Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ska acceptera skulden vid mobbing

REPLIK. Arbetsgivare har en skyldighet att se till att kränkningar inte förekommer på arbetsplatsen. Om det gör det – pudla och be om ursäkt, skriver Gunnar Söderberg.
Publicerad
Till vänster trägubbar med en trasig, till höger Gunnar Söderberg
Det är lätt att stanna vid vad som hänt när någon utsatts för mobbning, men det du ska göra är att förbereda att det inte händer igen, skriver Gunnar Söderberg Foto: Filip V Svensson/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag håller med Oscar Fredriksson i allt han skriver i sitt debattinlägg, men tycker att hans fokus riskerar att hamna fel. En kränkning ska så klart utredas, men fokuset ska så snabbt som möjligt hamna på det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Här är mina förslag för att undvika framtida kränkningar. Det mesta sitter i orden och att justera dessa för att förbättra kulturen och slippa hamna i fasen för utredande och skuldfördelning är viktigt. 

1. Var snabb på att agera på sakfrågan
 
Om någon känner sig kränkt så lyssna på alla inblandade parter, men ta först fokus på vad som är ett icke önskat beteende och kommunicera det. Meningen brukar sällan vara att kränka någon och i de lägen där beteendet upplevs kränkande så  måste arbetsgivaren peka med hela handen. Det är såklart skillnad på om det handlar om jargong, eller om det är en kultur där någon ser sig ha rätt till härskartekniker, men alltid finns det en bit om var kommunikationen har brustit och ett beteende som upplevts som kränkande förmodas vara accepterat. 

2. Flytta fokus från symptom till orsak

Jag gillar förslaget Oscar har i sitt inlägg på att en utredning kan vara en hävstång, men tycker att den känns för tam. Det är lätt att stanna vid vad som hänt, men det du ska göra är att förbereda att det inte händer igen. För många utredningar stannar vid det som hände och missar att hitta grundorsaken. I min värld ska nästa steg vara en risk- och konsekvensanalys av den sociala arbetsmiljön, följt av konkreta åtgärder för att skapa en kultur där en kränkning är otänkbar. Utredningen ska hellre vara en parentes än en hävstång.  

3. Acceptera skulden som arbetsgivare

Det är inget att hymla med, du har i ditt arbetsmiljöansvar en skyldighet att se till att kränkningar inte förekommer. Om det gör det är bara att pudla och be om ursäkt. Acceptera att vi alla är människor och kan göra fel. Om du inte tar på dig skulden så kommer det vara skvaller om vems fel det egentligen var och ursäkter kommer välla fram, men du kan förhindra det genom att säga förlåt. 

Lite ödmjuka tankar från en utbildare inom området, det blir ofta vårt jobb att komma in i efterhand och jobba med kulturen och det här är det jag ser skulle underlätta. I många lägen skulle arbetsplatsen kunna göra jobbet själva genom att ta frågorna på allvar tidigare. När vi som externa kommer in så är konflikterna ingrodda och tar mer kraft att lösa. 

/Gunnar Söderberg, föreläsare och utbildare Förbättringsverket AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige