Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Vad har en cirkusjonglör gemensamt med en kommunikatör? Ganska mycket. Du ska ha många bollar i luften och får inte göra misstag, säger kommunikationscoachen Pernilla Arwidson.
I över 20 år har hon arbetat som kommunikatör, men tröttnade på den otydliga och spretiga yrkesrollen och blev sin egen. I dag coachar hon andra kommunikatörer och driver podden Kick ass kommunikation där hon tillsammans med olika experter diskuterar branschen.
Pernilla Arwidson tycker att platsannonser riktade till kommunikatörer är orealistiska. Hon visar ett exempel från Arbetsförmedlingens Platsbanken, där ett medelstort företag söker en kommunikatör med:
Och som dessutom kan skriva, filma och redigera rörligt material samt är kunnig inom sociala medier.
– Det är människor med superkrafter de söker och egentligen flera personer i en enda tjänst. Fullkomligt orimlig är det!
Pernilla Arwidson menar att yrkesrollen ofta blir som en slaskhink där arbetsuppgifter som inte har en naturlig mottagare automatiskt hamnar på kommunikatörens bord. Därför blev hon inte heller förvånad över Skandias rapport från 2021, som visade att den främsta orsaken till sjukrivning bland kommunikatörerna var psykisk ohälsa på grund av stress.
– En anledning till att statistiken ser ut som den gör är den stora arbetsbelastningen. Jag har själv fått ta hand om allt från mötesbokning till framtagande av kommunikationsstrategier, och däremellan fått projektleda, skriva nyhetsbrev, varit ansvarig för sociala medier, beställt skyltar, arbetat som copy och mycket annat.
Bilden bekräftas av ”Lotta”, 48 år, som arbetar som kommunikatör på ett medelstort företag utanför Stockholm. Hon väljer att vara anonym av rädsla för att förlora jobbet.
- Eftersom mitt yrke även präglas av stark ålderism vågar jag inte sluta trots att jag är sönderstressad och mår psykiskt dåligt.
Hon berättar att hennes arbetsuppgifter skiftar från dag till dag.
– Morgnarna börjar med fulla inkorgar. Därefter följer webbuppdateringar, artiklar att skriva, en mängd möten, kontakter med byråer, konferenser att planera, översättningar att gå igenom, nya tillgänglighetsdirektiv att ta del av, statistik att ta fram, målgruppsanalyser att utföra och pressjourer vissa kvällar och helger.
Lotta menar att arbetet på så sätt aldrig blir tråkigt, men att belastningen är alldeles för stor och respekten för yrket för liten.
— Man ser inte kommunikatör som ett yrke, att det kräver kompetens, akademiska studier - i bästa fall kombinerat med en fallenhet för stilistik, tajming och kreativa lösningar.
Hon betonar vikten av att kommunikation tas på allvar uppifrån, av ledningsgruppen, eftersom den påverkar hela verksamheten.
– Där jag är i dag når kommunikationen inte ut. Vi har ingen representant i ledningsgruppen och arbetar hela tiden i motvind, många blir sjukskrivna och utbrända. Eftersom vi befinner så långt från ledningen har vi heller ingen aning om vad verksamheten vill. Alltså arbetar vi med väldigt mycket – men oftast med helt fel saker.
Lotta har ett viktigt tips till nyblivna kommunikatörer:
– Innan du skriver på anställningspapper: Kolla upp verksamhetens och ledningens syn på kommunikation. Om du ser minsta ”misstro” mot yrket – sök ett annat jobb!
Både Lotta och Pernilla Arwidson tycker att problemen med kommunikatörens yrkesroll har diskuterats länge nog. Nu är det dags att agera. Arbetsgivare borde se till att kommunikatörer alltid får en tydlig arbetsbeskrivning och – om de är nyexaminerade – ett team eller en senior kommunikatör som stöttar.
Även Pernillas Arwidson efterlyser fler kommunikationschefer som ingår i ledningsgrupper.
– För mig är det en indikator på hur företaget värderar kommunikation. Goda medierelationer vill ju alla företag ha, därför behöver kommunikatörerna veta vad som pratas och beslutas om i ledningsgruppen för att kunna agera så proaktivt som möjligt.
Caroline Thunved, vd på yrkesnätverket Sveriges kommunikatörer, har tillsammans med Johanna Lindell, vd på på DIK, ett fackförbund för de som jobbar inom kultur, kommunikation och kreativ sektor, nyligen gett ut antologin Om det inte vore för oss - kommunikatörer i demokratins tjänst.
Hon känner väl igen Pernilla Arwidssons och Lottas berättelser.
– Ja, tyvärr gör jag det och den återspeglas också i Sveriges kommunikatörers årliga kompetenskartläggning. Kommunikatören förväntas vara både generalist och samtidigt ha expertkunskap inom flera områden, som blir allt fler i takt med den nya tekniken. Det är en omöjlig ekvation, och rollen blir allt otydligare när arbetsuppgifterna utökas.
Hon menar att kommunikatören behövs mer än någonsin i en tid när informationsbehovet i samhället är enormt och att kommunikation en förutsättning för en fungerande demokrati. Men det ska inte vara på bekostnad av människor.
– Alla chefer och ledare har ansvar att följa lagen om arbetsmiljö och arbetstid. Lösningen på problemet är att tydliggöra kommunikatörernas olika kompetensområden, visa hur alla delar behövs och skapa förutsättningar för att lyckas.
- Vi behöver belysa vad kommunikatörerna gör och vad de inte ska göra. När du bygger ett hus krävs ingenjörer, arkitekter, rörmokare, snickare. Alla gör olika saker men alla kallas inte ”byggnadsarbetare”. På en kommunikationsavdelning är det vanligt att alla har titeln ”kommunikatör”, även om de jobbar med olika saker.
Caroline Thunveds råd till kommunikatörer är att våga ta hjälp.
– Hos oss kan medlemmar få stöd, dela med sig av sina erfarenheter och bygga nätverk. Vi arrangerar också utbildningar. Glöm inte heller att du kan ta hjälp av ditt fackförbund. Försök att prata med din chef eller ta hjälp av skyddsombudet om situationen blir ohållbar. Du är inte ensam.
Text: Katarina Markiewicz
Pernillas Arwidsons fem bästa råd till kommunikatörer:
1. SÄG NEJ. Våga säga nej till arbetsuppgifter som du inte har riktig koll på eller som du bedömer inte ger den bästa effekten för att nå syftet. Det inger respekt att stå upp för sig själv.
2. GÖR RESEARCH INFÖR EN NY TJÄNST. Ta reda på om det finns ett team som stöttar och tar emot dig. Har företaget en kommunikationsstrategi? Får du en tydlig arbetsbeskrivning? Får du betalt för övertid och jour? Sitter kommunikationschefen i ledningsgruppen? Vad förväntas av dig?
3. KOLLA BUDGETEN. Dra öronen åt dig om arbetsgivaren säger att budgeten är väldigt liten. Det betyder oftast att du kommer att få göra allt.
4. SÄNK DINA EGNA KRAV. Kräv regelbunden avstämning så att du kan ställa frågor.
5. BLI KONSULT. Om du känner att du inte mäktar med alla arbetsuppgifter och inte får gehör uppifrån, fundera på att bli konsult. Som sådan tar du betalt för din tid och då faller det sig naturligt att arbetsgivaren bara ber dig utföra de uppgifter du är expert på.
Källa. SCB:s yrkesregister. (Siffrorna är från 2021.)
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket