Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Distansarbete behöver normaliseras

Finland leder distansarbetet i Europa – svenska företag behöver en attitydförändring, skriver Daniel Eisenberg.
Publicerad
Daniel Eisenberg
Att tillåta distansjobb är en modern inställning av arbetsgivare, skriver Daniel Eisenberg. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Med nästan en fjärdedel av finländarna som arbetar på distans, leder landet vägen för flexibla arbetsplatser i Europa. Sverige kan säkra sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger genom att anamma en lika öppen syn på distansarbete.

Debatten om distansarbete har fått ny fart sedan Finland nyligen blev det land i Europa där flest jobbar på distans. Enligt en undersökning från Eurostat jobbar 22 procent av finländarna hemifrån, jämfört med EU-snittet på 8,9 procent. Sverige ligger på 14,3 procent, efter Irland med 21,4 procent. 

Våra egna siffror visar att globala anställningar av distansarbetare, alltså över landsgränser, ökade med i genomsnitt 40 procent i Norden förra året. Det här visar att arbetsvanorna har förändrats mycket, särskilt i Norden.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla

Finska arbetsgivare har anpassat sina företag till färre fysiska arbetsplatser och har en mer flexibel attityd till distansarbete. Detta ligger till grund för att anställda kan må bättre, känna sig mera produktiva och är motiverade att stanna kvar på samma jobb längre.

Distansarbete kan dessutom främja en inkluderande arbetsmiljö eftersom det ger människor med olika behov bättre förutsättningar att skapa en arbetsmiljö som passar dem bäst.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla, och vi måste ge anställda möjlighet att anpassa sin arbetsmiljö efter unika behov. Svenska företag riskerar att halka efter om de inte anpassar sig till anställdas behov av flexibilitet och skapar en inkluderande arbetsmiljö. 

Trots Sveriges relativt goda position finns mycket kvar att göra för att distansarbete ska bli en självklar del av arbetslivet. Pandemin gjorde distansarbete nödvändigt, men nu när vi återgår till det "normala" väljer många företag att återgå till traditionella arbetsformer. 

Detta går emot grannlandets erfarenheter, där 72 procent av över 600 tillfrågade företag ser distansarbete som fördelaktigt, enligt en undersökning av EK, den ledande organisationen för näringslivet i Finland. Finland har visserligen utmaningar med global anställning, inklusive språkliga och kulturella barriärer, men har ändå lyckats toppa listan för distansarbete i Europa. 

De utmaningar som distansarbete medför har redan övervunnits

Sverige har en mer internationellt orienterad arbetsmarknad med färre språkbarriärer, vilket underlättar för utländska företag att etablera sig och rekrytera. Trots det ligger Sverige efter när det gäller flexibilitet och möjligheter för distansarbete, troligen på grund av en mer konservativ arbetskultur med fokus på fysisk närvaro som mått på produktivitet.

Fysiska möten är fortfarande betydelsefulla för gemenskap och strategisk dialog, men många företag med en "remote first-policy" eller nyare företag som arbetar helt på distans visar att de utmaningar som distansarbete medför redan har övervunnits och kan förbättras med tiden.

Tekniken utvecklas snabbt, de företag som lyckats med distansarbete visar att det är möjligt att upprätthålla starka relationer och effektiv kommunikation även på distans.

För att Sverige ska behålla sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger måste vi ta lärdom av Finlands framgångar genom att normalisera distansarbete och anamma en global arbetsmarknad. Detta kräver en förändrad syn på arbete och arbetsplats, där flexibilitet och distansarbete blir centrala komponenter. 

En modern inställning hos arbetsgivare karaktäriseras av en vilja att främja anställdas välmående, öka flexibiliteten och dra nytta av den bästa talangen, oavsett var den befinner sig eller hur de väljer att arbeta.

/Daniel Eisenberg, Sverigechef för HR-plattformen Deel

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson