Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att skrota det personliga brevet

Vid jobbansökningar innebär det personliga brevet endast ett sätt att kategorisera kandidater efter fördomsfulla uppfattningar. Det är dags att skrota det, skriver Johanna Näyhä, som jobbar med HR-frågor.
Publicerad
Johanna Näyhä. I bakgrunden skrivbord med person som skriver jobbansökan.
Ett personligt brev säger egentligen ingenting om kandidatens kompetens, skriver Johanna Näyhä. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns ett egenintresse, en egoist i mig, som uppskattar personliga brev, då jag om jag får säga det själv, har en god utvecklad förmåga att uttrycka mig i text. Men det säger ingenting om min kompetens för de jobb jag sökt i mitt yrkesverksamma liv. Det säger bara något om min förmåga att skriva och uttrycka mig.

Redan när jag sökte mina första sommarjobb sa min mamma, ”glöm inte att skriva vad du gör på din fritid” så att arbetsgivaren kan få en uppfattning om vem du är som person. Det enda jag tänkte då var… ”vad vill de höra? Ska jag skriva att jag är en hästtjej, att jag rider på fritiden. Alla vet ju hur coola, bestämda och drivna de där tjejerna i stallet är, eller?” Jag visste redan då, att vi människor är mer fördomsfulla än vad vi vill erkänna.

Människor har ett stort behov av att kategorisera omgivningen, det har evolutionen sett till. Forskning har förklarat att hjärnan är lat och att vi  kan inte fylla den med hur mycket detaljer som helst. Vi vill på en nanosekund avgöra om en person vi möter är kvinna, man, ung, gammal, förmögen, ond, ärlig och så vidare.

Vi kategoriserar för att snabbt kunna uppfatta vår omgivning och veta hur vi ska förhålla oss till den. Hjärnan skulle i annat fall bli totalt överbelastad, så var inte ledsen för denna primitiva del av dig. Det finns en anledning till att hjärnan sysslar med dessa kognitiva genvägar.

Kategoriseringen leder förstås till att vi omedvetet placerar människor i fack. Det kan uttrycka sig i fördomar, diskriminering och i dess yttersta form i rasism. Det är ingenting någon av oss vill hålla på med och dessutom är vi inom professionen personalvetare väl medvetna om innovationskraften som kommer med mångfald.

Jag förespråkar att ansökningar varken ska innehålla fotografier, namn, personnummer eller adress.

Vad säger då ett personligt brev? Det kan berätta precis vad som helst om inte rekryteraren bett kandidaten att endast svara på ett antal givna frågor. Den duktiga skribenten kommer snabbt lista ut vad rekryteraren är ute efter och måla upp en bild av en person med all kompetens som eftersöks i annonsen. Det som nu händer när läsaren av det personliga brevet ska göra sig en bedömning av personens kompetens, omedvetet också hamnar i kognitiva genvägar, några av dem är haloeffekten, konfirmeringsbias och grundläggande attributionsfelet.

Haloeffekten sker hela tiden i vår vardag. Den handlar om att vi låter en persons enstaka egenskaper färga övriga egenskaper. Det här är en stor anledning till att jag förespråkar att ansökningar varken ska innehålla fotografier, namn, personnummer eller adress. Hjärnan kan ställa till det redan där då vi tillskriver exempelvis vackra människor högre kompetens eller personer med arabiskklingande namn lägre kompetens. Det skapar förstås både omedveten diskriminering och dyra felrekryteringar. Det kan också vara så att du bedömer det personliga brevet utifrån antal stavfel eller till och med vilket typsnitt kandidaten använt. Det färgar din bedömning antingen positivt eller negativt beroende på dina egna preferenser.

Seglade du själv som barn så kommer du att tillskriva kandidater som har segling som intresse högre kompetens

Vi utgår dessutom alltid utifrån vår egen världsbild. Det kallas konfirmationsbias och går ut på att vi är extra uppmärksamma på information som bekräftar vår världsbild. På detta sätt bekräftar vi ständigt våra förutfattade meningar och filtrerar bort det som inte passar in. Seglade du själv som barn så kommer du att tillskriva kandidater som har segling som intresse högre kompetens, likväl som du snabbt sållar bort de brev vars kandidater bor i socioekonomiskt utsatta områden. Helt omedvetet förstås. Du fortsätter sedan att leta efter egenskaper som stärker eller bekräftar det du redan bestämt dig för. ”Kandidaten som ägnar sig åt segling, visst har hen även uttryckt sig mycket väl i sitt CV och visst har jag alltid sagt att personer som skickar in ansökan så här snabbt är extra ambitiösa” kan det låta i din hjärna. 

Det grundläggande attributionsfelet handlar om vår förmåga att blanda ihop person och situation. Det kan handla om en kandidat som skickat in sitt personliga brev i fel filformat och att du då antar att kandidaten är slarvig. Det kan också vara så att du tillskriver kandidaten egenskaper som ostrukturerad och ointresserad av tjänsten. Men egentligen hamnade kandidaten bara i en situation som föranledde det felaktiga filformatet och det har inget alls med hens kompetens att göra.

Hur ska vi göra för att sluta upp med dessa dumheter som hjärnan hittar på? Det går inte. Men vi kan bli bättre genom att vara medvetna om detta och börja rekrytera kompetensbaserat. Att skippa det personliga brevet är egentligen ingenting nytt och det finns ett antal riktigt kompetenta rekryterings- och bemanningsföretag som arbetar med detta redan. Jag tycker dock att det går oerhört långsamt framåt hos den breda massan av organisationer. Det skulle gynna mångfald och därmed innovationskraften.

Det är dags att skrota det personliga brevet nu.

/Johanna Näyhä, HR Business Partner, Fil.kand. Personal, arbete och organisation Stockholms universitet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman