Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem är rädd för quiet quitting?

Det går att vara ambitiös utan att lägga hela sin identitet i jobbet. Fler borde omfamna quiet quitting, skriver Dan Bjurman.
Publicerad 22 november 2022, kl 06:00
till vänster en klocka över små träfigurer, till höger Dan Bjurman
Unga gör uppror mot den traditionella bilden av att man måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram, skriver Dan Bjurman. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

“Slöfockar!”. Så kallade Johan Jureskog arbetssökande ungdomar som väljer bort en slitig restaurangbransch – något som möttes med stor kritik. I stället för att skälla om lata ungdomar bör vi lära oss av denna nya attityd till jobb och karriär. För om företag inte anpassar sig kommer talang förloras och utmaningarna växa.

Talanggapet är ingen nyhet. Från it-branschen till krogar, alla behöver kompetenta medarbetare för driva affären framåt. Men arbetssökande står inte med mössan i hand och är tacksamma för vad som helst. Generation Z (födda mellan 1995 och 2012) börjar komma ut i arbetslivet och räds inte att ställa höga krav på sina arbetsgivare. Att ha jobbet som sin huvudsakliga identitet och inspireras av Wolf of Wall Street eller satsa allt på att vara en stereotyp “Girl Boss” är ute -
 integritet och en sund balans är inne. Unga är fortfarande ambitiösa och vill förändra världen. Bara inte på bekostnad av välmåendet och tiden med nära och kära.

Integritet och en sund balans är inne


I USA är många företag oroliga för The Great Resignation och Quiet Quitting. Den stora uppsägningen avser den våg av uppsägningar som uppstod i kölvattnet av covid-19, framförallt i branscher som sjukvård och tech. Ett närliggande fenomen, som i dag diskuteras mer i USA än i Sverige, är Quiet Quitting.

Namnet kan vara förvirrande. Det handlar inte om att faktiskt sluta på sitt jobb, utan att du fortfarande jobbar kvar och gör det du ska, men exempelvis inte gör “det lilla extra” om du inte får ersättning för det. På TikTok pratar vissa användare skämtsamt om att “Act my wage”. Man beter sig som man får betalt - insatsen motsvarar det man får av arbetsgivaren.

Hela diskussionen kan ses som ett uppror mot den traditionella bilden av att man som ung måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram. I stället för att vara hunsade nykomlingar så följer de helt enkelt sin arbetsbeskrivning. De jobbar det avtalade antalet timmar med de arbetsuppgifter man kommit överens om, varken mer eller mindre. De kollar inte mejlen när de är lediga och de tar ut den semester de har rätt till.

Det är ett uppror mot bilden av att man måste göra sina hundår

Det kan låta självklart och många tänker nog att det här är ett amerikanskt fenomen. Men med tanke på den andel svenska sjukskrivningar som grundar sig i stress och utmattningssyndrom bör vi ta det på allvar. Dels för att företagen inte har råd att förlora talanger, men även för att vi faktiskt måste bry oss om våra anställda. De är grunden i varje framgångsrikt bolag och måste respekteras. Kanske kan de unga som från början sätter gränser driva utvecklingen av arbetsplatskulturen och därmed öka välmåendet. Engagerade och välmående medarbetare är en vinst för alla.

Svenskar slår sig gärna för bröstet och ser sig själva som innovativa, digitala och jämställda. Men vi får inte blir för bekväma och tro att det går att göra samma sak för alltid. För att vara en innovativ och lockande arbetsplats måste man ständigt ifrågasätta sin interna kultur och sina rutiner. Vill vi locka tillbaka medarbetare till kontoret efter pandemin för att det faktiskt behövs i verksamheten, eller handlar det egentligen om kontrollbehov och gamla normer?

Det är inte självklart att fysisk närvaro på ett kontor passar bäst. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma. Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats? För många kontorsjobb kan det då snarare handla om att implementera digitala lösningar och att se till att alla utbildas i hur de används korrekt. Det är dessutom en insats som hjälper även medarbetare som jobbar på kontoret. Pandemin ökade takten på digitaliseringen och utvecklingen av distansarbetet. Nu gäller det att ta tillvara de positiva aspekterna i denna utveckling.

 

Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats?


Det största hotet mot företagen och produktiviteten är inte Quiet Quitting eller “lata ungdomar”. Det är trögrörliga rutiner och gamla attityder. Innovativa bolag måste utveckla även arbetsplatskulturen, inte bara produkterna. Här är fem saker jag anser att chefer borde se över för att behålla sina talanger: 
 

  1. Lita på dina medarbetare. Ingen vill bli ifrågasatt och granskad hela tiden. Om du vill behålla talangerna i stället för att se dem gå till konkurrenter måste de känna sig uppskattade. Genom att lita på att de gör sitt jobb även när du inte kan se dem på kontoret visar du förtroende. Det viktiga är leveranser och vilka resultat du faktiskt kan se. Inte antalet timmar på en specifik adress.
  2. Var uppmärksam på dina medarbetares välmående. Lär dig identifiera tecken på stress och missnöje. Det går ofta långt innan någon säger till, särskilt på en arbetsplats där åsikter ses som klagomål istället för hjälpsam feedback. Lär känna personerna du jobbar med och försök fånga upp missnöje innan de tröttnar och söker sig vidare någon annanstans.
  3. Tillåt distansarbete och flexibla arbetsformer. Vissa företag vill få tillbaka medarbetarna till kontoret - trots att arbetet kan utföras hemifrån. 
  4. Kapa onödig administration. Hur mycket tid lägger ni internt på administration, informationsdelning och rapportering? Börja med att ta reda vad ni faktiskt måste göra. Därefter kan ni se över möjligheter att digitalisera och automatisera. På så vis frigörs tid för kärnverksamheten. Låt dina anställda fokusera på sin spetskompetens istället.
  5. Ett anställningsavtal är inte slutet. Kom ihåg att du måste fortsätta locka medarbetarna även när de börjat hos er. Många är bra på att se hur de är en attraktiv arbetsgivare för potentiella medarbetare och visar ett stort intresse vid rekryteringen. Ett färdigt anställningsavtal betyder inte att man kan sluta uppmärksamma personen och tro att den ska nöja sig för alltid. 

/Dan Bjurman, Sverigechef på Salesforce

Debatt

Debatt: Tredagarsvecka provocerar omgivningen

Att jobba mindre och leva mer väcker känslor hos andra, skriver Ann-Christine Reimer. Hon har valt att jobba tre dagar i veckan från och med i år.
Publicerad 29 februari 2024, kl 09:49
Till vänster Ann-Christine Reimer, till höger en man på en bänk
Att jobba är inte meningen med livet, skriver Ann-Christine Reimer. Foto: Shutterstock/Gugge Zelander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag önskar att jag hade jobbat mindre, att jag umgåtts mer med vänner och familj, att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det liv som andra förväntade sig av mig”.

Det säger patienterna på sin dödsbädd till sjuksköterskorna inom den palliativa vården enligt Tangan Chatterjee, brittisk läkare och författare i ämnet lycka och glädje.

I slutet av 2022 kom jag fram till att det var dags för en kursförändring i mitt liv. Det var dags att meddela min arbetsgivare att jag önskade gå ner till tredagarsvecka från våren 2024. Det beslutet var inte taget ur det blå. Jag började tänka i de banorna redan vid 50 fyllda. 

Att våga vara annorlunda och inte följa normen väcker känslor hos andra. Det är en iakttagelse jag gjort. Jag vill inte gå så långt som att säga att den nattsvarta avundsjukan uppenbarat sig, men ifrågasatt är jag.

Att inte följa normen väcker känslor hos andra

När jag började tala om ”projektet jobba mindre” med min mamma för ungefär tio år sedan, tyckte hon att det var det dummaste hon hört. ”Klart man vill jobba”, var en av kommentarerna. 

Mamma, sa jag, det handlar inte om det. Det finns ett annat liv där ute också. Jag vill inte köra ända in i kaklet för att andra förväntar sig det av mig, jag vill ha det andra också. Jag har kul på jobbet och jag har ett bra jobb. Men det är inte det som är livet. 

När jag sedan berättat för andra närstående om mina planer har de sagt ”Ann-Christine, det här måste vi prata om”. På det svarade jag ungefär ”det finns inget att prata om, jag ska göra detta”. Eller så har jag fått höra ”man kan städa ihjäl sig”. Jag har inga planer på att städa två dagar i veckan. 

Pensionen är också något som kommit upp. ”Du måste tänka på pensionen”. Andra har uttryckt ”du är djärv” och ”du kommer att bli uttråkad”. Som om det inte finns ett liv utanför jobbet. 

Det handlar om valet att vara modig

Mitt beslut har självklart också mötts med glada och positiva tillrop, men det är det negativa som kletat sig fast. Jag vägrar dock att vara som andra och följa normen – jobba fullt ända tills pensionen. Vi har alla olika ekonomiska förutsättningar för ett alternativt liv, tak över huvudet och mat i magen måste vi ha, men jag tror ändå att det handlar om valet att vara modig. Att våga vara annorlunda. 

