Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer – tänk på att pausa

Chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det är inte hållbart i längden, skriver Johanna Nilsson.
Publicerad
Hand som toppar fingrar i vattnet. Johanna Nilsson.
Även en chef behöver vila och återhämtning för att orka med sitt jobb, skriver Johanna Nilsson. Foto: Shutterstock/ Tommy Jansson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är till dig som är chef. Till dig som varenda dag gör ditt yttersta för att leda medarbetare och verksamheten framåt. Är det ok om jag går rakt på sak nu? För jag anar att du, liksom många andra chefer, har rätt så ont om tid.

Budskapet till dig är, glöm inte bort dig själv. Även du är människa. Även du behöver pauser. Även du har ett dygn med 24 timmar till förfogande, att hantera klokt. Stanna upp och ta ett andetag eller två. Lyssna på dig själv och känn efter när du behöver hämta kraft. För om inte du lyssnar på vad du själv behöver för att orka, hur sjutton ska du då kunna orka att lyssna på alla de människor som du leder?

När jag coachar och handleder chefer så gläds jag med dem när de uttrycker viljan att finnas där för andra. Jag blir imponerad när de visar engagemang i att som chef ständigt bli bättre. Men jag blir också orolig. Jag oroas över att chefer alltför ofta verkar välja bort sig själva. Så gott som alla chefer jag stöttat under åren har mer att göra än de hinner med och kämpar för att finnas där för andra.

Stanna upp och ta ett andetag eller två

1. ”Mötena går ett i ett”. När det ena mötet slutar börjar ofta det andra. Det är som om du förväntas kunna avsluta det ena mötet och strax innan det teleportera dig till det andra mötet och vara fullt redo att starta upp. En chef berättade nyligen för mig att där han jobbar har cheferna kommit överens om att de inte ska lägga möten ett i ett. Men de gör det ändå. Och ingen säger till. 

2. ”Jag vill bli bättre på att delegera”. Många av de chefer som jag möter beskriver att de vill bli bättre på att delegera. De tar på sig uppgifter som de egentligen inte behöver (eller ens ska). De engagerar sig i all välmening men märker själva att det varken blir bra eller håller i längden att finnas med överallt. Cheferna vet så väl att det inte blir bra. Men de delegerar inte ändå.

3. ”Reflektion värd en miljon.” Att köra på utan att få perspektiv är också vanligt. De flesta chefer berättar att det är så bra att prata med någon utifrån för att få distans. Och att fritt kunna höra sina egna tankar. En kvinna på en workshop i höstas avslutade med att säga att reflektionen hon tog med sig var värd en miljon. Gissa vad den handlade om? Att prioritera sin familj mycket mer.

Vad blir konsekvenserna av att delta på möte efter möte utan paus?

Du som är chef, känner du igen dig? Vilket område känner du igen dig mest i? Vad blir konsekvenserna när du fortsätter att bjuda in till och delta på möte efter möte utan paus? När du inte låter medarbetarna få hjälpa till med det som de kan bidra med? När du kör på utan reflektion och inte hör dina egna tankar?

Kanske tänker du nu att ja ja, det är lätt för dig att säga, du som är på sidan om. Och kanske tänker du att din chef ställer krav på dig som du jobbar stenhårt för att klara av. Jag fattar det. Novus genomförde 2019 undersökningen ”Hållbart chefsliv?” på uppdrag av Unionen och Vision, som visade att chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det finns många stora arbetslivsfrågor som behöver hanteras på flera andra sätt också.

Och ensam är inte stark. Jag vänder mig nu därför även till dig som även är chef till en chef. Du behöver också visa vägen. Tänka till. Känna efter hur du mår. Och stötta de chefer du leder så att de kan samla kraft till mer och kunna må bra.

Och dygnet har 24 timmar även för dig som chef

För handen på hjärtat. Den återhämtning som ni chefer ger er själva, den handlar förvisso om er själva, men den handlar också om mycket mer. När ni återhämtar er så visar ni vägen. För om inte du som chef lyssnar på dina behov och återhämtar dig och pauserar på jobbet, vem ska då bli motiverad att göra det?

