Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer – tänk på att pausa

Chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det är inte hållbart i längden, skriver Johanna Nilsson.
Publicerad
Hand som toppar fingrar i vattnet. Johanna Nilsson.
Även en chef behöver vila och återhämtning för att orka med sitt jobb, skriver Johanna Nilsson. Foto: Shutterstock/ Tommy Jansson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är till dig som är chef. Till dig som varenda dag gör ditt yttersta för att leda medarbetare och verksamheten framåt. Är det ok om jag går rakt på sak nu? För jag anar att du, liksom många andra chefer, har rätt så ont om tid.

Budskapet till dig är, glöm inte bort dig själv. Även du är människa. Även du behöver pauser. Även du har ett dygn med 24 timmar till förfogande, att hantera klokt. Stanna upp och ta ett andetag eller två. Lyssna på dig själv och känn efter när du behöver hämta kraft. För om inte du lyssnar på vad du själv behöver för att orka, hur sjutton ska du då kunna orka att lyssna på alla de människor som du leder?

När jag coachar och handleder chefer så gläds jag med dem när de uttrycker viljan att finnas där för andra. Jag blir imponerad när de visar engagemang i att som chef ständigt bli bättre. Men jag blir också orolig. Jag oroas över att chefer alltför ofta verkar välja bort sig själva. Så gott som alla chefer jag stöttat under åren har mer att göra än de hinner med och kämpar för att finnas där för andra.

Stanna upp och ta ett andetag eller två

1. ”Mötena går ett i ett”. När det ena mötet slutar börjar ofta det andra. Det är som om du förväntas kunna avsluta det ena mötet och strax innan det teleportera dig till det andra mötet och vara fullt redo att starta upp. En chef berättade nyligen för mig att där han jobbar har cheferna kommit överens om att de inte ska lägga möten ett i ett. Men de gör det ändå. Och ingen säger till. 

2. ”Jag vill bli bättre på att delegera”. Många av de chefer som jag möter beskriver att de vill bli bättre på att delegera. De tar på sig uppgifter som de egentligen inte behöver (eller ens ska). De engagerar sig i all välmening men märker själva att det varken blir bra eller håller i längden att finnas med överallt. Cheferna vet så väl att det inte blir bra. Men de delegerar inte ändå.

3. ”Reflektion värd en miljon.” Att köra på utan att få perspektiv är också vanligt. De flesta chefer berättar att det är så bra att prata med någon utifrån för att få distans. Och att fritt kunna höra sina egna tankar. En kvinna på en workshop i höstas avslutade med att säga att reflektionen hon tog med sig var värd en miljon. Gissa vad den handlade om? Att prioritera sin familj mycket mer.

Vad blir konsekvenserna av att delta på möte efter möte utan paus?

Du som är chef, känner du igen dig? Vilket område känner du igen dig mest i? Vad blir konsekvenserna när du fortsätter att bjuda in till och delta på möte efter möte utan paus? När du inte låter medarbetarna få hjälpa till med det som de kan bidra med? När du kör på utan reflektion och inte hör dina egna tankar?

Kanske tänker du nu att ja ja, det är lätt för dig att säga, du som är på sidan om. Och kanske tänker du att din chef ställer krav på dig som du jobbar stenhårt för att klara av. Jag fattar det. Novus genomförde 2019 undersökningen ”Hållbart chefsliv?” på uppdrag av Unionen och Vision, som visade att chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det finns många stora arbetslivsfrågor som behöver hanteras på flera andra sätt också.

Och ensam är inte stark. Jag vänder mig nu därför även till dig som även är chef till en chef. Du behöver också visa vägen. Tänka till. Känna efter hur du mår. Och stötta de chefer du leder så att de kan samla kraft till mer och kunna må bra.

Och dygnet har 24 timmar även för dig som chef

För handen på hjärtat. Den återhämtning som ni chefer ger er själva, den handlar förvisso om er själva, men den handlar också om mycket mer. När ni återhämtar er så visar ni vägen. För om inte du som chef lyssnar på dina behov och återhämtar dig och pauserar på jobbet, vem ska då bli motiverad att göra det?

Och dygnet har 24 timmar, även för dig som chef. Livet handlar om arbete men också om allt det där som inte är jobb. Fritiden. Tid som är fri tillsammans med dig själv. Tid som är fri tillsammans med nära och kära. Hur mycket är fritiden värd för dig? Och när du som chef tar din återhämtning på allvar och pauserar mer. Vad är det bästa som kan hända då? Och vad leder det till i sin tur?

Ni chefer är viktiga. Så jädra viktiga. Ni behöver orka och må bra för att kunna stötta och supporta både er själva och era medarbetare. Det jag hör och märker i samtalen med er är att ni ger allt ni kan. Ni kämpar och vill inget hellre än att det ska bli bra. Att era medarbetare ska må bra.

Knep som funkar för chefer jag möter som vill samla kraft till mer är att helt enkelt prova och se. Säg stopp. Säg nej. Förklara ditt nej när du bedömer att det behövs. Du behöver avgränsa dig för att mäkta med. Be om hjälp. Anlita en coach eller be någon du litar på att få tänka högt tillsammans. Ja, det kan bli obekvämt. Ja, det kan vara svårt. Men värdet är så stort i längden.

/Johanna Nilsson, föreläsare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande