Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer – tänk på att pausa

Chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det är inte hållbart i längden, skriver Johanna Nilsson.
Publicerad
Hand som toppar fingrar i vattnet. Johanna Nilsson.
Även en chef behöver vila och återhämtning för att orka med sitt jobb, skriver Johanna Nilsson. Foto: Shutterstock/ Tommy Jansson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är till dig som är chef. Till dig som varenda dag gör ditt yttersta för att leda medarbetare och verksamheten framåt. Är det ok om jag går rakt på sak nu? För jag anar att du, liksom många andra chefer, har rätt så ont om tid.

Budskapet till dig är, glöm inte bort dig själv. Även du är människa. Även du behöver pauser. Även du har ett dygn med 24 timmar till förfogande, att hantera klokt. Stanna upp och ta ett andetag eller två. Lyssna på dig själv och känn efter när du behöver hämta kraft. För om inte du lyssnar på vad du själv behöver för att orka, hur sjutton ska du då kunna orka att lyssna på alla de människor som du leder?

När jag coachar och handleder chefer så gläds jag med dem när de uttrycker viljan att finnas där för andra. Jag blir imponerad när de visar engagemang i att som chef ständigt bli bättre. Men jag blir också orolig. Jag oroas över att chefer alltför ofta verkar välja bort sig själva. Så gott som alla chefer jag stöttat under åren har mer att göra än de hinner med och kämpar för att finnas där för andra.

Stanna upp och ta ett andetag eller två

1. ”Mötena går ett i ett”. När det ena mötet slutar börjar ofta det andra. Det är som om du förväntas kunna avsluta det ena mötet och strax innan det teleportera dig till det andra mötet och vara fullt redo att starta upp. En chef berättade nyligen för mig att där han jobbar har cheferna kommit överens om att de inte ska lägga möten ett i ett. Men de gör det ändå. Och ingen säger till. 

2. ”Jag vill bli bättre på att delegera”. Många av de chefer som jag möter beskriver att de vill bli bättre på att delegera. De tar på sig uppgifter som de egentligen inte behöver (eller ens ska). De engagerar sig i all välmening men märker själva att det varken blir bra eller håller i längden att finnas med överallt. Cheferna vet så väl att det inte blir bra. Men de delegerar inte ändå.

3. ”Reflektion värd en miljon.” Att köra på utan att få perspektiv är också vanligt. De flesta chefer berättar att det är så bra att prata med någon utifrån för att få distans. Och att fritt kunna höra sina egna tankar. En kvinna på en workshop i höstas avslutade med att säga att reflektionen hon tog med sig var värd en miljon. Gissa vad den handlade om? Att prioritera sin familj mycket mer.

Vad blir konsekvenserna av att delta på möte efter möte utan paus?

Du som är chef, känner du igen dig? Vilket område känner du igen dig mest i? Vad blir konsekvenserna när du fortsätter att bjuda in till och delta på möte efter möte utan paus? När du inte låter medarbetarna få hjälpa till med det som de kan bidra med? När du kör på utan reflektion och inte hör dina egna tankar?

Kanske tänker du nu att ja ja, det är lätt för dig att säga, du som är på sidan om. Och kanske tänker du att din chef ställer krav på dig som du jobbar stenhårt för att klara av. Jag fattar det. Novus genomförde 2019 undersökningen ”Hållbart chefsliv?” på uppdrag av Unionen och Vision, som visade att chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det finns många stora arbetslivsfrågor som behöver hanteras på flera andra sätt också.

Och ensam är inte stark. Jag vänder mig nu därför även till dig som även är chef till en chef. Du behöver också visa vägen. Tänka till. Känna efter hur du mår. Och stötta de chefer du leder så att de kan samla kraft till mer och kunna må bra.

Och dygnet har 24 timmar även för dig som chef

För handen på hjärtat. Den återhämtning som ni chefer ger er själva, den handlar förvisso om er själva, men den handlar också om mycket mer. När ni återhämtar er så visar ni vägen. För om inte du som chef lyssnar på dina behov och återhämtar dig och pauserar på jobbet, vem ska då bli motiverad att göra det?

Och dygnet har 24 timmar, även för dig som chef. Livet handlar om arbete men också om allt det där som inte är jobb. Fritiden. Tid som är fri tillsammans med dig själv. Tid som är fri tillsammans med nära och kära. Hur mycket är fritiden värd för dig? Och när du som chef tar din återhämtning på allvar och pauserar mer. Vad är det bästa som kan hända då? Och vad leder det till i sin tur?

Ni chefer är viktiga. Så jädra viktiga. Ni behöver orka och må bra för att kunna stötta och supporta både er själva och era medarbetare. Det jag hör och märker i samtalen med er är att ni ger allt ni kan. Ni kämpar och vill inget hellre än att det ska bli bra. Att era medarbetare ska må bra.

Knep som funkar för chefer jag möter som vill samla kraft till mer är att helt enkelt prova och se. Säg stopp. Säg nej. Förklara ditt nej när du bedömer att det behövs. Du behöver avgränsa dig för att mäkta med. Be om hjälp. Anlita en coach eller be någon du litar på att få tänka högt tillsammans. Ja, det kan bli obekvämt. Ja, det kan vara svårt. Men värdet är så stort i längden.

/Johanna Nilsson, föreläsare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm