Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Därför anmäler vi inte övertramp på jobbet

Vi har blivit alltmer ovilliga att reagera om vi upptäcker oetiskt beteende på företaget där vi jobbar. Allra minst benägna att agera är vi om vi ser att det förekommer stölder, visar en ny undersökning.
Niklas Hallstedt Publicerad
Shutterstock
Enbart 23 procent av de svenska företag som ingick i undersökningen har en visselblåsarfunktion, som anställda kan vända sig till för att rapportera oegentligheter. Shutterstock

Det vanligaste beteendet när man blir varse etiska problem – allt ifrån ekonomisk brottslighet till sexuella trakasserier – på jobbet är att titta åt ett annat håll. Det var tydligt redan i den första undersökningen från Nordic Business Ethics som gjordes i fjol. I den svarade 44 procent av svenskarna att man valde att göra ingenting.

Läs mer: Många blundar för oegentligheter på jobbet

I årets undersökning med deltagande av omkring fyratusen anställda från de nordiska länderna, varav drygt tusen från Sverige, har siffran ökat till 64 procent. Med undantag från Finland har motsvarande ökning skett även i övriga Norden.

Eftersom undersökningen genomfördes precis före coronautbrottet finns inget samband med pandemin, konstaterar Anna Romberg, etikexpert och medgrundare av Nordic Business Ethics.

– Vi har naturligtvis funderat mycket på vad ökningen beror på. En tolkning är att det hänger samman med att många anställda redan i fjol svarade att det inte är någon idé att anmäla eftersom inget händer. Och ju färre som anmäler desto mindre händer, vilket gör att man ser ännu mindre anledning att anmäla överträdelser.

De främsta anledningarna till att man valde att inte ingripa var i tur och ordning att man inte ansåg att det skulle göra någon skillnad, att man inte hade med saken att göra och att det inte kändes relevant.

– Det är naturligt att inte vilja sticka ut, inte vilja vara besvärlig och att vilja höra till gruppen. Innan man bestämmer sig för att anmäla etiska problem så funderar man på om det är värt det. Det kan innebära personliga risker, inte minst som chefen kan vara inblandad i den överträdelse som man anmäler, säger Anna Romberg.

Svenskarna undviker främst att agera om det handlar om stölder på jobbet, om favorisering och nepotism samt om företaget gör affärer med oetiska affärspartners. Däremot anmäler man gärna om det handlar om diskriminering och mobbning, liksom om det rör säkerhetsrisker på jobbet.

Läs mer: Nytt skydd för visselblåsare i Europa

– Det kan handla om att vi på våra arbetsplatser pratar mycket om diskriminering och mobbning, att vi är bra på att identifiera dessa situationer och att det känns självklart att reagera. Men när det handlar om exempelvis ekonomiska transaktioner kan man som anställd känna att det handlar om en gråzon som man inte känner sig ansvarig för att lägga sig i.

Undersökningen visar vidare att bara 23 procent av de svenska företagen har en visselblåsarfunktion, som anställda kan vända sig till för att rapportera oegentligheter.

– Det är klart att det är ett problem att inte fler anställda har tillgång till konfidentiella rapporteringskanaler. Den vanligaste rapporteringskanalen är att prata med sin närmaste chef. Men som vi ser i vår studie så är chefen ofta inblandad i det som de vill rapportera om. Det blir ett moment 22.

Läs hela rapporten.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Våga fråga om självmordstankar

Vi måste våga prata om självmord och psykisk ohälsa för att minska stigmat. Våga fråga varandra om hur vi mår. Alternativet är tystnad – och den kan vara livsfarlig. Det menar psykologen Anna Lagerblad.
Petra Rendik Publicerad 10 september 2025, kl 15:00
Psykologen Anna Lagerblad
Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder och går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra, anser psykologen Anna Lagerblad. Foto: Privat /Stina Stjernkvist/TT

Varje år avslutar cirka 1 500 personer sina liv. Ungefär lika många försöker begå självmord men överlever. Många fler tänker tanken. Psykisk sjukdom, depression, ångest och kritiska livshändelser som skilsmässa, uppsägning, ekonomiska svårigheter eller sjukdom ökar risken för suicid.

För den som aldrig drabbats av psykisk ohälsa kan det vara svårt att förstå hur någon självmant vill dö. Önskan att överleva är stark hos oss människor, det krävs mycket för att gå emot den kraften, förklarar Anna Lagerblad, psykolog på Capio Ångest och Depression i Stockholm.

– Men när någon mår så pass dåligt kan självmord uppfattas som en lösning på problemen. Det är den deprimerade hjärnans logik, men det är också en permanent lösning på temporära problem, säger Anna Lagerblad.

Inom psykiatrin pratar man ibland om den suicidala krisens tre O:n. Den psykiska smärtan är så pass outhärdlig att man helt enkelt inte står ut längre.

– Det andra är att problemen känns ofrånkomliga, du ser ingen lösning. Det tredje är att lidandet känns oändligt, du tappar hoppet och ser ingen ljusning i tunneln, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar i arbetsför ålder

Många som har självmordstankar eller har försökt ta sitt liv är i arbetsför ålder. Långt ifrån alla är sjukskrivna, utan man går till jobbet trots sitt mående. Därför kan arbetsplatsen vara en viktig arena för att fånga upp medarbetare som inte mår bra.

– Kollegor följer varandra över tid och kan upptäcka förändringar i beteendet. Vid en depression är det också vanligt att isolera sig. Kanske är arbetskamraterna de enda man faktiskt träffar, säger Anna Lagerblad.

Självmordstankar syns inte på utsidan men det finns tecken att vara uppmärksam på. Kollegan kanske börjar dra sig undan fikaraster, har svårare att klara av sitt arbete, har humörsvängningar och mycket korttidsfrånvaro.

Vad kan man som kollega göra då?

– Fråga: ”Hur mår du? Jag saknade dig på fikat i dag.” Var modig och fortsätt fråga om magkänslan säger att det är något som inte stämmer. Ta dig också tid att lyssna utan att döma eller komma med lösningar, säger Anna Lagerblad.

Rädsla att prata om självmord

Det finns en rädsla att det skulle kunna vara farligt att prata om självmord för att det skulle trigga personen att ta sitt liv. Men det är i själva verket tvärtom, studier visar att det i stället kan förebygga självmord.

– Är man deprimerad smalnar perspektivet av. Att då få sätta ord på sitt mående och formulera sig inför någon utomstående kan ge större perspektiv och distans.

Ska jag fråga om kollegan funderar på att ta sitt liv?

– Det kan vara lite svårt att göra om man inte står varandra nära. Huvudansvaret för det ligger på vården. Har man tankar på att ta sitt liv är det ett tecken på allvarlig psykisk ohälsa som kräver professionell behandling, säger Anna Lagerblad.

Som kollega och ännu mer som chef kan du däremot hjälpa personen att söka vård eftersom det kan vara jobbigt att ta det första steget. Och som chef har du ett ansvar både för att förebygga psykisk ohälsa och för att stötta medarbetare som likt Malin i artikeln här intill återvänder till jobbet efter självmordsförsök och längre sjukskrivning.

Tystnad på jobbet kan vara livsfarlig

Som chef kan du också tänka på vilket klimat som ska råda på arbetsplatsen, tycker Anna Lagerblad. En trygg miljö signalerar att vi är här för att göra vårt jobb, men vi är också människor och livet kan slå hårt mot oss alla. Det är inget skamligt som måste döljas eller tystas ner.

– Chefer behöver bli bättre på att våga ta obehagliga samtal. Det duger inte att som chef vara rädd för att prata om psykisk ohälsa för då uppstår en tystnad som i värsta fall kan vara livsfarlig.