Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Utred kränkningar på arbetsplatsen

Att utreda arbetsmiljön för de anställda ska inte handla om att hitta syndabockar, utan åtgärder som löser problemet, skriver juristen Oscar Fredriksson.
Publicerad
Till vänster juristen Oscar Fredriksson , till höger en ledsen gubbe
Att utreda kränkningar och trakasserier bidrar till bättre arbetsmiljö, men det kräver att arbetsgivaren följer upp resultatet, skriver juristen Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Förutom att förbättra situationen för en anställd, innebär en utredning ofta att man kan identifiera en bakomliggande problematik eller konflikt på arbetsplatsen. Och även om den inte bedöms som kränkande särbehandling, trakasserier eller mobbning, bidrar den till dålig psykosocial arbetsmiljö på arbetsplatsen och behöver åtgärdas. 

Det kan ur detta perspektiv finnas skäl att dra nytta av det momentum som en utredning skapar och göra åtgärder för att komma tillrätta med en problematisk arbetsmiljö. Jag har identifierat några bärande punkter för att lyckas med det. 

Kom till avslut medan det finns energi kvar i organisationen

1. Låt inte utredningen ta för lång tid. Alla inblandade kommer att påverkas och dräneras på energi. Förutom att de direkt inblandade parterna kan må mycket dåligt under utredningen så skapas ofta ryktesspridning som i sig kan bidra till att cementera redan existerande konflikter. 

Vad som är en rimlig utredningstid varierar givetvis från fall till fall men ur ett konfliktperspektiv så är det en tydlig fördel om man kan komma till avslut medan det fortfarande finns energi kvar i organisationen och hos de berörda att vara delaktiga i en mer framåtsyftande och konfliktlösande insats. 

2.Utnyttja utredningen som en hävstång för nödvändiga åtgärder. 

Oavsett utgång så skapas en drivkraft när resultatet från utredningen återkopplas. Detta är tyvärr ett tillfälle som många arbetsgivare missar att dra nytta av då man inte direkt följer upp en utredning med andra konfliktlösande åtgärder. Det kan vara insatser på individuell och organisatorisk nivå beroende på slutsatserna i utredningen. Men oavsett utfall så utgör återkopplingen av utredningsresultatet en möjlighet för arbetsgivaren att åtgärda redan kända problem i arbetsmiljön. Men då krävs att man inte dröjer för länge med åtgärderna. 

Att leta syndabockar är väldigt problematiskt

3.Se bortom skuldfrågan för att komma vidare. 

Även om det i en utredning framkommer att någon person har agerat kränkande och att detta kanske också föranleder en arbetsrättslig åtgärd från arbetsgivarens sida, så är det viktigt att se bortom själva skuldfrågan för att komma vidare och inte skapa ”syndabockar” på arbetsplatsen.

Det kan i vissa fall också vara så att det är den som gjort anmälan som utses till syndabock. Just att leta syndabockar är väldigt problematiskt för arbetsmiljön. Här har arbetsgivaren ett ansvar såväl i återkopplingen till de personerna i en utredning som i  kommunikationen till arbetsgruppen för att inte bidra till att skapa syndabockar. Fokus bör i stället ligga på att tydliggöra de åtgärder som krävs för att säkerställa en god arbetsmiljö framåt.  

Detta är ur mitt perspektiv några punkter att ta fasta på för att använda utredningar som ett verktyg för att hantera konflikter på arbetsplatsen och därigenom skapa en bättre arbetsmiljö. 

/Oscar Fredriksson, jurist och utredningschef vid Starck & Partner AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef