Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skippa övervakningen på jobbet

Anställda ska bedömas utifrån kvaliteten på arbetet, inte antal klick de gör på sin dator när de övervakas, skriver Job van der Voort.
Publicerad
Till vänster Job van der Voort, till höger en övervakningskamera
Övervakning av anställda har skett i alla tider. Nu är det dags att chefer börjar lita på sina anställda, skriver Job van der Voort.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att bevaka sina anställda är inget nytt: stämpelklockan har funnits sedan industrialismens början för att veta hur, när och var de anställda utnyttjar sin tid inom den konventionella tidsramen. I takt med att den moderna tekniken har skapat nya förutsättningar för ett friare arbetsliv i en positiv bemärkelse, med distans- och hybridarbet, så har den även öppnat upp för nya former av övervakning som tidigare inte varit möjlig. 

På senare år har vi sett en lavinartad framväxt av dessa övervakningsverktyg, så kallade “bosswares”, som installeras på de anställdas hårdvara.  Dessa mjukvaror tog fart under pandemin i takt med att distansarbetet exploderade. GPS-spårning, ansiktsigenkänning, produktivitetsspårning och tangentspårningsteknik är bara några exempel på uppsjön av verktyg som kan mäta effektiviteten hos personal som inte befinner sig på kontoret. 

Vad gör dessa verktyg för tilliten mellan ledningen och personal?

I en amerikansk undersökning gjord av Digital.com så säger 60 procent av de företag som har anställda på distans att de använder programvara för att övervaka personalens aktivitet och produktivitet. 88 procent av alla arbetsgivare hävdar att de har avskedat någon efter att de har implementerat dessa övervakningssystem. 

Samtidigt så framkommer det i en undersökning från Gartner att bland personalen så hävdar 41 procent att ingen i deras organisation har kommunicerat vilken data som samlas in och varför eller hur denna används. 

Är fysisk närvaro lika med produktivitet, och vad gör dessa verktyg för tilliten mellan ledningen och personal? Vilken slags företagskultur bygger man med hjälp av dessa “bosswares” och vilka effekter har verktygen på personalomsättning, personaltrivsel och företagets framgång i det långa loppet? 

För mig så handlar dessa verktyg om något mer än just den fysiska övervakningen: de sår ett frö av misstro mellan ledningen och deras anställda. De skapar en föreställning om att den anställde kommer missbruka sin tid istället för att bidra med värdefulla insatser till organisationens gemensamma mål, oberoende av dennes egentliga potential. 

Låt mig vara tydlig: att spionera på dina anställda i någon form är inte okej, någonsin. Det handlar inte bara om integritetskränkning, i synnerhet i de fall då den anställde inte får en fullständig genomgång om i vilken utsträckning den blir övervakad och vad denna data används till, men det lägger också en bitter grund till synergin mellan ledning och anställd. 

Från skepsis till tillit

Distansarbete belyser ledarskapsförmågan hos chefer. Ledningen måste utveckla ett starkare ledarskap genom tydlig kommunikation, samtidigt som den anställde måste bli mer självständig utan att behöva ha någon som konstant berättar vad denne behöver göra. 

Chefer som har tillbringat sina karriärer på ett kontor med sin personal fysiskt närvarande har kanske aldrig behövt utöva denna typ av ledarskap, vilket i sin tur kan leda till misstro. Det är förståeligt – det viktiga är förmågan att lära sig och anpassa sig till hur deras team vill arbeta idag. För att verkligen anamma möjligheterna som distansarbete erbjuder så krävs ett paradigmskifte hos ledningen: från skepsis till tillit. 

Jag har byggt ett företag med över 1000 anställda som bor i mer än 75 länder utan kontor. Synlighet är viktigt men vi åstadkommer detta utan övervakningsverktyg. 

Dokument ligger öppna för alla som standard, ledning och anställda arbetar tätt tillsammans för att säkerställa kvalitet på vår produkt. Vi försöker att hitta rätt personer till jobbet: individer som drivs av ambition och en vilja att ta ansvar. Ibland går det fel, men oftast blir det rätt och vi är stolta över vår öppna företagskultur som möjliggör ett större välmående bland våra medarbetare.

Låt anställda bedömas på arbetet istället för antalet klick på sin dator

För mig handlar det om att använda tillit som en av grundstommarna i företagskulturen. Tillit till att personalen levererar arbete med hög kvalitet, att det finns en grundläggande respekt mellan ledning och anställda och att korrespondens bygger på sanningsenlig information. Låt anställda bedömas på arbetet de levererar istället för antalet klick på sin dator eller var de befinner sig när de utför det. 

I slutändan måste varje arbetsgivare fråga sig själva: vilka är vi, vad vill vi åstadkomma och vilken organisation vill vi bygga för att uppnå långsiktig framgång? Jag anser att en struktur byggd på ett flöde av tilltro mellan ledning och medarbetare är de organisationer som klarar sig bäst, med personal som stannar kvar längre och presterar bättre – det som lägger grunden till ett vinstdrivande företag under en lång tid framåt. 

/Job van der Voort, CEO och grundare av Remote.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare