Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mångfald på jobbet bra för företag

Företag måste arbeta hårdare med inkludering och mångfald för att ta vara på den kompetens som finns i Sverige, skriver Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss.
Publicerad
Till vänster utklippta pappersfigurer i olika färger. Till höger Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss.
Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att inte utnyttja den kompetens och arbetskraft som finns vore både oklokt och ett slöseri med resurser, särskilt med tanke på de framtida utmaningar arbetsmarknaden står inför.

Järvaveckan, som hålls varje år, är ett viktigt tillfälle att diskutera och hitta lösningar tillsammans med samhällsaktörer och de boende i Järva (ett av Stockholms miljonprogramområden) om hur vi bäst kan arbeta med inkludering i arbetslivet. Inför Järvaveckan vill vi, som representanter för Unionen, understryka vikten av att företag intensifierar sitt arbete med inkludering.

Vi är flera hundra förtroendevalda bara i Järva, och totalt 7 000 förtroendevalda i Stockholm som engagerat oss fackligt för att vi vill bidra till en rättvis arbetsmarknad där alla får samma chans, oavsett bostadsort eller bakgrund. Därför är facket ett av de mest effektiva verktygen för att skapa en inkluderande och välmående arbetsmarknad.

Alla ska få samma chans, oavsett bostadsort eller bakgrund

Hälften av Unionens medlemmar i Järvaområdet är under 40 år, en generation som ställer högre krav på arbetsgivare och bidrar med enormt driv och kompetens. För dessa unga är en inkluderande arbetsmarknad en självklarhet. Därför presenterar vi lösningar som vi anser vara enkla och tydliga steg för företag att ta för att bli mer inkluderande.

  1. Ta med fackliga representanter i rekryteringsprocesser. Arbetsmarknaden mår som bäst när den bygger på kompetens. Det är den avgörande faktorn hela vägen från rekryteringsprocessen till lönesamtalet. Detta ger bredd och fler perspektiv på kompetens och lämplighet.
  2. Se över policys om löner och villkor: Arbetsgivare bör tillsammans med fackliga företrädare granska bestämmelser för att säkerställa att inga specifika grupper missgynnas på arbetsplatsen. Varje arbetsplats ska kunna räkna med att det finns ett kollektivavtal som gagnar både arbetsgivaren och löntagaren.
  3. Utbilda alla i ledande befattning i jämställdhetmångfald och de olika diskrimineringsgrunderna som kan finnas på arbetsplatser och i rekryteringsprocesser. Nyckeln till en mer inkluderande arbetsmarknad stavas kunskap.

/Maria Nilsson, regionordförande Unionen Stockholm, Rodrigo Arce, regionstyrelseledamot Unionen Stockholm och Jeanette Forss, regionchef Unionen Stockholm.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag