Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket måste hindra nya finansiella härdsmältor

Ambitionerna i TCO:s krisrapport är för lågt ställda, menar Börje Andersson, tidigare samhällspolitisk chef i HTF. Han vill inrätta en permanent krisanalysgrupp med folk från fackförbunden.
Börje Andersson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Världens ekonomier befinner sig i kris. USA, Ryssland, Sverige med flera länder visar tydliga tecken på ekonomisk tillbakagång. Krisen visar sig i att arbetslösheten ökar och i att inkomster och förmögenheter både sjunker och omfördelas. För de flesta är krisen och dess effekter sorgliga men det finns också de som gnuggar händerna av förtjusning över att nu kunna kapa åt sig ytterligare en del av småspararnas pengar och göra sig en hacka på de nya ekonomiska förutsättningar som uppstår i krisens spår.

Hösten 2008 blev de ekonomiska paketens höst. Först avsåg dessa paket att rädda kreditinstitut och banker från att kollapsa. Senare utsträcktes åtgärderna såväl till att finansiera omstrukturering eller omställning i stora internationellt ägda företag som att med offentliga insatser hålla uppe sysselsättningen.

Det gemensamma för alla dessa paket verkar vara en önskan att till varje pris få hjulen att snurra framåt och därigenom undvika en ekonomisk och social katastrof av större omfattning. Så långt är allt väl. Men antalet räddningspaket och åtgärder har nu varit så många och innehållet så omfattande att det även för de som är över genomsnittet intresserade av ekonomi och politik är svårt att hänga med och bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är som händer och vad som bör hända. Det finns också en tendens till att paketen överskyler behovet av långsiktiga förändringar.

En positiv sida av krisen är att den öppnar möjligheter att förändra det ekonomiska regelverket, det vill säga de lagar, regler, normer och institutioner inklusive den ekonomiska politiken som ytterst bildar ramarna för produktion och fördelning av inkomster. Ägarintressena och med dem förbundna makthavare och tankesmedjor kommer därför under lång tid att vara intensivt sysselsatta med att se över de ideologiska skyddsvallarna mot förslag som hotar nuvarande regelverk.

I november lade TCO fram en rapport om krisen. Rapporten innehåller en god analys av krisen och konstruktiva förslag till åtgärder. Men många frågor behandlas inte och åtgärdsförslagen är i huvudsak utformade som om det gällde att dämpa effekterna av en konjunktursvacka. När det gäller förslag på grundläggande strukturella förändringar av regelverket begränsas förslagen till "utbildningsfrågor" och uttalade förhoppningar om att internationella organisationer utanför fackföreningsrörelsen skall agera kraftfullt och långsiktigt.

Att som TCO gör föreslå att Internationella Valutafonden (IMF) och institutioner med liknande intressen skall lägga förslag på nya internationella regler i syfte att hindra uppkomsten av nya finanskriser är att sätta bocken till trädgårdsmästare. IMF tillhör väl närmast den grupp av institutioner som har bidragit till krisens uppkomst. Att IMF:s senaste krav på stöd för att lösa den ekonomiska krisen är omfattande lönesänkningar för folk med vanliga anställningar säger väl något om vilka intressen som IMF representerar.

Fackföreningsrörelsen med alla dess förbund, centralorganisationer och internationella organisationer måste nu initiera ett massivt arbete i syfte att i medlemmarnas intresse klarlägga krisens orsaker, effekter och lägga förslag på åtgärder.

Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till det läge som rådde före krisen bara för att vänta in nästa kris om ett visst antal år. Ambitionen måste rimligtvis sättas högre: att åstadkomma  långsiktigt hållbara produktionsförutsättningar utan finansiella härdsmältor och utan inkomst- och förmögenhetsklyftor som uppfattas som orättfärdiga och som riskerar att leda till sociala konflikter.

Riksbanken skriver i sin senaste rapport med namnet "Finansiell stabilitet" (!) att två villkor måste vara uppfyllda för att de regler som nu gäller skall ersättas av nya: dels att det går att påvisa ett marknadsmisslyckande av något slag, dels att nyttan med regleringen överstiger den samhällsekonomiska kostnaden av att införa den. Vad bör fackföreningsrörelsen göra? Med en smärre komplettering av Riksbankens råd föreslår jag följande:

1) Beskriv nuvarande marknadsmisslyckanden. Det gäller finanssektorn som genom ett misslyckat regelverk och "nya instrument" av typ värdepapperisering, blankning, bolag vid sidan av balansräkningarna etc. möjliggör det lagenliga pyramidspelet. Det gäller också de stora företagen som misslyckas med att ställa om produktionen till produkter som uppfyller dagens krav och som mer styrs av kortsiktiga vinstintressen och mindre av långsiktigt hållbar och stabil produktion.

2) Nästa steg är att utreda och beskriva kostnaderna för den ekonomiska krisen. Hit hör kostnaderna för produktionsbortfall och arbetslöshet, kostnaderna för att inkomster och förmögenheter omfördelas och kostnader som är förbundna med regeringens krispaket. Hit hör också att belysa vilka grupper som betalar krisen och krisbekämpningen.

3) Slutligen diskuteras vilka nya regler som behöver införas. En utgångspunkt i ett sådant arbete kan vara att diskutera hur "moderna marknader" fungerar och hur de förhåller sig till de fulländade marknader som den ekonomiska politiken härleds ifrån. Följdfrågor: Behövs det mer eller mindre av "marknad"? Behöver dagens marknader ett mer effektivt ramverk? Behöver det demokratiska inflytandet och insynen i företagen förstärkas? Hur skall kortsiktigt vinstintresse vägas mot långsiktigt hållbar produktion?

4) För att utföra detta arbete bör TCO inrätta en permanent krisanalysgrupp med representanter från förbunden.     

Ståndpunkter:

  • Recept på lönesänkningar visar vilka intressen IMF representerar.
  • Ambitionen kan inte begränsas till att restaurera ekonomin till läget före krisen.
  • Kortsiktigt vinstintresse behöver vägas mot långsiktigt hållbar produktion.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Remote work is worth being bargained for

Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Publicerad 16 december 2025, kl 09:15
Remote work Clément Pirelli,  Software Engineer at EA Frostbite
A return to the office has dire consequences for remote or hybrid employees, writes software engineer Clément Pirelli. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely. 

Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.

Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.

Workers are now forced to move or commute for hours a day

Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located. 

If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.

Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in

But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international. 

Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.

But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs

/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite

Debatt

Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om

Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Publicerad 16 december 2025, kl 09:15
Hybridarbete och distansjobb
Sverige kommer att tappa kompetens och talang om företag börjar kalla tillbaka anställda till kontoret, skriver Clément Pirelli, software engineer på EA Frostbite. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.

Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.

På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.

Livspusslet går inte längre ihop

Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag. 

Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats. 

På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.

Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är  den svenska modellen som har gjort det möjligt

Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder. 

Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor. 

Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete. 

Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.

/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite