Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem är rädd för quiet quitting?

Det går att vara ambitiös utan att lägga hela sin identitet i jobbet. Fler borde omfamna quiet quitting, skriver Dan Bjurman.
Publicerad
till vänster en klocka över små träfigurer, till höger Dan Bjurman
Unga gör uppror mot den traditionella bilden av att man måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram, skriver Dan Bjurman. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

“Slöfockar!”. Så kallade Johan Jureskog arbetssökande ungdomar som väljer bort en slitig restaurangbransch – något som möttes med stor kritik. I stället för att skälla om lata ungdomar bör vi lära oss av denna nya attityd till jobb och karriär. För om företag inte anpassar sig kommer talang förloras och utmaningarna växa.

Talanggapet är ingen nyhet. Från it-branschen till krogar, alla behöver kompetenta medarbetare för driva affären framåt. Men arbetssökande står inte med mössan i hand och är tacksamma för vad som helst. Generation Z (födda mellan 1995 och 2012) börjar komma ut i arbetslivet och räds inte att ställa höga krav på sina arbetsgivare. Att ha jobbet som sin huvudsakliga identitet och inspireras av Wolf of Wall Street eller satsa allt på att vara en stereotyp “Girl Boss” är ute -
 integritet och en sund balans är inne. Unga är fortfarande ambitiösa och vill förändra världen. Bara inte på bekostnad av välmåendet och tiden med nära och kära.

Integritet och en sund balans är inne


I USA är många företag oroliga för The Great Resignation och Quiet Quitting. Den stora uppsägningen avser den våg av uppsägningar som uppstod i kölvattnet av covid-19, framförallt i branscher som sjukvård och tech. Ett närliggande fenomen, som i dag diskuteras mer i USA än i Sverige, är Quiet Quitting.

Namnet kan vara förvirrande. Det handlar inte om att faktiskt sluta på sitt jobb, utan att du fortfarande jobbar kvar och gör det du ska, men exempelvis inte gör “det lilla extra” om du inte får ersättning för det. På TikTok pratar vissa användare skämtsamt om att “Act my wage”. Man beter sig som man får betalt - insatsen motsvarar det man får av arbetsgivaren.

Hela diskussionen kan ses som ett uppror mot den traditionella bilden av att man som ung måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram. I stället för att vara hunsade nykomlingar så följer de helt enkelt sin arbetsbeskrivning. De jobbar det avtalade antalet timmar med de arbetsuppgifter man kommit överens om, varken mer eller mindre. De kollar inte mejlen när de är lediga och de tar ut den semester de har rätt till.

Det är ett uppror mot bilden av att man måste göra sina hundår

Det kan låta självklart och många tänker nog att det här är ett amerikanskt fenomen. Men med tanke på den andel svenska sjukskrivningar som grundar sig i stress och utmattningssyndrom bör vi ta det på allvar. Dels för att företagen inte har råd att förlora talanger, men även för att vi faktiskt måste bry oss om våra anställda. De är grunden i varje framgångsrikt bolag och måste respekteras. Kanske kan de unga som från början sätter gränser driva utvecklingen av arbetsplatskulturen och därmed öka välmåendet. Engagerade och välmående medarbetare är en vinst för alla.

Svenskar slår sig gärna för bröstet och ser sig själva som innovativa, digitala och jämställda. Men vi får inte blir för bekväma och tro att det går att göra samma sak för alltid. För att vara en innovativ och lockande arbetsplats måste man ständigt ifrågasätta sin interna kultur och sina rutiner. Vill vi locka tillbaka medarbetare till kontoret efter pandemin för att det faktiskt behövs i verksamheten, eller handlar det egentligen om kontrollbehov och gamla normer?

Det är inte självklart att fysisk närvaro på ett kontor passar bäst. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma. Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats? För många kontorsjobb kan det då snarare handla om att implementera digitala lösningar och att se till att alla utbildas i hur de används korrekt. Det är dessutom en insats som hjälper även medarbetare som jobbar på kontoret. Pandemin ökade takten på digitaliseringen och utvecklingen av distansarbetet. Nu gäller det att ta tillvara de positiva aspekterna i denna utveckling.

 

Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats?


Det största hotet mot företagen och produktiviteten är inte Quiet Quitting eller “lata ungdomar”. Det är trögrörliga rutiner och gamla attityder. Innovativa bolag måste utveckla även arbetsplatskulturen, inte bara produkterna. Här är fem saker jag anser att chefer borde se över för att behålla sina talanger: 
 

  1. Lita på dina medarbetare. Ingen vill bli ifrågasatt och granskad hela tiden. Om du vill behålla talangerna i stället för att se dem gå till konkurrenter måste de känna sig uppskattade. Genom att lita på att de gör sitt jobb även när du inte kan se dem på kontoret visar du förtroende. Det viktiga är leveranser och vilka resultat du faktiskt kan se. Inte antalet timmar på en specifik adress.
  2. Var uppmärksam på dina medarbetares välmående. Lär dig identifiera tecken på stress och missnöje. Det går ofta långt innan någon säger till, särskilt på en arbetsplats där åsikter ses som klagomål istället för hjälpsam feedback. Lär känna personerna du jobbar med och försök fånga upp missnöje innan de tröttnar och söker sig vidare någon annanstans.
  3. Tillåt distansarbete och flexibla arbetsformer. Vissa företag vill få tillbaka medarbetarna till kontoret - trots att arbetet kan utföras hemifrån. 
  4. Kapa onödig administration. Hur mycket tid lägger ni internt på administration, informationsdelning och rapportering? Börja med att ta reda vad ni faktiskt måste göra. Därefter kan ni se över möjligheter att digitalisera och automatisera. På så vis frigörs tid för kärnverksamheten. Låt dina anställda fokusera på sin spetskompetens istället.
  5. Ett anställningsavtal är inte slutet. Kom ihåg att du måste fortsätta locka medarbetarna även när de börjat hos er. Många är bra på att se hur de är en attraktiv arbetsgivare för potentiella medarbetare och visar ett stort intresse vid rekryteringen. Ett färdigt anställningsavtal betyder inte att man kan sluta uppmärksamma personen och tro att den ska nöja sig för alltid. 

/Dan Bjurman, Sverigechef på Salesforce

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson