Floppar, fiaskon, platt fall och motgångar. Även okärt barn har många namn. Vi vet alla hur hemskt det känns att stå med brallorna nere efter ett snöpligt nederlag. Och att känna en svidande skam över att ha missat målet, gjort fel och varit otillräcklig.

Men vänta ett tag! Är det inte ett ganska stelbent och till och med förlegat sätt att se på misslyckanden? I synnerhet i arbetslivet där det allt oftare talas om psykologisk trygghet, lärandeprocesser och innovation.

Jo, menar Loa Lava Brynjulfsdottir, aktuell med boken Mod att möta motgångar – som ledare, medarbetare och team.

– Dagens ledare behöver lämna komfortzonen och kliva in i modet för att kunna navigera i samtidens föränderliga och osäkra arbetsvärld. Mod att möta motgångar är nyckeln till framgång, säger Loa Lava Brynjulfsdottir, som är föreläsare och utbildare i ledarskap.

Men för att det ska vara möjligt behöver vi i grunden omvärdera synen på motgångar. Att misslyckas behöver inte vara ett hinder eller ett tecken på egen oförmåga, enligt henne.

Inte heller är det fråga om att undvika misslyckanden. De kommer ju vare sig vi vill eller inte.

– I stället handlar det om att möta motgångar med ett nyfiket förhållningssätt och utforska om det kan finnas en möjlighet till lärande. För att kunna lyckas och nå våra mål och visioner är det en förutsättning att testa, våga ta risker och att också misslyckas ibland, förklarar hon.

"Vi är inte tränade på att skaka av oss misslyckanden och skam"

Samtidigt är det lättare sagt än gjort att förvandla motgång till möjlighet. Även om det förvisso kan vara lärorikt är det ändå ofta tufft att misslyckas, inte minst i arbetslivet.

– Vi är inte tränade på att ta risker och inte heller på att skaka av oss känslan av misslyckande och skam, konstaterar Loa Lava Brynjulfsdottir.

Enligt henne krävs det i huvudsak att vi övar på två strategier för att kunna möta motgångar på ett lärande sätt:

1. Att träna upp ett dynamiskt tankesätt där vi hela tiden utvecklas, lär oss och slipar på våra färdigheter. Enligt det här synsättet är misslyckanden en del av utvecklingen där vi lär och utmanar oss själva.

Motsatsen är ett så kallat statiskt tankesätt, där ett misslyckande ses som en gräns och ett slut. Där ett misslyckande är något personligt och våra potentialer uppfattas som givna och därmed inte utvecklingsbara.

2. Att bli skamtålig, det vill säga att bygga upp vår resiliens mot motgångsskam. Och även att kunna återhämta oss från bakslag. Skam är en djupt mänsklig känsla som rör kärnan i vår identitet och självkänsla. I grunden handlar det om rädsla för att inte vara värd gemenskap, tillhörighet och kärlek. En förlamande skam kommer som ett brev på posten när vi misslyckas. Rädslan för att uppleva skam gör ofta att vi undviker att kliva fram och riskera en motgång.

Loa Lava Brynjulfsdottir framhåller att en chef har en bärande roll för att skapa ett dynamiskt förhållningssätt till motgång och för att förhindra att motgångsskammen slår till.

– Som ledare kan du normalisera motgångar och rädsla för att misslyckas genom att själv våga kliva fram och vara modig, mänsklig och sårbar, säger hon.

Misslyckanden en naturlig del av en lärandeprocess

Sårbarheten är, enligt henne, det modiga ledarskapets innersta kärna. Det ska inte förknippas med svaghet – tvärtom är det ett tecken på mänsklighet.

– Att vara modig är att acceptera sin rädsla och sårbarhet men ändå våga agera. Det innebär att du som chef kan erkänna att du gjort ett misstag eller har klantat dig. Och att du delar med dig av dina erfarenheter, tankar och känslor och kan be om ursäkt, förklarar hon.

När den som har mest makt i hierarkin visar vägen genom att berätta om sina motgångar minskar också stigmat för misslyckanden bland medarbetarna. Det modiga, mänskliga ledarskapet vilar på idén att misslyckanden är en naturlig del av lärandeprocessen, som sedan ligger till grund för att kunna justera riktning och mål för hela teamet.

– Den dynamiska synen på motgångar skapar i sin tur en trygg miljö där alla medarbetare vågar ta risker, testa och utvecklas, säger Loa Lava Brynjulfsdottir. 

Text: Gertrud Dahlberg

1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.