Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ska acceptera skulden vid mobbing

REPLIK. Arbetsgivare har en skyldighet att se till att kränkningar inte förekommer på arbetsplatsen. Om det gör det – pudla och be om ursäkt, skriver Gunnar Söderberg.
Publicerad
Till vänster trägubbar med en trasig, till höger Gunnar Söderberg
Det är lätt att stanna vid vad som hänt när någon utsatts för mobbning, men det du ska göra är att förbereda att det inte händer igen, skriver Gunnar Söderberg Foto: Filip V Svensson/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag håller med Oscar Fredriksson i allt han skriver i sitt debattinlägg, men tycker att hans fokus riskerar att hamna fel. En kränkning ska så klart utredas, men fokuset ska så snabbt som möjligt hamna på det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Här är mina förslag för att undvika framtida kränkningar. Det mesta sitter i orden och att justera dessa för att förbättra kulturen och slippa hamna i fasen för utredande och skuldfördelning är viktigt. 

1. Var snabb på att agera på sakfrågan
 
Om någon känner sig kränkt så lyssna på alla inblandade parter, men ta först fokus på vad som är ett icke önskat beteende och kommunicera det. Meningen brukar sällan vara att kränka någon och i de lägen där beteendet upplevs kränkande så  måste arbetsgivaren peka med hela handen. Det är såklart skillnad på om det handlar om jargong, eller om det är en kultur där någon ser sig ha rätt till härskartekniker, men alltid finns det en bit om var kommunikationen har brustit och ett beteende som upplevts som kränkande förmodas vara accepterat. 

2. Flytta fokus från symptom till orsak

Jag gillar förslaget Oscar har i sitt inlägg på att en utredning kan vara en hävstång, men tycker att den känns för tam. Det är lätt att stanna vid vad som hänt, men det du ska göra är att förbereda att det inte händer igen. För många utredningar stannar vid det som hände och missar att hitta grundorsaken. I min värld ska nästa steg vara en risk- och konsekvensanalys av den sociala arbetsmiljön, följt av konkreta åtgärder för att skapa en kultur där en kränkning är otänkbar. Utredningen ska hellre vara en parentes än en hävstång.  

3. Acceptera skulden som arbetsgivare

Det är inget att hymla med, du har i ditt arbetsmiljöansvar en skyldighet att se till att kränkningar inte förekommer. Om det gör det är bara att pudla och be om ursäkt. Acceptera att vi alla är människor och kan göra fel. Om du inte tar på dig skulden så kommer det vara skvaller om vems fel det egentligen var och ursäkter kommer välla fram, men du kan förhindra det genom att säga förlåt. 

Lite ödmjuka tankar från en utbildare inom området, det blir ofta vårt jobb att komma in i efterhand och jobba med kulturen och det här är det jag ser skulle underlätta. I många lägen skulle arbetsplatsen kunna göra jobbet själva genom att ta frågorna på allvar tidigare. När vi som externa kommer in så är konflikterna ingrodda och tar mer kraft att lösa. 

/Gunnar Söderberg, föreläsare och utbildare Förbättringsverket AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA