Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Mycket möten och lite verkstad

Vi sitter i allt fler möten. Det beror på att chefer förväntas förankra beslut och på att möten föder möten. I en ny bok vrider och vänder tre forskare på en del av arbetslivet som vi älskar att hata.
David Österberg Publicerad

Mycket av vår arbetstid går åt till att sitta i möten. Exakt hur mycket varierar såklart – men i snitt handlar det om ungefär fem veckor per år, enligt företaget Mötesutveckling. När ett möte är över är sex av tio osäkra på vad som bestämts på det.

De senaste decennierna har mötena blivit allt fler. Tre forskare från Lunds och Malmö universitet bestämde sig för att ta reda på varför, hittade flera anledningar och skrev sedan ”Mötesboken”.

– Möten har såklart alltid funnits, men de har blivit fler. Tidigare var det mest chefer och politiker som satt i möten, nu gör i princip alla yrkesgrupper det, säger Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet och en av författarna.

En orsak är att arbetslivet är mindre hierarkiskt. Det innebär att chefer måste samverka och förankra beslut innan de fattas – och det sker genom möten. En ökad grad av demokratisering kan vara positiv, men forskarna varnar för att ansvarsfördelningen kan bli otydlig och att demokratiseringen sker mer på pappret än i verkligheten.

Ytterligare en anledning till att mötena blir fler är att det blir fler chefer och nya yrkesgrupper som arbetar genom möten. Det handlar bland annat om marknadsförare, kommunikatörer och personaltjänstemän.

– Det finns en konflikt mellan kärnpraktiken – exempelvis lärare och läkare – och de som är mer intresserade av att bygga organisationen. Det leder till exempel till att läkare tvingas gå på möten och att läkarna då gör motstånd. Det är en konflikt som är större än frågan om möten, men ändå sammankopplad, säger Patrik Hall.

Vilka negativa konsekvenser kan ökningen av möten ha?

– Det är inte bra om det blir så att folk sitter i möten och pratar i stället för att utföra arbetet. Men det här handlar inte bara om möten. Det är en allmän trend mot fler organisationsuppgifter, som dokumentplaner och liknande. Om antalet organisations-professionella ökar på bekostnad av praktikerna är det oroväckande. Det kan vara något att tänka på när vi nu går mot sämre ekonomiska tider och kanske behöver göra neddragningar.

Jobbar man inte när man deltar i ett möte?

– Visst är det jobb att delta i ett möte. Å andra sidan beror det ju på vad vi definierar som arbete. Om man definierar det som att få något gjort och fatta ett beslut som sedan genomförs är inte så många möten jobb. I stället handlar möten ofta om att informera, samordna och mobilisera organisationen, säger Patrik Hall.

Dessutom föder ett möte ofta ett annat möte – de bildar så kallade möteskedjor.

– Det finns självgenererande drag i möteskulturen. Ju fler möten du har desto fler problem upptäcker du. ”Vad är det här för dokument? Så här kan det ju inte stå. Det måste vi ha ett möte om.”. Till slut blir det mycket möten där man sitter och pratar om organisationen.

Många av oss har gnällt över att det är för mycket möten, att mötena är för långa eller svävar iväg från ämnet. Men Patrik Hall och hans kollegor upptäckte också att vi gillar möten.

– Det är väldigt mycket gnäll över möten. Men i våra intervjuer framkom att de flesta tycker att de är spännande med möten. Det är intressant och roligt att prata med andra människor. Och det är skönt att inte bli utestängd. Ser vi några sitta i ett möte som vi inte har blivit inbjudna till börjar vi fundera på varför.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Attention: ”Föräldrarna i ett vakuum när barnet är hemmasittare”

Föräldrar till hemmasittare kläms mellan arbetslivets krav och skolplikten. En del har möjlighet att gå ned i arbetstid – andra tvingas sluta jobba.
Publicerad 21 maj 2026, kl 09:30
Splittbild: porträttfoto av Matilda Berglund Calais på Attention i blå- och vitrandig skjorta (ansiktet maskerat), bredvid genrebild av ett barn bakifrån som sitter på en stoppad stol.
Föräldrar till hemmasittare kan tvingas ta semester, obetald ledighet eller gå ner i tid för att täcka upp när barnet är hemma. Matilda Berglund Calais på Attention beskriver ett ansvarsglapp där arbetsgivaren i praktiken avgör om vardagen går ihop. Samtidigt varnar Unionen för att olovlig frånvaro kan få arbetsrättsliga följder. Foto: Attention/Colourbox.

När ett barn inte klarar att vara närvarande i skolan minskas påfrestningarna till en nivå som barnet orkar med – så kallad anpassad skolgång. Lektion efter lektion plockas bort. Ibland återstår bara ett par, tre lektioner i veckan.

Innan det sker har barn och föräldrar som regel kämpat länge med att förmå barnet att gå normal lektionstid. Kamp och lirkande för att komma upp ur sängen, för att få på kläder, skjutsa, följa, övertala att stanna kvar.

Föräldrar som behöver vara fysiskt närvarande på arbetsplatsen – men samtidigt måste vara hemma med sina barn – börjar med att använda semesterdagarna, sedan tar de obetalad tjänstledighet. Om de får. Och går ned i arbetstid – om de får.

Semesterdagar och obetald ledighet blir första lösningen

Det hänger på arbetsgivarens goda vilja.

Men när ett barn väl fått anpassningar är det skolans beslut att barnet ska vara där endast ett fåtal lektioner i stället för hela skoldagar.

– Föräldrarna lämnas i ett vakuum. Skolan har beslutat att barnet inte behöver vara där. Men det finns ingenting som möjliggör för föräldern att vara hemma med barnet, säger Matilda Berglund Calais på Riksförbundet Attention, som arbetar för personer med NPF och deras anhöriga.

Att ha ett barn som är hemmasittare innebär inte att man har rätt till den ledighet från arbetet som för det mesta behövs. Om barnet har en NPF-diagnos kan man hänvisa till diskrimineringslagen, men i praktiken är det arbetsgivaren som avgör om ledighet eller kortare arbetstid är förenligt med arbetsgivarens behov.

Olovlig frånvaro kan bli arbetsrättsligt ärende

Den som hamnar i ett dilemma och väljer att prioritera barnets behov genom att vara frånvarande utan vab eller godkänd ledighet riskerar att bli uppsagd på grund av olovlig frånvaro – flera av de föräldrar som Kollega har pratat med har oroat sig för det.

Olle Brynja, Unionen, porträttbild.
Olle Brynja. Foto: Peter Knutson.

Olle Brynja, utredare på Unionen, konstaterar att det skydd som finns för anhöriga i diskrimineringslagen är begränsat.

– Det är upp till arbetsgivaren att avgöra vilka anpassningar som är rimliga, exempelvis med hänsyn till ekonomin eller till vad arbetet kräver.

Arbetsgivare som inte är villiga att göra anpassningar kan ta till helt andra medel, menar han.

– Det finns ofta möjlighet för arbetsgivaren att hitta förevändningar för att göra sig av med någon som uppfattas som besvärlig.

Fackets råd: agera tidigt innan frånvaron infekterar relationerna

Hans främsta råd är att vid problem kontakta facket, men också att vara proaktiv och bevaka att det förebyggande arbetet mot diskriminering fungerar bra Alla arbetsgivare ska jobba förebyggande mot diskriminering, och varje år utvärdera det arbetet.

– Det är tyvärr fortfarande många som inte uppfyller det kravet. Men de flesta arbetsgivare är ambitiösa och vill följa den lagstiftning som finns. Och när man utvärderar det förebyggande arbetet är det ju möjligt att man kommer fram till att personer som har barn med NPF riskerar bli missgynnande, säger Olle Brynja.

Kort sagt behöver medvetenheten öka. Även fackförbunden är relativt obekanta med den problematik som föräldrar till hemmasittare brottas med, eftersom det är ganska sällsynt att de kontaktar facket.

