–Det har aldrig någonsin varit så enkelt att dela arbetstiden, menade Roland Paulsen, docent vid Lunds universitet och debattör, när Kollega intervjuade honom om framtidens arbetstid, för snart tio år sedan. 

Han hoppades då att vi, tack vare rationaliseringar och effektiviseringar, skulle trappa ner i arbetstid och dela på de jobb som fanns kvar. Men han hade även ett dystopiskt scenario, som innebar att vi skulle komma att klamra oss fast vid åttatimmarsnormen.

Nu sitter vi snart med facit i hand och verkligheten är betydligt dystrare än han föreställde sig för ett decennium sedan:

– Det blev mer dystopiskt än jag beskrev det. Vi har inte bara konstant arbetstid – genom höjningen av pensionsåldern är det i själva verket en arbetstidsförlängning som äger rum, vilket historiskt sett är helt unikt.

Majoritet vill ha kortare arbetstid

På 70-talet såg alla partier, utom Moderaterna, arbetstidsförkortning som ett naturligt nästa steg på en redan inslagen väg där 40-timmarsvecka just införts. Då var det var inget kontroversiellt att propagera för kortare arbetstid, poängterar Roland Paulsen. Sen tog det stopp. En majoritet av befolkningen vill visserligen fortfarande ha någon form av arbetstidsförkortning. Men bland beslutsfattarna har åsikterna svängt i motsatt riktning.

– Det är klart att man kan peka på att det råder brist på arbetskraft inom vård och omsorg. Men arbetsvillkoren där är så hemska att folk flyr därifrån. Om man slimmar organisationer så hårt att det inte längre blir roligt att jobba kvar, söker sig folk till andra branscher. Och de som är ansvariga för att det blivit så tar detta till intäkt för att det inte går att sänka arbetstiden, säger Roland Paulsen. 

Framtiden ser inte ljusare ut. Även om det alltid är omöjligt att förutse vilka politiska frågor som kan vinna inflytande och att det i varje ögonblick finns möjligheter till helomvändning, påpekar Roland Paulsen.

Pension först vid 75

– Fortsätter vi i den riktning vi går nu, kommer vi om tio år att ha en situation där pensionsåldern närmar sig 75 år så som Fredrik Reinfeldt en gång föreslog till mångas förtret Att komma till Sverige utifrån blir alltmer knutet till att ha jobb. När sysselsättning inte enbart handlar om lön, utan också om att få stanna i Sverige, blir arbetskraften alltmer räddhågsen. Folk blir beredda att gå med på väldigt mycket för att behålla jobbet.

I övriga världen finns dock ljuspunkter för trötta löneslavar. Den stora brittiska studien om fyradagarsvecka har, enligt Roland Paulsen, väckt liv i frågan om arbetstidsförkortning. Han nämner också The Great Resignation, en trend som startade 2021 i USA när miljontals anställda valde att säga upp sig, och Quiet Quitting, ett fenomen som handlar om att man gör så lite som möjligt på jobbet, som tecken på att missnöjet mot långa arbetsdagar gror i leden.

– I Finland har man testat basinkomst och i senaste valrörelsen drev finska socialdemokraterna sex timmars arbetsdag som en valfråga. Det ligger väldigt långt bort att föreställa sig att våra socialdemokrater skulle göra något liknande.

Arbetstidsförkortning på önskelistan

Något motvilligt går Roland Paulsen ändå med på att måla upp ett önskescenario över framtiden. Det är inte en utopisk framtidsvision, understryker han, utan fullkomligt genomförbar.

–  Ett önskescenario vore att vi kunde fortsätta den väg vi slog in på under 1900-talet. Hittills har vi bevisligen mått samhällsekonomiskt bra, och fått lägre arbetslöshet, när arbetstiden kortats.

– I kraft av att vi blivit så oerhört mycket mer produktiva skulle vi kunna frångå modellen där bara de som arbetar har rätt till en dräglig inkomst. Vi skulle kunna beskatta annat än bara arbete och införa en basinkomst som räcker att leva på.

Och hur många timmar är det rimligt att jobba per vecka?

– Sedan 1970-talet har vi fördubblat produktiviteten medan arbetstiden varit konstant. Så halvera arbetstiden, ungefär fyra timmar per dag, säger Roland Paulsen.