Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket måste hindra nya finansiella härdsmältor

Ambitionerna i TCO:s krisrapport är för lågt ställda, menar Börje Andersson, tidigare samhällspolitisk chef i HTF. Han vill inrätta en permanent krisanalysgrupp med folk från fackförbunden.
Börje Andersson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Världens ekonomier befinner sig i kris. USA, Ryssland, Sverige med flera länder visar tydliga tecken på ekonomisk tillbakagång. Krisen visar sig i att arbetslösheten ökar och i att inkomster och förmögenheter både sjunker och omfördelas. För de flesta är krisen och dess effekter sorgliga men det finns också de som gnuggar händerna av förtjusning över att nu kunna kapa åt sig ytterligare en del av småspararnas pengar och göra sig en hacka på de nya ekonomiska förutsättningar som uppstår i krisens spår.

Hösten 2008 blev de ekonomiska paketens höst. Först avsåg dessa paket att rädda kreditinstitut och banker från att kollapsa. Senare utsträcktes åtgärderna såväl till att finansiera omstrukturering eller omställning i stora internationellt ägda företag som att med offentliga insatser hålla uppe sysselsättningen.

Det gemensamma för alla dessa paket verkar vara en önskan att till varje pris få hjulen att snurra framåt och därigenom undvika en ekonomisk och social katastrof av större omfattning. Så långt är allt väl. Men antalet räddningspaket och åtgärder har nu varit så många och innehållet så omfattande att det även för de som är över genomsnittet intresserade av ekonomi och politik är svårt att hänga med och bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är som händer och vad som bör hända. Det finns också en tendens till att paketen överskyler behovet av långsiktiga förändringar.

En positiv sida av krisen är att den öppnar möjligheter att förändra det ekonomiska regelverket, det vill säga de lagar, regler, normer och institutioner inklusive den ekonomiska politiken som ytterst bildar ramarna för produktion och fördelning av inkomster. Ägarintressena och med dem förbundna makthavare och tankesmedjor kommer därför under lång tid att vara intensivt sysselsatta med att se över de ideologiska skyddsvallarna mot förslag som hotar nuvarande regelverk.

I november lade TCO fram en rapport om krisen. Rapporten innehåller en god analys av krisen och konstruktiva förslag till åtgärder. Men många frågor behandlas inte och åtgärdsförslagen är i huvudsak utformade som om det gällde att dämpa effekterna av en konjunktursvacka. När det gäller förslag på grundläggande strukturella förändringar av regelverket begränsas förslagen till "utbildningsfrågor" och uttalade förhoppningar om att internationella organisationer utanför fackföreningsrörelsen skall agera kraftfullt och långsiktigt.

Att som TCO gör föreslå att Internationella Valutafonden (IMF) och institutioner med liknande intressen skall lägga förslag på nya internationella regler i syfte att hindra uppkomsten av nya finanskriser är att sätta bocken till trädgårdsmästare. IMF tillhör väl närmast den grupp av institutioner som har bidragit till krisens uppkomst. Att IMF:s senaste krav på stöd för att lösa den ekonomiska krisen är omfattande lönesänkningar för folk med vanliga anställningar säger väl något om vilka intressen som IMF representerar.

Fackföreningsrörelsen med alla dess förbund, centralorganisationer och internationella organisationer måste nu initiera ett massivt arbete i syfte att i medlemmarnas intresse klarlägga krisens orsaker, effekter och lägga förslag på åtgärder.

Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till det läge som rådde före krisen bara för att vänta in nästa kris om ett visst antal år. Ambitionen måste rimligtvis sättas högre: att åstadkomma  långsiktigt hållbara produktionsförutsättningar utan finansiella härdsmältor och utan inkomst- och förmögenhetsklyftor som uppfattas som orättfärdiga och som riskerar att leda till sociala konflikter.

Riksbanken skriver i sin senaste rapport med namnet "Finansiell stabilitet" (!) att två villkor måste vara uppfyllda för att de regler som nu gäller skall ersättas av nya: dels att det går att påvisa ett marknadsmisslyckande av något slag, dels att nyttan med regleringen överstiger den samhällsekonomiska kostnaden av att införa den. Vad bör fackföreningsrörelsen göra? Med en smärre komplettering av Riksbankens råd föreslår jag följande:

1) Beskriv nuvarande marknadsmisslyckanden. Det gäller finanssektorn som genom ett misslyckat regelverk och "nya instrument" av typ värdepapperisering, blankning, bolag vid sidan av balansräkningarna etc. möjliggör det lagenliga pyramidspelet. Det gäller också de stora företagen som misslyckas med att ställa om produktionen till produkter som uppfyller dagens krav och som mer styrs av kortsiktiga vinstintressen och mindre av långsiktigt hållbar och stabil produktion.

2) Nästa steg är att utreda och beskriva kostnaderna för den ekonomiska krisen. Hit hör kostnaderna för produktionsbortfall och arbetslöshet, kostnaderna för att inkomster och förmögenheter omfördelas och kostnader som är förbundna med regeringens krispaket. Hit hör också att belysa vilka grupper som betalar krisen och krisbekämpningen.

3) Slutligen diskuteras vilka nya regler som behöver införas. En utgångspunkt i ett sådant arbete kan vara att diskutera hur "moderna marknader" fungerar och hur de förhåller sig till de fulländade marknader som den ekonomiska politiken härleds ifrån. Följdfrågor: Behövs det mer eller mindre av "marknad"? Behöver dagens marknader ett mer effektivt ramverk? Behöver det demokratiska inflytandet och insynen i företagen förstärkas? Hur skall kortsiktigt vinstintresse vägas mot långsiktigt hållbar produktion?

4) För att utföra detta arbete bör TCO inrätta en permanent krisanalysgrupp med representanter från förbunden.     

Ståndpunkter:

  • Recept på lönesänkningar visar vilka intressen IMF representerar.
  • Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till läget före krisen.
  • Kortsiktigt vinstintresse behöver vägas mot långsiktigt hållbar produktion.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer

Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor