Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Mycket möten och lite verkstad

Vi sitter i allt fler möten. Det beror på att chefer förväntas förankra beslut och på att möten föder möten. I en ny bok vrider och vänder tre forskare på en del av arbetslivet som vi älskar att hata.
David Österberg Publicerad

Mycket av vår arbetstid går åt till att sitta i möten. Exakt hur mycket varierar såklart – men i snitt handlar det om ungefär fem veckor per år, enligt företaget Mötesutveckling. När ett möte är över är sex av tio osäkra på vad som bestämts på det.

De senaste decennierna har mötena blivit allt fler. Tre forskare från Lunds och Malmö universitet bestämde sig för att ta reda på varför, hittade flera anledningar och skrev sedan ”Mötesboken”.

– Möten har såklart alltid funnits, men de har blivit fler. Tidigare var det mest chefer och politiker som satt i möten, nu gör i princip alla yrkesgrupper det, säger Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet och en av författarna.

En orsak är att arbetslivet är mindre hierarkiskt. Det innebär att chefer måste samverka och förankra beslut innan de fattas – och det sker genom möten. En ökad grad av demokratisering kan vara positiv, men forskarna varnar för att ansvarsfördelningen kan bli otydlig och att demokratiseringen sker mer på pappret än i verkligheten.

Ytterligare en anledning till att mötena blir fler är att det blir fler chefer och nya yrkesgrupper som arbetar genom möten. Det handlar bland annat om marknadsförare, kommunikatörer och personaltjänstemän.

– Det finns en konflikt mellan kärnpraktiken – exempelvis lärare och läkare – och de som är mer intresserade av att bygga organisationen. Det leder till exempel till att läkare tvingas gå på möten och att läkarna då gör motstånd. Det är en konflikt som är större än frågan om möten, men ändå sammankopplad, säger Patrik Hall.

Vilka negativa konsekvenser kan ökningen av möten ha?

– Det är inte bra om det blir så att folk sitter i möten och pratar i stället för att utföra arbetet. Men det här handlar inte bara om möten. Det är en allmän trend mot fler organisationsuppgifter, som dokumentplaner och liknande. Om antalet organisations-professionella ökar på bekostnad av praktikerna är det oroväckande. Det kan vara något att tänka på när vi nu går mot sämre ekonomiska tider och kanske behöver göra neddragningar.

Jobbar man inte när man deltar i ett möte?

– Visst är det jobb att delta i ett möte. Å andra sidan beror det ju på vad vi definierar som arbete. Om man definierar det som att få något gjort och fatta ett beslut som sedan genomförs är inte så många möten jobb. I stället handlar möten ofta om att informera, samordna och mobilisera organisationen, säger Patrik Hall.

Dessutom föder ett möte ofta ett annat möte – de bildar så kallade möteskedjor.

– Det finns självgenererande drag i möteskulturen. Ju fler möten du har desto fler problem upptäcker du. ”Vad är det här för dokument? Så här kan det ju inte stå. Det måste vi ha ett möte om.”. Till slut blir det mycket möten där man sitter och pratar om organisationen.

Många av oss har gnällt över att det är för mycket möten, att mötena är för långa eller svävar iväg från ämnet. Men Patrik Hall och hans kollegor upptäckte också att vi gillar möten.

– Det är väldigt mycket gnäll över möten. Men i våra intervjuer framkom att de flesta tycker att de är spännande med möten. Det är intressant och roligt att prata med andra människor. Och det är skönt att inte bli utestängd. Ser vi några sitta i ett möte som vi inte har blivit inbjudna till börjar vi fundera på varför.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Våga fråga om självmordstankar

Vi måste våga prata om självmord och psykisk ohälsa för att minska stigmat. Våga fråga varandra om hur vi mår. Alternativet är tystnad – och den kan vara livsfarlig. Det menar psykologen Anna Lagerblad.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 15:00
Psykologen Anna Lagerblad
Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder och går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra, anser psykologen Anna Lagerblad. Foto: Privat /Stina Stjernkvist/TT

Varje år avslutar cirka 1 500 personer sina liv. Ungefär lika många försöker begå självmord men överlever. Många fler tänker tanken. Psykisk sjukdom, depression, ångest och kritiska livshändelser som skilsmässa, uppsägning, ekonomiska svårigheter eller sjukdom ökar risken för suicid.

För den som aldrig drabbats av psykisk ohälsa kan det vara svårt att förstå hur någon självmant vill dö. Önskan att överleva är stark hos oss människor, det krävs mycket för att gå emot den kraften, förklarar Anna Lagerblad, psykolog på Capio Ångest och Depression i Stockholm.

– Men när någon mår så pass dåligt kan självmord uppfattas som en lösning på problemen. Det är den deprimerade hjärnans logik, men det är också en permanent lösning på temporära problem, säger Anna Lagerblad.

Inom psykiatrin pratar man ibland om den suicidala krisens tre O:n. Den psykiska smärtan är så pass outhärdlig att man helt enkelt inte står ut längre.

– Det andra är att problemen känns ofrånkomliga, du ser ingen lösning. Det tredje är att lidandet känns oändligt, du tappar hoppet och ser ingen ljusning i tunneln, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar i arbetsför ålder

Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder. Långt ifrån alla är sjukskrivna, utan man går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra.

– Kollegor följer varandra över tid och kan upptäcka förändringar i beteendet. Vid en depression är det också vanligt att isolera sig. Kanske är arbetskamraterna de enda man faktiskt träffar, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar syns inte på utsidan men det finns tecken att vara uppmärksam på. Kollegan kanske börjar dra sig undan fikaraster, har svårare att klara av sitt arbete, har humörsvängningar och mycket korttidsfrånvaro.

Vad kan man som kollega göra då?

– Fråga: ”Hur mår du? Jag saknade dig på fikat i dag.” Var modig och fortsätt fråga om magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Ta dig också tid att lyssna utan att döma eller komma med lösningar, säger Anna Lagerblad.

Rädsla att prata om självmord

Det finns en rädsla att det skulle kunna vara farligt att prata om självmord för att det skulle trigga personen att ta sitt liv. Men det är i själva verket tvärtom, studier visar att det i stället kan förebygga självmord.

– Är man deprimerad smalnar perspektivet av. Att då få sätta ord på sitt mående och formulera sig inför någon utomstående kan ge större perspektiv och distans.

Ska jag fråga om kollegan funderar på att ta sitt liv?

– Det kan vara lite svårt att göra om man inte står varandra nära. Huvudansvaret för det ligger på vården. Har man tankar på att ta sitt liv är det ett tecken på allvarlig psykisk ohälsa som kräver professionell behandling, säger Anna Lagerblad.

Som kollega och ännu mer som chef kan du däremot hjälpa personen att söka vård eftersom det kan vara jobbigt att ta det första steget. Och som chef har du ett ansvar både för att förebygga psykisk ohälsa och för att stötta medarbetare som likt Malin i artikeln här intill återvänder till jobbet efter självmordsförsök och längre sjukskrivning.

Tystnad på jobbet kan vara livsfarlig

Som chef kan du också tänka på vilket klimat som ska råda på arbetsplatsen, tycker Anna Lagerblad. En trygg miljö signalerar att vi är här för att göra vårt jobb, men vi är också människor och livet kan slå hårt mot oss alla. Det är inget skamligt som måste döljas eller tystas ner.

– Chefer behöver bli bättre på att våga ta obehagliga samtal. Det duger inte att som chef vara rädd för att prata om psykisk ohälsa för då uppstår en tystnad som i värsta fall kan vara livsfarlig.