Ett exempel: Jag ringer en anställd på en av Sveriges största industrikoncerner. Jag vill prata om en sak som rör hans arbete. Jo, det går bra. Han kan berätta mycket om det jag vill veta. Vi bestämmer träff på hans arbetsplats. Några minuter senare ringer han upp. Han har kommit på att media alltid måste gå genom presstjänsten. Men det är bara en formalitet, säger han. Jag ringer presstjänsten. Personen jag talar med suckar högt när jag berättar att jag redan stämt träff.

- Du får nog bereda dig på att det inte går, någon av oss måste alltid vara med, säger hon.

Hon lovar dock att kolla och återkomma.

Hon återkommer inte. Slutligen ringer jag upp presstjänsten igen. Den jag talat med tidigare har blivit sjuk. Den nya presstalesmannen jag får tag på säger att det nog inte kan bli tal om någon intervju med den jag bestämt möte med.

- Vi vet ju inte om han är rätt person.

- Rätt person? Det avgör väl jag bäst själv, tycker jag.

- Nej, tänk om han har fel uppgifter. Det skulle inte gagna vare sig dig eller oss.

Jag kan bara hålla med. Besked ska jag få dagen efter.

På morgonen nästa dag får jag ett betydligt trevligare samtal. Den person jag talade med första gången är tillbaks. Nu säger hon att det antagligen går att ordna. Ok, säger jag och försvinner ut på jobb.

När jag senare lyssnar av telefonsvararen har jag fått meddelande från presstjänsten.

Ytterligare en presstalesman. Hon meddelar kort och gott att det inte går att få till någon intervju med så kort varsel. Trist tänker jag, men i det ögonblicket återkommer den första kvinnan jag talat med. Allt är ordnat. Jag upplyser henne inte om att jag nyss fått annat besked.

Till slut får jag så träffa mannen jag bokat tid med. Men inte på hans arbetsplats, utan i ett besöksrum på huvudkontoret. Och under överinseende inte bara av en av alla dessa presstalesmän, utan också av mannens chef.

Här kan man tala om resurser.

Journalistkollegor har berättat om en tid man när man kunde komma oanmäld till en arbetsplats och bli insläppt. Idag krävs att man är ute veckor, ibland månader, i förväg för att göra ett enkelt företagsbesök.

Företagen verkar livrädda. Att det finns en policy om att endast vissa utvalda personer får uttala sig är inte ovanligt. Är det ett större bolag finns det dessutom som regel en stab av folk anställda för att mota bort journalister.

Till viss del går det att förstå. Det går snabbt att få dåligt rykte. Företagen vill styra informationsflödet och täppa till luckor.

Men risken är att de lägger snaran om sin egen hals. Det gör inte bara jobbet svårare för oss journalister. Det drabbar även de anställda som inte får och vågar berätta om hur det står till på arbetsplatsen, antingen det rör sig om missförhållanden eller annat. Det är klart att man passar sig: det är bäst att hålla käften, annars kanske jobbet ryker.

Om inte företaget litar på sina anställda, varför ska de anställda lita på företaget? Och hur kreativ vågar man vara på ett företag som man inte får prata om utanför fabriksgrindarna?