Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Mobbning på arbetsplatser ger posttraumatiska skador. Docent Reza Emdads forskning ger inget rum för tvivel. Alltså bör mobbning jämställas med fysiskt våld i lagstiftning och rättstillämpning. Det psykiska våldet leder till psykosomatiska sjukdomar. Försäkringskassan vill inte veta det. Överallt möter man de tre aporna: Ser inte, hör inte, talar inte.
Tänk i nya banor! Kränkning, utstötning och diskriminering måste förbjudas i en egen paragraf i brottsbalken. Ett förbud skulle tydliggöra att mobbning är ett svårt brott.
Det skulle i sin tur föra med sig att övriga myndigheter måste ta de mobbades situation på allvar. Ett förbud mot diskriminering av särskilda grupper finns redan i brottsbalken. Det är kollektiven som står i förgrunden, inte individen. Men rättssamhället känns igen på förmågan att värna den mest utsatte. Kriminalisering innebär att hanteringen av mobbning förs över till det straffrättsliga området. Då handlar det inte om förhandlingar, utan om polisutredning. I ett rättssamhälle är det rättsväsendets uppgift att hantera våldsbrott. Det finns kommuner där skolan samarbetar med polisen i fråga om mobbning. Erfarenheterna är goda. Polisen representerar ju en utanförstående auktoritet.
Mobbarens avsikt är att avlägsna offret från arbetsgemenskapen. Orsaken kan vara maktlystnad, avundsjuka, rädsla och dylikt. Eller viljan att utvidga sitt utrymme på någon annans bekostnad. Denne utsätts för intriger och omges av förtal. Anklagelserna är ofta stereotypa. Den utpekade kan ställas i valsituationer, där han/hon kan anklagas för fel vilket handlingssätt han/hon än har valt. Som en inbjudan att spela rysk roulette med fullt magasin. Om mobbaren är chef är motivet ofta att chefen anar en konkurrent om reviret. Särskilt infamt är det när mobbaren kryper bakom en förment "sekretess" för att dölja att han inte har något att komma med.
Mobbning avslutas ofta med uppsägning. Skälen kan vara rena påhitt. Vid en "förlikningsförhandling" kan den mobbade pressas att ge upp med ett minimalt avgångsvederlag. Vid sådana möten används metoder som enligt alla konventioner är förbjudna vid förhör av krigsfångar. Då kan förövaren tvinga fram ett dokument, där alla lovar att hålla tyst. Men bara den starkare parten har intresse av tystnaden. Det är nödvändigt att uppsägningar och avsked i arbetslivet omedelbart prövas juridiskt. Nuvarande ordning tillgodoser inte principen om allas likhet inför lagen.
Den instans som bör sköta prövningen är den polisenhet som avdelas för mobbning. Då skulle det kunna upptäckas om uppsägningen är sakligt grundad eller ett led i mobbning. EU:s stadga om grundläggande rättigheter föreskriver i artikel 30 att "varje arbetstagare har rätt till skydd mot uppsägning utan saklig grund". Stadgan utgör lag och kan inte förhandlas bort. Att pröva uppsägningar var förr en uppgift för kronofogden. Man kan återknyta till denna tradition.
Liksom vid våldtäkt i krig måste gärningsmannen bestraffas för att brotten ska upphöra. Det fanns en tid när man lade ansvaret för brott på gärningsmannens miljö. Naturligtvis finns det miljöer som gynnar kriminalitet. Men för den skull kan man inte frånkänna den enskilde allt ansvar. I fråga om mobbning ser vi en kvarleva av föreställningen om miljön som den skyldige. Det finns säkert arbetsmiljöer som inbjuder till mobbning, men det är människor som utför den. Inom fjäderfäskötseln räknar man med olika slag av mobbning. Ett handlar om gruppaggression med tre orsaker: för trånga utrymmen, centralisering av fodertillgången och avsaknad av fungerande tupp. Och tuppen ser inte som sin uppgift att skapa trivselhöjande aktiviteter, utan att straffa den höna som hackar på någon annan.
I anvisningar om mobbning rekommenderas att mobbning anmäls till chefen. Ett farligt råd. Räkna inte med hjälp inom den organisation där mobbningen sker! Det kan bli värre i stället. Mobbning ska anmälas till polisen. Men om det ska ske med framgång måste mobbning ses som ett brott i brottsbalkens mening. I det läget bör anmälningsplikt införas i både skola och arbetsliv. I Australien har delstatsåklagaren Robert Clark i Victoria presenterat ett nytt lagförslag. För den som gör sig skyldig till grov mobbning stipuleras fängelse i upp till tio år.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
