Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem är rädd för quiet quitting?

Det går att vara ambitiös utan att lägga hela sin identitet i jobbet. Fler borde omfamna quiet quitting, skriver Dan Bjurman.
Publicerad
till vänster en klocka över små träfigurer, till höger Dan Bjurman
Unga gör uppror mot den traditionella bilden av att man måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram, skriver Dan Bjurman. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

“Slöfockar!”. Så kallade Johan Jureskog arbetssökande ungdomar som väljer bort en slitig restaurangbransch – något som möttes med stor kritik. I stället för att skälla om lata ungdomar bör vi lära oss av denna nya attityd till jobb och karriär. För om företag inte anpassar sig kommer talang förloras och utmaningarna växa.

Talanggapet är ingen nyhet. Från it-branschen till krogar, alla behöver kompetenta medarbetare för driva affären framåt. Men arbetssökande står inte med mössan i hand och är tacksamma för vad som helst. Generation Z (födda mellan 1995 och 2012) börjar komma ut i arbetslivet och räds inte att ställa höga krav på sina arbetsgivare. Att ha jobbet som sin huvudsakliga identitet och inspireras av Wolf of Wall Street eller satsa allt på att vara en stereotyp “Girl Boss” är ute -
 integritet och en sund balans är inne. Unga är fortfarande ambitiösa och vill förändra världen. Bara inte på bekostnad av välmåendet och tiden med nära och kära.

Integritet och en sund balans är inne


I USA är många företag oroliga för The Great Resignation och Quiet Quitting. Den stora uppsägningen avser den våg av uppsägningar som uppstod i kölvattnet av covid-19, framförallt i branscher som sjukvård och tech. Ett närliggande fenomen, som i dag diskuteras mer i USA än i Sverige, är Quiet Quitting.

Namnet kan vara förvirrande. Det handlar inte om att faktiskt sluta på sitt jobb, utan att du fortfarande jobbar kvar och gör det du ska, men exempelvis inte gör “det lilla extra” om du inte får ersättning för det. På TikTok pratar vissa användare skämtsamt om att “Act my wage”. Man beter sig som man får betalt - insatsen motsvarar det man får av arbetsgivaren.

Hela diskussionen kan ses som ett uppror mot den traditionella bilden av att man som ung måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram. I stället för att vara hunsade nykomlingar så följer de helt enkelt sin arbetsbeskrivning. De jobbar det avtalade antalet timmar med de arbetsuppgifter man kommit överens om, varken mer eller mindre. De kollar inte mejlen när de är lediga och de tar ut den semester de har rätt till.

Det är ett uppror mot bilden av att man måste göra sina hundår

Det kan låta självklart och många tänker nog att det här är ett amerikanskt fenomen. Men med tanke på den andel svenska sjukskrivningar som grundar sig i stress och utmattningssyndrom bör vi ta det på allvar. Dels för att företagen inte har råd att förlora talanger, men även för att vi faktiskt måste bry oss om våra anställda. De är grunden i varje framgångsrikt bolag och måste respekteras. Kanske kan de unga som från början sätter gränser driva utvecklingen av arbetsplatskulturen och därmed öka välmåendet. Engagerade och välmående medarbetare är en vinst för alla.

Svenskar slår sig gärna för bröstet och ser sig själva som innovativa, digitala och jämställda. Men vi får inte blir för bekväma och tro att det går att göra samma sak för alltid. För att vara en innovativ och lockande arbetsplats måste man ständigt ifrågasätta sin interna kultur och sina rutiner. Vill vi locka tillbaka medarbetare till kontoret efter pandemin för att det faktiskt behövs i verksamheten, eller handlar det egentligen om kontrollbehov och gamla normer?

Det är inte självklart att fysisk närvaro på ett kontor passar bäst. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma. Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats? För många kontorsjobb kan det då snarare handla om att implementera digitala lösningar och att se till att alla utbildas i hur de används korrekt. Det är dessutom en insats som hjälper även medarbetare som jobbar på kontoret. Pandemin ökade takten på digitaliseringen och utvecklingen av distansarbetet. Nu gäller det att ta tillvara de positiva aspekterna i denna utveckling.

 

Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats?


Det största hotet mot företagen och produktiviteten är inte Quiet Quitting eller “lata ungdomar”. Det är trögrörliga rutiner och gamla attityder. Innovativa bolag måste utveckla även arbetsplatskulturen, inte bara produkterna. Här är fem saker jag anser att chefer borde se över för att behålla sina talanger: 
 

  1. Lita på dina medarbetare. Ingen vill bli ifrågasatt och granskad hela tiden. Om du vill behålla talangerna i stället för att se dem gå till konkurrenter måste de känna sig uppskattade. Genom att lita på att de gör sitt jobb även när du inte kan se dem på kontoret visar du förtroende. Det viktiga är leveranser och vilka resultat du faktiskt kan se. Inte antalet timmar på en specifik adress.
  2. Var uppmärksam på dina medarbetares välmående. Lär dig identifiera tecken på stress och missnöje. Det går ofta långt innan någon säger till, särskilt på en arbetsplats där åsikter ses som klagomål istället för hjälpsam feedback. Lär känna personerna du jobbar med och försök fånga upp missnöje innan de tröttnar och söker sig vidare någon annanstans.
  3. Tillåt distansarbete och flexibla arbetsformer. Vissa företag vill få tillbaka medarbetarna till kontoret - trots att arbetet kan utföras hemifrån. 
  4. Kapa onödig administration. Hur mycket tid lägger ni internt på administration, informationsdelning och rapportering? Börja med att ta reda vad ni faktiskt måste göra. Därefter kan ni se över möjligheter att digitalisera och automatisera. På så vis frigörs tid för kärnverksamheten. Låt dina anställda fokusera på sin spetskompetens istället.
  5. Ett anställningsavtal är inte slutet. Kom ihåg att du måste fortsätta locka medarbetarna även när de börjat hos er. Många är bra på att se hur de är en attraktiv arbetsgivare för potentiella medarbetare och visar ett stort intresse vid rekryteringen. Ett färdigt anställningsavtal betyder inte att man kan sluta uppmärksamma personen och tro att den ska nöja sig för alltid. 

/Dan Bjurman, Sverigechef på Salesforce

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
En man tröstar ett oroligt barn
I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet, skriver Lina Schefström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En kväll låg jag bredvid min åttaårige son och drog handen genom hans hår för att hjälpa honom att somna. Då sa han de ord jag aldrig kommer att glömma.

”Kan du bara somna nu så att jag kan hoppa från balkongen? Då kan ni gå till jobbet. Ni behöver inte vara hemma med mig eller gå på alla möten för att jag inte klarar skolan.”

Han trodde att hans liv stod i vägen för vårt.

I vår desperation hade vi förklarat sådant som ett barn aldrig borde behöva bära. Vi pratade om skolplikten, att vi måste arbeta för att ekonomin ska gå runt och att mötena behövdes eftersom han inte klarade skolan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete och ekonomi. Efter alla misslyckanden trodde han att det var han som var problemet – inte systemet runt honom.

Det här är inte ännu en berättelse i mängden om NPF och ett barn som inte klarar skolan. Min sons diagnoser är en del av hans liv. Men diagnoserna är inte det stora problemet.

Det stora problemet är att hans rättigheter finns på papperet, men att ansvaret för honom försvinner någonstans mellan skolan, vården, socialtjänsten och Försäkringskassan.

Ett åttaårigt barn hade tagit ansvar för sina föräldrars arbete

I dag är min son nio år. Han vill gå i skolan. Jag vill arbeta. Men när skolan inte fungerar blir föräldrarna den obetalda lösningen. Till slut faller även föräldern ur arbetslivet.

Han har svår ADHD och trotssyndrom. I grunden är han varm, rolig, kramig och social. Han vill lära sig, träffa kompisar och tillhöra ett sammanhang.

Under den långa kampen såg vi de sidorna försvinna. När skolan gång på gång inte lyckades möta hans behov kraschade han. Jag såg paniken i hans ögon, kroppen som inte bar honom och hörde honom skrika att jag skulle rädda honom därifrån.

Pojken som sökte närhet drog sig undan. Skrattet tystnade, kompisarna blev för svåra att träffa och världen utanför hemmet blev skrämmande. Ångesten, isoleringen och rädslan tog över.

Skolan pratar om skolplikt. Vården behandlar ångesten. Socialtjänsten utreder insatser. Försäkringskassan bedömer att han kan gå i skolan. Men vem ansvarar för att det faktiskt finns en skola han klarar av att gå till?

Mitt i allt står vi föräldrar

Efter nästan ett år hemma vågade vår son närma sig skolan igen. Han tog sig till skolgården, mötte några tidigare klasskamrater och vågade till slut ta några steg in i lokalerna. Det kan låta litet. För honom var varje steg enormt.

Dagen efter försökte han igen, men paniken tog snabbt över. I dag kan ett framsteg vara att säga hej utanför skolan.

Det handlar inte om ovilja. Det handlar om ett barn som vill, men som inte klarar de förutsättningar han erbjuds.

Ingen har kunnat erbjuda en skola anpassad efter hans behov. Därför letar vi själva efter lösningar, bland annat en mindre skola i en annan kommun – utan att veta om den kan hjälpa honom. Socialtjänsten har talat om en trygghetsperson på heltid. Men fortfarande väntar vi på att insatsen ska godkännas.

Och mitt i allt står vi föräldrar. Vi går ner i arbetstid, bokar möten, kompletterar intyg och jagar besked. Vi försöker själva skapa den lösning som ingen annan har kunnat ge vårt barn.

Till slut är det vi som håller ihop allt.

Både jag och hans pappa arbetar nu halvtid. Vi gör det för att vi måste. Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet – som förlorar inkomst och försöker arbeta samtidigt som ett barn har panik i rummet bredvid.

Samtidigt riskerar våra utbetalningar från Försäkringskassan att dras in eftersom vår son anses kunna gå i skolan. På papperet kanske han kan det. I verkligheten kan han knappt ta sig fram till skolans dörr. Först får han ingen fungerande skolgång. Sedan riskerar vi att förlora ersättningen för att vi stannar hemma och tar hand om honom.

Ingen verkar heller räkna på vad allt detta kostar. Ett barn förlorar sin hälsa. Två föräldrar arbetar halvtid. Våra arbetsgivare förlorar arbetstid och kompetens. Kostnaden försvinner inte bara för att den flyttas från en budget till en familj.

Bakom ett barn som inte kan gå till skolan finns ofta en förälder som inte kan gå till jobbet

När ett barn får långvarig skolfrånvaro måste någon få ett tydligt ansvar för att hålla ihop skola, vård och socialtjänst. Barnet måste få en utbildning som fungerar även medan alla utredningar och beslut pågår. Och föräldrar som tvingas sluta arbeta fullt när stödet brister måste få ekonomisk trygghet.

Vi måste sluta fråga hur barnet ska pressas in i lösningen som redan finns. I stället måste vi fråga vilken utbildningslösning barnet faktiskt klarar.

Allt vi önskar är att vår son får rätt förutsättningar. En skola som förstår honom, möter hans behov och ger honom trygghet att växa.

Min son ska inte bara överleva sin barndom. Han har rätt att leva, utvecklas och gå i skolan.

Jag vill få vara hans mamma och kunna sköta mitt arbete, inte vara heltidsanställd projektledare för ett välfärdssystem som inte pratar med sig självt.

Skolan, vården och myndigheterna kan be om mer tid. Min son får inte en ny barndom.

/Lina Schefström, kontorschef.