Det vanligaste beteendet när man blir varse etiska problem – allt ifrån ekonomisk brottslighet till sexuella trakasserier – på jobbet är att titta åt ett annat håll. Det var tydligt redan i den första undersökningen från Nordic Business Ethics som gjordes i fjol. I den svarade 44 procent av svenskarna att man valde att göra ingenting.
Läs mer: Många blundar för oegentligheter på jobbet
I årets undersökning med deltagande av omkring fyratusen anställda från de nordiska länderna, varav drygt tusen från Sverige, har siffran ökat till 64 procent. Med undantag från Finland har motsvarande ökning skett även i övriga Norden.
Eftersom undersökningen genomfördes precis före coronautbrottet finns inget samband med pandemin, konstaterar Anna Romberg, etikexpert och medgrundare av Nordic Business Ethics.
– Vi har naturligtvis funderat mycket på vad ökningen beror på. En tolkning är att det hänger samman med att många anställda redan i fjol svarade att det inte är någon idé att anmäla eftersom inget händer. Och ju färre som anmäler desto mindre händer, vilket gör att man ser ännu mindre anledning att anmäla överträdelser.
De främsta anledningarna till att man valde att inte ingripa var i tur och ordning att man inte ansåg att det skulle göra någon skillnad, att man inte hade med saken att göra och att det inte kändes relevant.
– Det är naturligt att inte vilja sticka ut, inte vilja vara besvärlig och att vilja höra till gruppen. Innan man bestämmer sig för att anmäla etiska problem så funderar man på om det är värt det. Det kan innebära personliga risker, inte minst som chefen kan vara inblandad i den överträdelse som man anmäler, säger Anna Romberg.
Svenskarna undviker främst att agera om det handlar om stölder på jobbet, om favorisering och nepotism samt om företaget gör affärer med oetiska affärspartners. Däremot anmäler man gärna om det handlar om diskriminering och mobbning, liksom om det rör säkerhetsrisker på jobbet.
Läs mer: Nytt skydd för visselblåsare i Europa
– Det kan handla om att vi på våra arbetsplatser pratar mycket om diskriminering och mobbning, att vi är bra på att identifiera dessa situationer och att det känns självklart att reagera. Men när det handlar om exempelvis ekonomiska transaktioner kan man som anställd känna att det handlar om en gråzon som man inte känner sig ansvarig för att lägga sig i.
Undersökningen visar vidare att bara 23 procent av de svenska företagen har en visselblåsarfunktion, som anställda kan vända sig till för att rapportera oegentligheter.
– Det är klart att det är ett problem att inte fler anställda har tillgång till konfidentiella rapporteringskanaler. Den vanligaste rapporteringskanalen är att prata med sin närmaste chef. Men som vi ser i vår studie så är chefen ofta inblandad i det som de vill rapportera om. Det blir ett moment 22.