Och dygnet har 24 timmar, även för dig som chef. Livet handlar om arbete men också om allt det där som inte är jobb. Fritiden. Tid som är fri tillsammans med dig själv. Tid som är fri tillsammans med nära och kära. Hur mycket är fritiden värd för dig? Och när du som chef tar din återhämtning på allvar och pauserar mer. Vad är det bästa som kan hända då? Och vad leder det till i sin tur?

Ni chefer är viktiga. Så jädra viktiga. Ni behöver orka och må bra för att kunna stötta och supporta både er själva och era medarbetare. Det jag hör och märker i samtalen med er är att ni ger allt ni kan. Ni kämpar och vill inget hellre än att det ska bli bra. Att era medarbetare ska må bra.

Knep som funkar för chefer jag möter som vill samla kraft till mer är att helt enkelt prova och se. Säg stopp. Säg nej. Förklara ditt nej när du bedömer att det behövs. Du behöver avgränsa dig för att mäkta med. Be om hjälp. Anlita en coach eller be någon du litar på att få tänka högt tillsammans. Ja, det kan bli obekvämt. Ja, det kan vara svårt. Men värdet är så stort i längden.

/Johanna Nilsson, föreläsare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen. 

Debatt

Debatt: Jag har rätt att få finnas

Jag kan inte arbeta heltid, men det betyder inte att jag är mindre värd. Människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning beskrivs som ett problem. Därför vill jag påminna om en sak: Vi har alla rätt att få finnas, skriver Carolina Alexandrou.
Carolina Alexandrou Publicerad 15 september 2026, kl 05:59
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning, skriver Caroline Alexandrou. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?  

I dag ser vi en sönderslamsad välfärd. Att bo i Sverige i dag handlar inte om att leva, det handlar om att överleva, om man inte råkar vara bemedlad. För Sverige tar inte hand om de som befinner sig på botten. Tvärtom. Råkar du bli sjuk, vara funktionsnedsatt eller annat som gör att du inte kan “bidra”, blir du ignorerad. Du slängs till vargarna. 

Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning. Jag lever på sjukersättning på 50 procent eftersom jag inte kan arbeta heltid. Resterande halvan är CSN-bidrag då jag studerar. Innan var jag arbetslös, men fann det svårt att hitta ett anpassat arbete på halvtid, och min sius från Arbetsförmedlingen (särskilt introduktions och uppföljningsstöd) var knappast till någon hjälp. 

Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne

I ett samhälle där alla förväntas fungera på 100 procent är det svårt för mig att hitta ett arbete utifrån mina egna förutsättningar. Så jag valde att studera i hopp om att en examen ska leda till anställning. Men pengarna från CSN räcker inte långt. 

Och ersättningarna från Försäkringskassan är väldigt låga, och det är knappt att det går runt. Medan politikerna tjatar om arbetslinjen och att alla minsann ska bidra och göra “rätt för sig”, så struntar man i dem som av olika anledningar inte kan arbeta, eller de som vill arbeta men inte får chansen.

Istället pratas det om bidragsfusk och att alla som lever på bidrag och olika ersättningar skulle vara kriminella och staplar bidrag på bidrag. Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne, men det gör jag inte, för det har jag inte råd med. 

I media pratar politikerna om att vi arbetslösa antingen är kriminella eller så nämns vi inte alls. Som om vi inte existerade

Den lilla ersättningen jag har räcker knappt till att betala alla räkningar. Det handlar om överlevnad. Är du sjuk, funktionsnedsatt eller av någon anledning inte kan arbeta, eller inte får chansen, blir du misstänkliggjord och förlorar din plats i samhället. 

Fortsätter det i denna takt så lär vi snart se vanliga arbetare och barnfamiljer bli bostadslösa och stå vid ruinens brant. Vad kan rädda oss? kanske återinförandet av fattigstugan.

Hjälp folk i stället för att stampa på dem. 

Därför skriver jag denna text. För att berätta att jag har rätt att få finnas lika mycket som någon annan. Vi har rätt att få finnas, oavsett funktionsförmåga.

/Carolina Alexandrou