Världens ekonomier befinner sig i kris. USA, Ryssland, Sverige med flera länder visar tydliga tecken på ekonomisk tillbakagång. Krisen visar sig i att arbetslösheten ökar och i att inkomster och förmögenheter både sjunker och omfördelas. För de flesta är krisen och dess effekter sorgliga men det finns också de som gnuggar händerna av förtjusning över att nu kunna kapa åt sig ytterligare en del av småspararnas pengar och göra sig en hacka på de nya ekonomiska förutsättningar som uppstår i krisens spår.

Hösten 2008 blev de ekonomiska paketens höst. Först avsåg dessa paket att rädda kreditinstitut och banker från att kollapsa. Senare utsträcktes åtgärderna såväl till att finansiera omstrukturering eller omställning i stora internationellt ägda företag som att med offentliga insatser hålla uppe sysselsättningen.

Det gemensamma för alla dessa paket verkar vara en önskan att till varje pris få hjulen att snurra framåt och därigenom undvika en ekonomisk och social katastrof av större omfattning. Så långt är allt väl. Men antalet räddningspaket och åtgärder har nu varit så många och innehållet så omfattande att det även för de som är över genomsnittet intresserade av ekonomi och politik är svårt att hänga med och bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är som händer och vad som bör hända. Det finns också en tendens till att paketen överskyler behovet av långsiktiga förändringar.

En positiv sida av krisen är att den öppnar möjligheter att förändra det ekonomiska regelverket, det vill säga de lagar, regler, normer och institutioner inklusive den ekonomiska politiken som ytterst bildar ramarna för produktion och fördelning av inkomster. Ägarintressena och med dem förbundna makthavare och tankesmedjor kommer därför under lång tid att vara intensivt sysselsatta med att se över de ideologiska skyddsvallarna mot förslag som hotar nuvarande regelverk.

I november lade TCO fram en rapport om krisen. Rapporten innehåller en god analys av krisen och konstruktiva förslag till åtgärder. Men många frågor behandlas inte och åtgärdsförslagen är i huvudsak utformade som om det gällde att dämpa effekterna av en konjunktursvacka. När det gäller förslag på grundläggande strukturella förändringar av regelverket begränsas förslagen till "utbildningsfrågor" och uttalade förhoppningar om att internationella organisationer utanför fackföreningsrörelsen skall agera kraftfullt och långsiktigt.

Att som TCO gör föreslå att Internationella Valutafonden (IMF) och institutioner med liknande intressen skall lägga förslag på nya internationella regler i syfte att hindra uppkomsten av nya finanskriser är att sätta bocken till trädgårdsmästare. IMF tillhör väl närmast den grupp av institutioner som har bidragit till krisens uppkomst. Att IMF:s senaste krav på stöd för att lösa den ekonomiska krisen är omfattande lönesänkningar för folk med vanliga anställningar säger väl något om vilka intressen som IMF representerar.

Fackföreningsrörelsen med alla dess förbund, centralorganisationer och internationella organisationer måste nu initiera ett massivt arbete i syfte att i medlemmarnas intresse klarlägga krisens orsaker, effekter och lägga förslag på åtgärder.

Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till det läge som rådde före krisen bara för att vänta in nästa kris om ett visst antal år. Ambitionen måste rimligtvis sättas högre: att åstadkomma  långsiktigt hållbara produktionsförutsättningar utan finansiella härdsmältor och utan inkomst- och förmögenhetsklyftor som uppfattas som orättfärdiga och som riskerar att leda till sociala konflikter.

Riksbanken skriver i sin senaste rapport med namnet "Finansiell stabilitet" (!) att två villkor måste vara uppfyllda för att de regler som nu gäller skall ersättas av nya: dels att det går att påvisa ett marknadsmisslyckande av något slag, dels att nyttan med regleringen överstiger den samhällsekonomiska kostnaden av att införa den. Vad bör fackföreningsrörelsen göra? Med en smärre komplettering av Riksbankens råd föreslår jag följande:

1) Beskriv nuvarande marknadsmisslyckanden. Det gäller finanssektorn som genom ett misslyckat regelverk och "nya instrument" av typ värdepapperisering, blankning, bolag vid sidan av balansräkningarna etc. möjliggör det lagenliga pyramidspelet. Det gäller också de stora företagen som misslyckas med att ställa om produktionen till produkter som uppfyller dagens krav och som mer styrs av kortsiktiga vinstintressen och mindre av långsiktigt hållbar och stabil produktion.

2) Nästa steg är att utreda och beskriva kostnaderna för den ekonomiska krisen. Hit hör kostnaderna för produktionsbortfall och arbetslöshet, kostnaderna för att inkomster och förmögenheter omfördelas och kostnader som är förbundna med regeringens krispaket. Hit hör också att belysa vilka grupper som betalar krisen och krisbekämpningen.

3) Slutligen diskuteras vilka nya regler som behöver införas. En utgångspunkt i ett sådant arbete kan vara att diskutera hur "moderna marknader" fungerar och hur de förhåller sig till de fulländade marknader som den ekonomiska politiken härleds ifrån. Följdfrågor: Behövs det mer eller mindre av "marknad"? Behöver dagens marknader ett mer effektivt ramverk? Behöver det demokratiska inflytandet och insynen i företagen förstärkas? Hur skall kortsiktigt vinstintresse vägas mot långsiktigt hållbar produktion?

4) För att utföra detta arbete bör TCO inrätta en permanent krisanalysgrupp med representanter från förbunden.