid sådana möten används metoder som enligt alla konventioner är förbjudna vid förhör av krigsfångar. Då kan förövaren tvinga fram ett dokument, där alla lovar att hålla tyst. Men bara den starkare parten har intresse av tystnaden. Det är nödvändigt att uppsägningar och avsked i arbetslivet omedelbart prövas juridiskt. Nuvarande ordning tillgodoser inte principen om allas likhet inför lagen.

Den instans som bör sköta prövningen är den polis­enhet som avdelas för mobbning. Då skulle det kunna upptäckas om uppsägningen är sakligt grundad eller ett led i mobbning. EU:s stadga om grundläggande rättigheter föreskriver i artikel 30 att "varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund". Stadgan utgör lag och kan inte förhandlas bort. Att pröva uppsägningar var förr en uppgift för kronofogden. Man kan återknyta till denna tradition.

Liksom vid våldtäkt i krig måste gärningsmannen bestraffas för att brotten ska upphöra. Det fanns en tid när man lade ansvaret för brott på gärningsmannens miljö. Naturligtvis finns det miljöer som gynnar kriminalitet. Men för den skull kan man inte frånkänna den enskilde allt ansvar. I fråga om mobbning ser vi en kvarleva av föreställningen om miljön som den skyldige. Det finns säkert arbetsmiljöer som inbjuder till mobbning, men det är människor som utför den. Inom fjäderfäskötseln räknar man med olika slag av mobbning. Ett handlar om grupp­aggression med tre orsaker: för trånga utrymmen, centralisering av fodertillgången och avsaknad av fungerande tupp. Och tuppen ser inte som sin uppgift att skapa trivselhöjande aktiviteter, utan att straffa den höna som hackar på någon annan.

I anvisningar om mobbning rekommenderas att mobbning anmäls till chefen. Ett farligt råd. Räkna inte med hjälp inom den organisation där mobbningen sker! Det kan bli värre i stället. Mobbning ska anmälas till polisen. Men om det ska ske med framgång måste mobbning ses som ett brott i brottsbalkens mening. I det läget bör anmälningsplikt införas i både skola och arbetsliv. I Australien har delstatsåklagaren Robert Clark i Victoria presenterat ett nytt lagförslag. För den som gör sig skyldig till grov mobbning stipuleras fängelse i upp till tio år.
 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Försäkringskassans avslag tar inte bort problemet – det bara flyttas

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.
Lena Hallonlöf Publicerad 2 juni 2026, kl 09:15
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf