Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Distansarbete behöver normaliseras

Finland leder distansarbetet i Europa – svenska företag behöver en attitydförändring, skriver Daniel Eisenberg.
Publicerad
Daniel Eisenberg
Att tillåta distansjobb är en modern inställning av arbetsgivare, skriver Daniel Eisenberg. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Med nästan en fjärdedel av finländarna som arbetar på distans, leder landet vägen för flexibla arbetsplatser i Europa. Sverige kan säkra sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger genom att anamma en lika öppen syn på distansarbete.

Debatten om distansarbete har fått ny fart sedan Finland nyligen blev det land i Europa där flest jobbar på distans. Enligt en undersökning från Eurostat jobbar 22 procent av finländarna hemifrån, jämfört med EU-snittet på 8,9 procent. Sverige ligger på 14,3 procent, efter Irland med 21,4 procent. 

Våra egna siffror visar att globala anställningar av distansarbetare, alltså över landsgränser, ökade med i genomsnitt 40 procent i Norden förra året. Det här visar att arbetsvanorna har förändrats mycket, särskilt i Norden.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla

Finska arbetsgivare har anpassat sina företag till färre fysiska arbetsplatser och har en mer flexibel attityd till distansarbete. Detta ligger till grund för att anställda kan må bättre, känna sig mera produktiva och är motiverade att stanna kvar på samma jobb längre.

Distansarbete kan dessutom främja en inkluderande arbetsmiljö eftersom det ger människor med olika behov bättre förutsättningar att skapa en arbetsmiljö som passar dem bäst.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla, och vi måste ge anställda möjlighet att anpassa sin arbetsmiljö efter unika behov. Svenska företag riskerar att halka efter om de inte anpassar sig till anställdas behov av flexibilitet och skapar en inkluderande arbetsmiljö. 

Trots Sveriges relativt goda position finns mycket kvar att göra för att distansarbete ska bli en självklar del av arbetslivet. Pandemin gjorde distansarbete nödvändigt, men nu när vi återgår till det "normala" väljer många företag att återgå till traditionella arbetsformer. 

Detta går emot grannlandets erfarenheter, där 72 procent av över 600 tillfrågade företag ser distansarbete som fördelaktigt, enligt en undersökning av EK, den ledande organisationen för näringslivet i Finland. Finland har visserligen utmaningar med global anställning, inklusive språkliga och kulturella barriärer, men har ändå lyckats toppa listan för distansarbete i Europa. 

De utmaningar som distansarbete medför har redan övervunnits

Sverige har en mer internationellt orienterad arbetsmarknad med färre språkbarriärer, vilket underlättar för utländska företag att etablera sig och rekrytera. Trots det ligger Sverige efter när det gäller flexibilitet och möjligheter för distansarbete, troligen på grund av en mer konservativ arbetskultur med fokus på fysisk närvaro som mått på produktivitet.

Fysiska möten är fortfarande betydelsefulla för gemenskap och strategisk dialog, men många företag med en "remote first-policy" eller nyare företag som arbetar helt på distans visar att de utmaningar som distansarbete medför redan har övervunnits och kan förbättras med tiden.

Tekniken utvecklas snabbt, de företag som lyckats med distansarbete visar att det är möjligt att upprätthålla starka relationer och effektiv kommunikation även på distans.

För att Sverige ska behålla sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger måste vi ta lärdom av Finlands framgångar genom att normalisera distansarbete och anamma en global arbetsmarknad. Detta kräver en förändrad syn på arbete och arbetsplats, där flexibilitet och distansarbete blir centrala komponenter. 

En modern inställning hos arbetsgivare karaktäriseras av en vilja att främja anställdas välmående, öka flexibiliteten och dra nytta av den bästa talangen, oavsett var den befinner sig eller hur de väljer att arbeta.

/Daniel Eisenberg, Sverigechef för HR-plattformen Deel

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD

Debatt

Debatt: Jobba på distans – belöning eller rättighet?