– Min spontana tanke är att det finns en stor okunskap om de rättigheter man har. Men det här är absolut en fråga som behöver tas om hand bättre i arbetslivet.

Matilda Berglund Calais på Attention betonar vikten av att komma in tidigt i processerna, innan hög och oförutsägbar frånvaro har hunnit infektera relationerna.

– Ofta kommer fackförbunden in först i förhandlingar om uppsägning. 

Orosanmälningar ökar pressen när frånvaron blir hög

I de här situationerna finns ofta samtidigt en press som gäller orosanmälningar. Många skolor har som rutin att orosanmäla vid hög frånvaro, eftersom det är ett tecken på att ett barn inte mår bra. Socialtjänsten utreder och kan besluta om insatser i hemmet. Även familjehemsplacering kan bli aktuell när föräldrar inte klarar att stötta barnet till en normal skolgång.

Många av de föräldrar som Kollega har talat med stressas av orosanmälningarna och att få föräldraförmågan ifrågasatt när det egentligen är förutsättningarna som brister.

Anpassad skolgång används allt oftare. Dessutom har flera kommuner börjat med distansundervisning för hemmasittare.

– När skolor beslutar om en åtgärd som innebär att barnet är hemma måste det möjliggöras även för föräldrarna. Eller så måste man på annat sätt säkerställa att barnet har en trygg plats att vara på när det inte är i skolan.

När systemen brister blir föräldern sista skyddsnätet

Matilda Berglund Calais konstaterar att föräldrarna saknar alternativ när alla samhällssystem runt barnet misslyckas – de gör vad som behövs för barnet, oavsett konsekvenserna för dem själva. 

– Ska man vara lite cynisk kan man säga att så länge föräldrarna löser det  behöver det inte bli någon annans problem.

Text: MARIKA SIVERTSSON

Ledighet och VAB när barnet är hemmasittare

UTAN OMVÅRDNADSBIDRAG

Man har rätt att gå ned i arbetstid fram tills barnet fyller tolv år, eller efter avslutat femte skolår om föräldern tar ut föräldrapenning.

Delledighet i form av förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel kan man vara tills barnet fyllt åtta år.

 

MED OMVÅRDNADSBIDRAG

Förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel.

En förälder har rätt till omvårdnadsbidrag om barnet på grund av funktionsnedsättning kan antas vara i behov av omvårdnad och tillsyn under minst sex månader, i viss omfattning till och med den dag barnet fyller 19 år.

 

VAB

Från om och med i år kan föräldrar vabba för möten med skola, förskola eller socialtjänsten som rör barnets 

behov av stöd, eller tillfällen då föräldern behöver lära personal hur barnets vård ska hanteras.

Förutsättningen är att barnet har en sjukdom, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning.

Fram till att barnet är tolv år kan man få vab under som mest 120 dagar per år. Efter 7 dagar krävs intyg från läkare eller sjuksköterska.

Vid fara för barnets liv kan man med läkarintyg vabba obegränsat tills barnet fyller 18 år.

 

Källa: Cecilia Arklid, förbundsjurist på Unionen.

Hemmasittare i siffror – därför är statistiken osäker

* Underrapportering. Det statistiska underlaget för hemmasittande barn är osäkert. 

   Skolorna rapporterar själva in frånvaro och redan där finns en underrapportering, enligt forskaren Sara Linderdahl vid Uppsala universitet.

* 19 000 hemmasittare är den siffra som oftast används.    Den kommer från föräldranätverket Rätten till utbildning som 2025 samlade in uppgifter om runt 400 000 elever.  Av dem hade 19 000 en frånvaro på 50 procent eller mer.

* 25 procent av landets 100 000 skolbarn med NPF kan antas vara helt eller delvis frånvarande från skolan.

 Uppskattningen bygger på en undersökning gjord av Riksförbundet Attention år 2025 (med svar från 2 700 föräldrar).

* 75 procent av de hemmasittande skolbarnen kan ha NPF, enligt en återkommande uppgift. Den kommer från ett tio år gammalt projekt som Kind (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet hade i Salems kommun för att få elever tillbaka till skolan.