Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Distansarbete behöver normaliseras

Finland leder distansarbetet i Europa – svenska företag behöver en attitydförändring, skriver Daniel Eisenberg.
Publicerad
Daniel Eisenberg
Att tillåta distansjobb är en modern inställning av arbetsgivare, skriver Daniel Eisenberg. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Med nästan en fjärdedel av finländarna som arbetar på distans, leder landet vägen för flexibla arbetsplatser i Europa. Sverige kan säkra sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger genom att anamma en lika öppen syn på distansarbete.

Debatten om distansarbete har fått ny fart sedan Finland nyligen blev det land i Europa där flest jobbar på distans. Enligt en undersökning från Eurostat jobbar 22 procent av finländarna hemifrån, jämfört med EU-snittet på 8,9 procent. Sverige ligger på 14,3 procent, efter Irland med 21,4 procent. 

Våra egna siffror visar att globala anställningar av distansarbetare, alltså över landsgränser, ökade med i genomsnitt 40 procent i Norden förra året. Det här visar att arbetsvanorna har förändrats mycket, särskilt i Norden.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla

Finska arbetsgivare har anpassat sina företag till färre fysiska arbetsplatser och har en mer flexibel attityd till distansarbete. Detta ligger till grund för att anställda kan må bättre, känna sig mera produktiva och är motiverade att stanna kvar på samma jobb längre.

Distansarbete kan dessutom främja en inkluderande arbetsmiljö eftersom det ger människor med olika behov bättre förutsättningar att skapa en arbetsmiljö som passar dem bäst.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla, och vi måste ge anställda möjlighet att anpassa sin arbetsmiljö efter unika behov. Svenska företag riskerar att halka efter om de inte anpassar sig till anställdas behov av flexibilitet och skapar en inkluderande arbetsmiljö. 

Trots Sveriges relativt goda position finns mycket kvar att göra för att distansarbete ska bli en självklar del av arbetslivet. Pandemin gjorde distansarbete nödvändigt, men nu när vi återgår till det "normala" väljer många företag att återgå till traditionella arbetsformer. 

Detta går emot grannlandets erfarenheter, där 72 procent av över 600 tillfrågade företag ser distansarbete som fördelaktigt, enligt en undersökning av EK, den ledande organisationen för näringslivet i Finland. Finland har visserligen utmaningar med global anställning, inklusive språkliga och kulturella barriärer, men har ändå lyckats toppa listan för distansarbete i Europa. 

De utmaningar som distansarbete medför har redan övervunnits

Sverige har en mer internationellt orienterad arbetsmarknad med färre språkbarriärer, vilket underlättar för utländska företag att etablera sig och rekrytera. Trots det ligger Sverige efter när det gäller flexibilitet och möjligheter för distansarbete, troligen på grund av en mer konservativ arbetskultur med fokus på fysisk närvaro som mått på produktivitet.

Fysiska möten är fortfarande betydelsefulla för gemenskap och strategisk dialog, men många företag med en "remote first-policy" eller nyare företag som arbetar helt på distans visar att de utmaningar som distansarbete medför redan har övervunnits och kan förbättras med tiden.

Tekniken utvecklas snabbt, de företag som lyckats med distansarbete visar att det är möjligt att upprätthålla starka relationer och effektiv kommunikation även på distans.

För att Sverige ska behålla sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger måste vi ta lärdom av Finlands framgångar genom att normalisera distansarbete och anamma en global arbetsmarknad. Detta kräver en förändrad syn på arbete och arbetsplats, där flexibilitet och distansarbete blir centrala komponenter. 

En modern inställning hos arbetsgivare karaktäriseras av en vilja att främja anställdas välmående, öka flexibiliteten och dra nytta av den bästa talangen, oavsett var den befinner sig eller hur de väljer att arbeta.

/Daniel Eisenberg, Sverigechef för HR-plattformen Deel

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag