
Det hela börjar med att Gerof vaknar mitt i natten av att en vettskrämd pojke bankar på hans dörr och berättar att han sett ett spökskepp. Därefter startar en rad händelser som binder samman människor från 1930-talets emigranter till dagens ungdomar.
Jag njuter av Theorins språk. Men känslan av mystik och krypningar längst ryggraden, som han är en sådan mästare på uteblir den här gången.