Oavsett vad andra tycker och tänker känner jag bottenlös, genuin glädje och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag har tagit ett beslut, jag rättar inte in mig i ledet, jag ställer mig bredvid, betraktar, borstar bort de negativa åsikterna och kör mitt race. Det är styrka och wow-känsla i det.

”Jag önskar att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det som andra förväntade sig av mig”.

Läs den meningen några gånger till. Smaka på den. Gör du vad du vill? Är svaret nej? Välj ett annat spår.

/Ann-Christine Reimer, snart 60 år, 
lednings- och marknadsassistent, golfare, ensamresenär, webbkreatör, bloggare och frilansskribent

Debatt

Debatt: Högre pension borde engagera facket

Kraftfulla åtgärder krävs för högre pension och det borde vara en viktig fråga för facket, skriver Åsa Lindestam, ordförande PRO, Pensionärernas riksorganisation.
Publicerad 27 februari 2024, kl 06:00
En påse Pengar och Åsa Lindestam
Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen, skriver Åsa Lindestam Foto: Shutterstock/Anneli Nygårds
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enligt en ny opinionsundersökning från Sifo saknar åtta av tio svenskar förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. 

Ansvaret för att vi alla ska ha en dräglig tillvaro som äldre är ett gemensamt ansvar i samhället och ett statligt kärnuppdrag. Men medborgarna misstror statens förmåga att klara av ansvaret. 

I en färsk undersökning har vi frågat människor i vilken utsträckning de har förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. Svaret är hårresande för var och en som ser ett gott liv efter arbetslivet framför sig. 

Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg

Nästan åtta av tio svarande saknar förtroende för systemet i ganska eller mycket låg utsträckning. Kvinnor saknar förtroende för pensionssystemet i högre utsträckning än män. Misstron mot det orangea kuvertet är störst i åldersgruppen 30 till 49 år. 

Folk har inte fel. Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg. Den allmänna pensionens andel av slutlönen har sjunkit från 61 till 45 procent av slutlönen de senaste åren, enligt siffror från Folksam. Det gäller personer i årskullarna födda mellan 1938 och 1955 som gick i pension vid 65 åren 2003 till 2020. 

Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen. När det allmänna pensionssystemet inte levererar ökar trycket på tjänstepensionerna. Men om tjänstepensionerna ska ta en växande del av den totala pensionen krävs att mer löneutrymme tas i anspråk. Det innebär att arbetstagarna behöver avstå löneutveckling och andra förmåner för att få en vettig pension. 

Tjänstepensioner är en viktig del av den totala pensionen och ett gott argument för kollektivavtal på arbetsplatsen. Men avtalade pensioner varken kan eller bör ta över ansvaret för vår försörjning som pensionärer. Det allmänna måste stå för en tillräcklig pension.

Avtalade pensioner ska inte ta ansvaret för vår försörjning som pensionärer

PRO kräver åtgärder för högre inkomstpension för dagens och framtidens pensionärer. Vi menar att den allmänna pensionen i snitt ska vara minst 60 procent av slutlönen efter ett fullt arbetsliv. Detta är vad som utlovades av dagens pensionssystem när det sjösattes på 1990-talet. Ovanpå dessa 60 procent ska tjänstepensionen läggas. 

Två åtgärder krävs för att komma upp i tillräcklig allmän pension. Pensionsavgiften behöver höjas och ett sätt att använda pensionssystemets överskott till högre pensioner behöver införas. 

I dag är pensionsavgiften 17,21 procent av inkomsten. Den behöver höjas till åtminstone 18,5 procent. Det kan ske utan att anställningskostnaden blir högre för arbetsgivaren, till exempel genom att ta utrymme från den allmänna löneavgiften som redan betalas in. 

I dag finns ett betydande överskott i pensionssystemet. Systemets tillgångar är 13 procent större än åtagandet i form av framtida pensionsutbetalningar. Enligt prognoserna kommer överskottet att fortsätta växa. Pensionssystemet behöver en buffert, men den är redan stor nog. En gas i pensionssystemet innebär att överskottet kan höja pensionerna, en möjlighet som saknas i dag. 

Vi måste återupprätta förtroendet för vårt gemensamma pensionssystem genom högre pensioner för vanligt folk. Konkreta förslag finns. Nu krävs den politiska viljan. 

Åsa Lindestam, ordförande PRO