REPLIK. Distansarbete ska ses som en jämlik arbetsform och inte ett undantag eller en belöning, skriver Oscar Fredriksson.
Publicerad 14 november 2025, kl 09:55
distansjobb
Är distansjobb en belöning som arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande medarbetare eller borde det vara en rättighet för alla? skriver Oscar Fredriksson. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Frågan om distansarbete engagerar och jag har sedan 2022 gjort återkommande undersökningar på LinkedIn för att fånga synpunkter från mitt nätverk. Nu senast var frågan om det är ok att använda möjlighet till distansarbete som en belöning för goda prestationer. Två tredjedelar av de svarande tyckte inte det. Men hur ska vi då se på detta med distansarbete? Är det en belöning som arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande medarbetare eller borde det vara en rättighet för alla?

Jag delar uppfattningen i debattinlägget från  Sohaila Bagger-Sjöbäck att det behövs tydlighet från arbetsgivare kring förväntningar men vill lyfta några kompletterande perspektiv. Om distansarbete möjliggör en bättre arbetsprestation, högre produktivitet, bättre arbetsmiljö, fler i arbete, bättre balans mellan arbete och privatliv samt mindre miljöpåverkan, är det då inte märkligt att avstå från dessa fördelar endast på grund av att man som chef vill ha medarbetarna inom synhåll? 

Är distansarbete en belöning arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande?

Forskningen visar att när medarbetare får mer inflytande och medbestämmande så ökar också både engagemang och prestation. Den flexibilitet som distansarbete innebär är med andra ord inte en gåva till medarbetaren utan ett verktyg för arbetsgivaren för att optimera sin verksamhet. 

Ett modernt arbetsliv kräver flexibla lösningar där vissa uppgifter och yrken kräver fysisk närvaro - andra gör det inte. Det avgörande för att kunna dra nytta av distansarbetets positiva effekter är att arbetsgivaren öppet och systematiskt analyserar vilka arbetsformer som bäst bidrar till att stärka såväl goda resultat som god arbetsmiljö och långsiktig hållbarhet. Det egna ledarskapets begränsningar ska inte tillåtas stå i vägen för att välja de lösningar som bäst svarar mot organisationens behov och ambition.

En del av denna systematiska analys är att regelbundet följa upp hur medarbetarna upplever sin arbetssituation. En åtgärd kan här vara att särskilt lägga till och följa upp distansarbete som en bakgrundsvariabel i organisationens återkommande medarbetar- och arbetsmiljöundersökningar. På detta sätt kan man som arbetsgivare bygga upp en bättre kunskap kring hur medarbetarna påverkas av distansarbete och identifiera såväl riskbeteenden som positiva effekter för att kunna optimera verksamheten. 

Att bygga en kultur där distansarbete ses som en jämlik arbetsform - och inte ett undantag eller en belöning - är en viktig del av arbetet med att skapa en modern och flexibel arbetsplats.

Ett modernt arbetsliv kräver flexibla lösningar

Som arbetsgivare och chef behöver man också respektera, hantera och reda ut det missnöje som kan uppstå på en arbetsplats när personer upplever att de inte får samma möjligheter eller villkor som sina kollegor. Men på samma sätt som vid lönesättning så kommer också möjligheten till distansarbete att behöva prövas och motiveras individuellt. 

Vi har sedan länge övergett lönetrappor baserat på tjänsteår som modell för lönesättning och behöver nu också utveckla en mer individuell syn på distansarbete. Alla arbetsgivare och medarbetare är olika vilket kräver individuella lösningar men en ökad möjlighet till flexibilitet bör i de fall det främjar verksamhetens resultat och den enskilde medarbetarens arbetsprestation givetvis tas tillvara. Det vore direkt slöseri för en arbetsgivare att inte ta tillvara de många positiva effekter som möjligheten till distansjobb erbjuder.

/Oscar Fredriksson, Affärschef och chefsjurist på Whole