Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer – tänk på att pausa

Chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det är inte hållbart i längden, skriver Johanna Nilsson.
Publicerad
Hand som toppar fingrar i vattnet. Johanna Nilsson.
Även en chef behöver vila och återhämtning för att orka med sitt jobb, skriver Johanna Nilsson. Foto: Shutterstock/ Tommy Jansson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är till dig som är chef. Till dig som varenda dag gör ditt yttersta för att leda medarbetare och verksamheten framåt. Är det ok om jag går rakt på sak nu? För jag anar att du, liksom många andra chefer, har rätt så ont om tid.

Budskapet till dig är, glöm inte bort dig själv. Även du är människa. Även du behöver pauser. Även du har ett dygn med 24 timmar till förfogande, att hantera klokt. Stanna upp och ta ett andetag eller två. Lyssna på dig själv och känn efter när du behöver hämta kraft. För om inte du lyssnar på vad du själv behöver för att orka, hur sjutton ska du då kunna orka att lyssna på alla de människor som du leder?

När jag coachar och handleder chefer så gläds jag med dem när de uttrycker viljan att finnas där för andra. Jag blir imponerad när de visar engagemang i att som chef ständigt bli bättre. Men jag blir också orolig. Jag oroas över att chefer alltför ofta verkar välja bort sig själva. Så gott som alla chefer jag stöttat under åren har mer att göra än de hinner med och kämpar för att finnas där för andra.

Stanna upp och ta ett andetag eller två

1. ”Mötena går ett i ett”. När det ena mötet slutar börjar ofta det andra. Det är som om du förväntas kunna avsluta det ena mötet och strax innan det teleportera dig till det andra mötet och vara fullt redo att starta upp. En chef berättade nyligen för mig att där han jobbar har cheferna kommit överens om att de inte ska lägga möten ett i ett. Men de gör det ändå. Och ingen säger till. 

2. ”Jag vill bli bättre på att delegera”. Många av de chefer som jag möter beskriver att de vill bli bättre på att delegera. De tar på sig uppgifter som de egentligen inte behöver (eller ens ska). De engagerar sig i all välmening men märker själva att det varken blir bra eller håller i längden att finnas med överallt. Cheferna vet så väl att det inte blir bra. Men de delegerar inte ändå.

3. ”Reflektion värd en miljon.” Att köra på utan att få perspektiv är också vanligt. De flesta chefer berättar att det är så bra att prata med någon utifrån för att få distans. Och att fritt kunna höra sina egna tankar. En kvinna på en workshop i höstas avslutade med att säga att reflektionen hon tog med sig var värd en miljon. Gissa vad den handlade om? Att prioritera sin familj mycket mer.

Vad blir konsekvenserna av att delta på möte efter möte utan paus?

Du som är chef, känner du igen dig? Vilket område känner du igen dig mest i? Vad blir konsekvenserna när du fortsätter att bjuda in till och delta på möte efter möte utan paus? När du inte låter medarbetarna få hjälpa till med det som de kan bidra med? När du kör på utan reflektion och inte hör dina egna tankar?

Kanske tänker du nu att ja ja, det är lätt för dig att säga, du som är på sidan om. Och kanske tänker du att din chef ställer krav på dig som du jobbar stenhårt för att klara av. Jag fattar det. Novus genomförde 2019 undersökningen ”Hållbart chefsliv?” på uppdrag av Unionen och Vision, som visade att chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det finns många stora arbetslivsfrågor som behöver hanteras på flera andra sätt också.

Och ensam är inte stark. Jag vänder mig nu därför även till dig som även är chef till en chef. Du behöver också visa vägen. Tänka till. Känna efter hur du mår. Och stötta de chefer du leder så att de kan samla kraft till mer och kunna må bra.

Och dygnet har 24 timmar även för dig som chef

För handen på hjärtat. Den återhämtning som ni chefer ger er själva, den handlar förvisso om er själva, men den handlar också om mycket mer. När ni återhämtar er så visar ni vägen. För om inte du som chef lyssnar på dina behov och återhämtar dig och pauserar på jobbet, vem ska då bli motiverad att göra det?

Och dygnet har 24 timmar, även för dig som chef. Livet handlar om arbete men också om allt det där som inte är jobb. Fritiden. Tid som är fri tillsammans med dig själv. Tid som är fri tillsammans med nära och kära. Hur mycket är fritiden värd för dig? Och när du som chef tar din återhämtning på allvar och pauserar mer. Vad är det bästa som kan hända då? Och vad leder det till i sin tur?

Ni chefer är viktiga. Så jädra viktiga. Ni behöver orka och må bra för att kunna stötta och supporta både er själva och era medarbetare. Det jag hör och märker i samtalen med er är att ni ger allt ni kan. Ni kämpar och vill inget hellre än att det ska bli bra. Att era medarbetare ska må bra.

Knep som funkar för chefer jag möter som vill samla kraft till mer är att helt enkelt prova och se. Säg stopp. Säg nej. Förklara ditt nej när du bedömer att det behövs. Du behöver avgränsa dig för att mäkta med. Be om hjälp. Anlita en coach eller be någon du litar på att få tänka högt tillsammans. Ja, det kan bli obekvämt. Ja, det kan vara svårt. Men värdet är så stort i längden.

/Johanna Nilsson, föreläsare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science