Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Distansarbete behöver normaliseras

Finland leder distansarbetet i Europa – svenska företag behöver en attitydförändring, skriver Daniel Eisenberg.
Publicerad
Daniel Eisenberg
Att tillåta distansjobb är en modern inställning av arbetsgivare, skriver Daniel Eisenberg. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Med nästan en fjärdedel av finländarna som arbetar på distans, leder landet vägen för flexibla arbetsplatser i Europa. Sverige kan säkra sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger genom att anamma en lika öppen syn på distansarbete.

Debatten om distansarbete har fått ny fart sedan Finland nyligen blev det land i Europa där flest jobbar på distans. Enligt en undersökning från Eurostat jobbar 22 procent av finländarna hemifrån, jämfört med EU-snittet på 8,9 procent. Sverige ligger på 14,3 procent, efter Irland med 21,4 procent. 

Våra egna siffror visar att globala anställningar av distansarbetare, alltså över landsgränser, ökade med i genomsnitt 40 procent i Norden förra året. Det här visar att arbetsvanorna har förändrats mycket, särskilt i Norden.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla

Finska arbetsgivare har anpassat sina företag till färre fysiska arbetsplatser och har en mer flexibel attityd till distansarbete. Detta ligger till grund för att anställda kan må bättre, känna sig mera produktiva och är motiverade att stanna kvar på samma jobb längre.

Distansarbete kan dessutom främja en inkluderande arbetsmiljö eftersom det ger människor med olika behov bättre förutsättningar att skapa en arbetsmiljö som passar dem bäst.

En ideal arbetsplats ser inte likadan ut för alla, och vi måste ge anställda möjlighet att anpassa sin arbetsmiljö efter unika behov. Svenska företag riskerar att halka efter om de inte anpassar sig till anställdas behov av flexibilitet och skapar en inkluderande arbetsmiljö. 

Trots Sveriges relativt goda position finns mycket kvar att göra för att distansarbete ska bli en självklar del av arbetslivet. Pandemin gjorde distansarbete nödvändigt, men nu när vi återgår till det "normala" väljer många företag att återgå till traditionella arbetsformer. 

Detta går emot grannlandets erfarenheter, där 72 procent av över 600 tillfrågade företag ser distansarbete som fördelaktigt, enligt en undersökning av EK, den ledande organisationen för näringslivet i Finland. Finland har visserligen utmaningar med global anställning, inklusive språkliga och kulturella barriärer, men har ändå lyckats toppa listan för distansarbete i Europa. 

De utmaningar som distansarbete medför har redan övervunnits

Sverige har en mer internationellt orienterad arbetsmarknad med färre språkbarriärer, vilket underlättar för utländska företag att etablera sig och rekrytera. Trots det ligger Sverige efter när det gäller flexibilitet och möjligheter för distansarbete, troligen på grund av en mer konservativ arbetskultur med fokus på fysisk närvaro som mått på produktivitet.

Fysiska möten är fortfarande betydelsefulla för gemenskap och strategisk dialog, men många företag med en "remote first-policy" eller nyare företag som arbetar helt på distans visar att de utmaningar som distansarbete medför redan har övervunnits och kan förbättras med tiden.

Tekniken utvecklas snabbt, de företag som lyckats med distansarbete visar att det är möjligt att upprätthålla starka relationer och effektiv kommunikation även på distans.

För att Sverige ska behålla sin konkurrenskraft och dra nytta av globala talanger måste vi ta lärdom av Finlands framgångar genom att normalisera distansarbete och anamma en global arbetsmarknad. Detta kräver en förändrad syn på arbete och arbetsplats, där flexibilitet och distansarbete blir centrala komponenter. 

En modern inställning hos arbetsgivare karaktäriseras av en vilja att främja anställdas välmående, öka flexibiliteten och dra nytta av den bästa talangen, oavsett var den befinner sig eller hur de väljer att arbeta.

/Daniel Eisenberg, Sverigechef för HR-plattformen Deel

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen. 

Debatt

Debatt: Jag har rätt att få finnas

Jag kan inte arbeta heltid, men det betyder inte att jag är mindre värd. Människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning beskrivs som ett problem. Därför vill jag påminna om en sak: Vi har alla rätt att få finnas, skriver Carolina Alexandrou.
Carolina Alexandrou Publicerad 15 september 2026, kl 05:59
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning, skriver Caroline Alexandrou. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?  

I dag ser vi en sönderslamsad välfärd. Att bo i Sverige i dag handlar inte om att leva, det handlar om att överleva, om man inte råkar vara bemedlad. För Sverige tar inte hand om de som befinner sig på botten. Tvärtom. Råkar du bli sjuk, vara funktionsnedsatt eller annat som gör att du inte kan “bidra”, blir du ignorerad. Du slängs till vargarna. 

Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning. Jag lever på sjukersättning på 50 procent eftersom jag inte kan arbeta heltid. Resterande halvan är CSN-bidrag då jag studerar. Innan var jag arbetslös, men fann det svårt att hitta ett anpassat arbete på halvtid, och min sius från Arbetsförmedlingen (särskilt introduktions och uppföljningsstöd) var knappast till någon hjälp. 

Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne

I ett samhälle där alla förväntas fungera på 100 procent är det svårt för mig att hitta ett arbete utifrån mina egna förutsättningar. Så jag valde att studera i hopp om att en examen ska leda till anställning. Men pengarna från CSN räcker inte långt. 

Och ersättningarna från Försäkringskassan är väldigt låga, och det är knappt att det går runt. Medan politikerna tjatar om arbetslinjen och att alla minsann ska bidra och göra “rätt för sig”, så struntar man i dem som av olika anledningar inte kan arbeta, eller de som vill arbeta men inte får chansen.

Istället pratas det om bidragsfusk och att alla som lever på bidrag och olika ersättningar skulle vara kriminella och staplar bidrag på bidrag. Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne, men det gör jag inte, för det har jag inte råd med. 

I media pratar politikerna om att vi arbetslösa antingen är kriminella eller så nämns vi inte alls. Som om vi inte existerade

Den lilla ersättningen jag har räcker knappt till att betala alla räkningar. Det handlar om överlevnad. Är du sjuk, funktionsnedsatt eller av någon anledning inte kan arbeta, eller inte får chansen, blir du misstänkliggjord och förlorar din plats i samhället. 

Fortsätter det i denna takt så lär vi snart se vanliga arbetare och barnfamiljer bli bostadslösa och stå vid ruinens brant. Vad kan rädda oss? kanske återinförandet av fattigstugan.

Hjälp folk i stället för att stampa på dem. 

Därför skriver jag denna text. För att berätta att jag har rätt att få finnas lika mycket som någon annan. Vi har rätt att få finnas, oavsett funktionsförmåga.

/Carolina Alexandrou