Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Frågan om distansarbete engagerar och jag har sedan 2022 gjort återkommande undersökningar på LinkedIn för att fånga synpunkter från mitt nätverk. Nu senast var frågan om det är ok att använda möjlighet till distansarbete som en belöning för goda prestationer. Två tredjedelar av de svarande tyckte inte det. Men hur ska vi då se på detta med distansarbete? Är det en belöning som arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande medarbetare eller borde det vara en rättighet för alla?

Jag delar uppfattningen i debattinlägget från  Sohaila Bagger-Sjöbäck att det behövs tydlighet från arbetsgivare kring förväntningar men vill lyfta några kompletterande perspektiv. Om distansarbete möjliggör en bättre arbetsprestation, högre produktivitet, bättre arbetsmiljö, fler i arbete, bättre balans mellan arbete och privatliv samt mindre miljöpåverkan, är det då inte märkligt att avstå från dessa fördelar endast på grund av att man som chef vill ha medarbetarna inom synhåll? 

Forskningen visar att när medarbetare får mer inflytande och medbestämmande så ökar också både engagemang och prestation. Den flexibilitet som distansarbete innebär är med andra ord inte en gåva till medarbetaren utan ett verktyg för arbetsgivaren för att optimera sin verksamhet. 

Ett modernt arbetsliv kräver flexibla lösningar där vissa uppgifter och yrken kräver fysisk närvaro - andra gör det inte. Det avgörande för att kunna dra nytta av distansarbetets positiva effekter är att arbetsgivaren öppet och systematiskt analyserar vilka arbetsformer som bäst bidrar till att stärka såväl goda resultat som god arbetsmiljö och långsiktig hållbarhet. Det egna ledarskapets begränsningar ska inte tillåtas stå i vägen för att välja de lösningar som bäst svarar mot organisationens behov och ambition.

En del av denna systematiska analys är att regelbundet följa upp hur medarbetarna upplever sin arbetssituation. En åtgärd kan här vara att särskilt lägga till och följa upp distansarbete som en bakgrundsvariabel i organisationens återkommande medarbetar- och arbetsmiljöundersökningar. På detta sätt kan man som arbetsgivare bygga upp en bättre kunskap kring hur medarbetarna påverkas av distansarbete och identifiera såväl riskbeteenden som positiva effekter för att kunna optimera verksamheten. 

Att bygga en kultur där distansarbete ses som en jämlik arbetsform - och inte ett undantag eller en belöning - är en viktig del av arbetet med att skapa en modern och flexibel arbetsplats.

Som arbetsgivare och chef behöver man också respektera, hantera och reda ut det missnöje som kan uppstå på en arbetsplats när personer upplever att de inte får samma möjligheter eller villkor som sina kollegor. Men på samma sätt som vid lönesättning så kommer också möjligheten till distansarbete att behöva prövas och motiveras individuellt. 

Vi har sedan länge övergett lönetrappor baserat på tjänsteår som modell för lönesättning och behöver nu också utveckla en mer individuell syn på distansarbete. Alla arbetsgivare och medarbetare är olika vilket kräver individuella lösningar men en ökad möjlighet till flexibilitet bör i de fall det främjar verksamhetens resultat och den enskilde medarbetarens arbetsprestation givetvis tas tillvara. Det vore direkt slöseri för en arbetsgivare att inte ta tillvara de många positiva effekter som möjligheten till distansjobb erbjuder.

/Oscar Fredriksson, Affärschef och chefsjurist på Whole