Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är inte dig det är fel på

Om du aldrig får gehör för förslag om förbättringar hos din arbetsgivare är det dags att uppdatera cv:t och gå vidare, skriver Teresa Acuña Lopez.
Publicerad
Till vänster små figurer, till höger Teresa Acuña Lopez
En företagskultur får vissa medarbetare att stormtrivas kan få andra att vända i dörren, skriver Teresa Acuña Lopez Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du någon gång hamnat på en arbetsplats där du känt dig misslyckad? Du har kämpat och kämpat för att få din chef och ledning att förstå att ni måste förändra ert sätt att bete er, förändra er företagskultur. Men så slutar det alltid med att du aldrig får gehör eller att du blir den där ”jobbiga” personen som alltid ställer orimliga krav.

I mina rådgivningar träffar jag eldsjälar som brinner för att skapa en bättre företagskultur. En kultur som de vet skulle bidra till många fördelar för både kollegorna, företaget och kunderna. Tyvärr så har jag varit med om, under flera av mina samtal, att det är individer som nästan gråter av frustration. De säger saker som ”Det känns som att jag har misslyckats.” De lägger all skuld på sig själva. Som att de inte lyckats knäcka den där nöten. De vänder blicken inåt och tvivlar på sig själva.

Det finns gränser för hur mycket man kan försöka

När jag ser och hör dessa människor tvivla på sig själva blir det min mission att få dem att förstå att det inte är deras fel, att det inte är de som har misslyckats. De måste påminna sig själva om alla gånger som de försökt att förändra och förbättra. Påminna sig själva om alla initiativ de tagit, samtal de haft med kollegor, ledare och ledning. Att de gjort vad de har kunnat men att det också finns gränser för hur mycket man kan försöka. Kanske är det helt enkelt inte rätt arbetsplats för dem.

Något som vi alla måste inse är att det finns olika typer av företagskulturer. Detta innebär att du faktiskt kan hamna på en plats som inte passar dig. Du kanske hamnar hos en arbetsgivare som inte värdesätter dina idéer och förslag på utveckling. Du kan hamna hos en arbetsgivare som värdesätter andra idéer och kompetenser än du erbjuder.  

Är du en eldsjäl som håller på att slockna?

Under mina år som kulturstrateg har jag sett så många exempel på en företagskultur får vissa medarbetare att stormtrivas och andra att vända redan i dörren. Och det är det här som är så viktigt att inse. Att man inte ska ta det personligt. Du har helt enkelt hamnat på en arbetsplats med en kultur som inte passar dig.

Är du en av dessa eldsjälar som håller på att slockna? Mitt tips till dig: Sträck på dig, blicka inåt och påminn dig om allt bra som du gjort. Sen sätter du dig och uppdaterar ditt cv. Du ska bort därifrån. Du ska till ett företag som värdesätter din styrka och lyssnar på dina idéer. Ett företag som har en kultur som passar dig bättre!

Teresa Acuña Lopez, Kulturstrateg på Culture by Design

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind