Diskrimineringslagen förbjuder missgynnande som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Men är lagstiftningen det främsta medlet för att motverka särbehandling i vardagen?

- Lagstiftningen är i grunden bra, men vi ser problem i tillämpningen. Till exempel har DO för få resurser och driver nu endast ärenden som kan vara vägledande eller har en strategisk betydelse. Det är väldigt liten chans att få sitt fall prövat, sade Ulrika Westerlund, förbundsordförande på RFSL.

Lagen säger att till exempel arbetsgivare ska arbeta förebyggande mot diskriminering, men det förekommer sällan och det finns ingen kontrollfunktion.
- Det finns en falsk trygghet i lagstiftningen. Ett krav för att ett ärende
ska leda till en dom är att man som anmälare själv tillhör den grupp som blir utsatt för diskriminering. Man kan då till exempel aldrig anmäla en rasistisk chef om det inte är man själv som utsätts för trakasserierna, sade Sissela Nordling Blanco, talesperson för Feministiskt initiativ.

Att det finns luckor i lagen var paneldeltagarna ense om. Även att man bör lägga mer energi på det förebyggande arbetet.

- Det går inte att skapa en rättsäker lagstiftning som täcker in alla dem som känner sig diskriminerade. Vi måste titta på värderingar vi har i samhället, hur skapar vi strukturer som stänger människor ute och hur kan vi jobba för att få bort dem, sade Hanna Wagenius, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, CUF.

Att införa ett större genus- och antirasistiskt perspektiv redan i de lägre utbildningarna var ett förslag. Likaså en önskan om att Diskrimineringsombudsmannen ska fokusera mer på sitt opinionsbildande uppdrag och höras i debatten.

- Slutligen handlar det också om att våga diskutera sina egna fördomar och fundera på varför man har dem, sade Hanna Wagenius.