Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer – tänk på att pausa

Chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det är inte hållbart i längden, skriver Johanna Nilsson.
Publicerad
Hand som toppar fingrar i vattnet. Johanna Nilsson.
Även en chef behöver vila och återhämtning för att orka med sitt jobb, skriver Johanna Nilsson. Foto: Shutterstock/ Tommy Jansson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är till dig som är chef. Till dig som varenda dag gör ditt yttersta för att leda medarbetare och verksamheten framåt. Är det ok om jag går rakt på sak nu? För jag anar att du, liksom många andra chefer, har rätt så ont om tid.

Budskapet till dig är, glöm inte bort dig själv. Även du är människa. Även du behöver pauser. Även du har ett dygn med 24 timmar till förfogande, att hantera klokt. Stanna upp och ta ett andetag eller två. Lyssna på dig själv och känn efter när du behöver hämta kraft. För om inte du lyssnar på vad du själv behöver för att orka, hur sjutton ska du då kunna orka att lyssna på alla de människor som du leder?

När jag coachar och handleder chefer så gläds jag med dem när de uttrycker viljan att finnas där för andra. Jag blir imponerad när de visar engagemang i att som chef ständigt bli bättre. Men jag blir också orolig. Jag oroas över att chefer alltför ofta verkar välja bort sig själva. Så gott som alla chefer jag stöttat under åren har mer att göra än de hinner med och kämpar för att finnas där för andra.

Stanna upp och ta ett andetag eller två

1. ”Mötena går ett i ett”. När det ena mötet slutar börjar ofta det andra. Det är som om du förväntas kunna avsluta det ena mötet och strax innan det teleportera dig till det andra mötet och vara fullt redo att starta upp. En chef berättade nyligen för mig att där han jobbar har cheferna kommit överens om att de inte ska lägga möten ett i ett. Men de gör det ändå. Och ingen säger till. 

2. ”Jag vill bli bättre på att delegera”. Många av de chefer som jag möter beskriver att de vill bli bättre på att delegera. De tar på sig uppgifter som de egentligen inte behöver (eller ens ska). De engagerar sig i all välmening men märker själva att det varken blir bra eller håller i längden att finnas med överallt. Cheferna vet så väl att det inte blir bra. Men de delegerar inte ändå.

3. ”Reflektion värd en miljon.” Att köra på utan att få perspektiv är också vanligt. De flesta chefer berättar att det är så bra att prata med någon utifrån för att få distans. Och att fritt kunna höra sina egna tankar. En kvinna på en workshop i höstas avslutade med att säga att reflektionen hon tog med sig var värd en miljon. Gissa vad den handlade om? Att prioritera sin familj mycket mer.

Vad blir konsekvenserna av att delta på möte efter möte utan paus?

Du som är chef, känner du igen dig? Vilket område känner du igen dig mest i? Vad blir konsekvenserna när du fortsätter att bjuda in till och delta på möte efter möte utan paus? När du inte låter medarbetarna få hjälpa till med det som de kan bidra med? När du kör på utan reflektion och inte hör dina egna tankar?

Kanske tänker du nu att ja ja, det är lätt för dig att säga, du som är på sidan om. Och kanske tänker du att din chef ställer krav på dig som du jobbar stenhårt för att klara av. Jag fattar det. Novus genomförde 2019 undersökningen ”Hållbart chefsliv?” på uppdrag av Unionen och Vision, som visade att chefer prioriterar bort sin egen hälsa för att hinna ta ansvar för medarbetare. Det finns många stora arbetslivsfrågor som behöver hanteras på flera andra sätt också.

Och ensam är inte stark. Jag vänder mig nu därför även till dig som även är chef till en chef. Du behöver också visa vägen. Tänka till. Känna efter hur du mår. Och stötta de chefer du leder så att de kan samla kraft till mer och kunna må bra.

Och dygnet har 24 timmar även för dig som chef

För handen på hjärtat. Den återhämtning som ni chefer ger er själva, den handlar förvisso om er själva, men den handlar också om mycket mer. När ni återhämtar er så visar ni vägen. För om inte du som chef lyssnar på dina behov och återhämtar dig och pauserar på jobbet, vem ska då bli motiverad att göra det?

Och dygnet har 24 timmar, även för dig som chef. Livet handlar om arbete men också om allt det där som inte är jobb. Fritiden. Tid som är fri tillsammans med dig själv. Tid som är fri tillsammans med nära och kära. Hur mycket är fritiden värd för dig? Och när du som chef tar din återhämtning på allvar och pauserar mer. Vad är det bästa som kan hända då? Och vad leder det till i sin tur?

Ni chefer är viktiga. Så jädra viktiga. Ni behöver orka och må bra för att kunna stötta och supporta både er själva och era medarbetare. Det jag hör och märker i samtalen med er är att ni ger allt ni kan. Ni kämpar och vill inget hellre än att det ska bli bra. Att era medarbetare ska må bra.

Knep som funkar för chefer jag möter som vill samla kraft till mer är att helt enkelt prova och se. Säg stopp. Säg nej. Förklara ditt nej när du bedömer att det behövs. Du behöver avgränsa dig för att mäkta med. Be om hjälp. Anlita en coach eller be någon du litar på att få tänka högt tillsammans. Ja, det kan bli obekvämt. Ja, det kan vara svårt. Men värdet är så stort i längden.

/Johanna Nilsson, föreläsare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping