Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Världens ekonomier befinner sig i kris. USA, Ryssland, Sverige med flera länder visar tydliga tecken på ekonomisk tillbakagång. Krisen visar sig i att arbetslösheten ökar och i att inkomster och förmögenheter både sjunker och omfördelas. För de flesta är krisen och dess effekter sorgliga men det finns också de som gnuggar händerna av förtjusning över att nu kunna kapa åt sig ytterligare en del av småspararnas pengar och göra sig en hacka på de nya ekonomiska förutsättningar som uppstår i krisens spår.
Hösten 2008 blev de ekonomiska paketens höst. Först avsåg dessa paket att rädda kreditinstitut och banker från att kollapsa. Senare utsträcktes åtgärderna såväl till att finansiera omstrukturering eller omställning i stora internationellt ägda företag som att med offentliga insatser hålla uppe sysselsättningen.
Det gemensamma för alla dessa paket verkar vara en önskan att till varje pris få hjulen att snurra framåt och därigenom undvika en ekonomisk och social katastrof av större omfattning. Så långt är allt väl. Men antalet räddningspaket och åtgärder har nu varit så många och innehållet så omfattande att det även för de som är över genomsnittet intresserade av ekonomi och politik är svårt att hänga med och bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är som händer och vad som bör hända. Det finns också en tendens till att paketen överskyler behovet av långsiktiga förändringar.
En positiv sida av krisen är att den öppnar möjligheter att förändra det ekonomiska regelverket, det vill säga de lagar, regler, normer och institutioner inklusive den ekonomiska politiken som ytterst bildar ramarna för produktion och fördelning av inkomster. Ägarintressena och med dem förbundna makthavare och tankesmedjor kommer därför under lång tid att vara intensivt sysselsatta med att se över de ideologiska skyddsvallarna mot förslag som hotar nuvarande regelverk.
I november lade TCO fram en rapport om krisen. Rapporten innehåller en god analys av krisen och konstruktiva förslag till åtgärder. Men många frågor behandlas inte och åtgärdsförslagen är i huvudsak utformade som om det gällde att dämpa effekterna av en konjunktursvacka. När det gäller förslag på grundläggande strukturella förändringar av regelverket begränsas förslagen till "utbildningsfrågor" och uttalade förhoppningar om att internationella organisationer utanför fackföreningsrörelsen skall agera kraftfullt och långsiktigt.
Att som TCO gör föreslå att Internationella Valutafonden (IMF) och institutioner med liknande intressen skall lägga förslag på nya internationella regler i syfte att hindra uppkomsten av nya finanskriser är att sätta bocken till trädgårdsmästare. IMF tillhör väl närmast den grupp av institutioner som har bidragit till krisens uppkomst. Att IMF:s senaste krav på stöd för att lösa den ekonomiska krisen är omfattande lönesänkningar för folk med vanliga anställningar säger väl något om vilka intressen som IMF representerar.
Fackföreningsrörelsen med alla dess förbund, centralorganisationer och internationella organisationer måste nu initiera ett massivt arbete i syfte att i medlemmarnas intresse klarlägga krisens orsaker, effekter och lägga förslag på åtgärder.
Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till det läge som rådde före krisen bara för att vänta in nästa kris om ett visst antal år. Ambitionen måste rimligtvis sättas högre: att åstadkomma långsiktigt hållbara produktionsförutsättningar utan finansiella härdsmältor och utan inkomst- och förmögenhetsklyftor som uppfattas som orättfärdiga och som riskerar att leda till sociala konflikter.
Riksbanken skriver i sin senaste rapport med namnet "Finansiell stabilitet" (!) att två villkor måste vara uppfyllda för att de regler som nu gäller skall ersättas av nya: dels att det går att påvisa ett marknadsmisslyckande av något slag, dels att nyttan med regleringen överstiger den samhällsekonomiska kostnaden av att införa den. Vad bör fackföreningsrörelsen göra? Med en smärre komplettering av Riksbankens råd föreslår jag följande:
1) Beskriv nuvarande marknadsmisslyckanden. Det gäller finanssektorn som genom ett misslyckat regelverk och "nya instrument" av typ värdepapperisering, blankning, bolag vid sidan av balansräkningarna etc. möjliggör det lagenliga pyramidspelet. Det gäller också de stora företagen som misslyckas med att ställa om produktionen till produkter som uppfyller dagens krav och som mer styrs av kortsiktiga vinstintressen och mindre av långsiktigt hållbar och stabil produktion.
2) Nästa steg är att utreda och beskriva kostnaderna för den ekonomiska krisen. Hit hör kostnaderna för produktionsbortfall och arbetslöshet, kostnaderna för att inkomster och förmögenheter omfördelas och kostnader som är förbundna med regeringens krispaket. Hit hör också att belysa vilka grupper som betalar krisen och krisbekämpningen.
3) Slutligen diskuteras vilka nya regler som behöver införas. En utgångspunkt i ett sådant arbete kan vara att diskutera hur "moderna marknader" fungerar och hur de förhåller sig till de fulländade marknader som den ekonomiska politiken härleds ifrån. Följdfrågor: Behövs det mer eller mindre av "marknad"? Behöver dagens marknader ett mer effektivt ramverk? Behöver det demokratiska inflytandet och insynen i företagen förstärkas? Hur skall kortsiktigt vinstintresse vägas mot långsiktigt hållbar produktion?
4) För att utföra detta arbete bör TCO inrätta en permanent krisanalysgrupp med representanter från förbunden.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge