Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Den hände att Martin Sjöberg somnade med huvudet på tangentbordet. Inget konstigt med det tyckte kollegorna – han satt ju kvar på kontoret länge om kvällarna, jobbade hårt. Dessutom hade han ju det där magsåret som aldrig ville ge med sig och flickvännen som inte verkade klok. Bäst att låta honom sova.
Egentligen har han varit alkoholist så länge han kan minnas. Kanske till och med innan han testat den första klunken. Men när vätskan rann ned för strupen blommade sjukdomen ut i sin fulla potential. Det som förut kändes hopplöst och obegripligt fick ett sammanhang och livet blev mjukare och mer begripligt.
– Det var nästan en religiös upplevelse. Jag fick en belöning och samhörighet som jag aldrig känt förut, säger han.
Alkoholen adderades med kokain för att skärpa till sig och heroin för att tända av från kokainet. Med en universitetsexamen i ekonomi/organisation gav han sig ut i Europa för att starta arbetslivet. En traineeplats på ett stort företag blev första anhalt, sedan vidare till nästa. Hela tiden fanns missbruket som en ryggsäck som blev tyngre och tyngre.
– Jag skötte mitt jobb, men hela dagen var en transportsträcka mot nästa rus. Så kollegor måste ha märkt att jag var oberäknelig, rastlös och ibland gråtmild.
Vid ett tillfälle sökte Martin Sjöberg jobb på ett företag som sysslade med chefsrekrytering. Han hade inte druckit på fem dagar eftersom intervjun var viktig. Men på förmiddagen bestämde han sig för att ta ett glas vin för att slappna av. Sedan tog han ett till, och ett till.
När tredje flaskan hade avslutats borstade han tänderna och tog en halstablett för att andedräkten inte skulle avslöja honom. Sedan sprutade han på parfym och gick i väg.
Han fick jobbet.
– Jag hade en plan att jag inte skulle använda en massa superlativ eller yviga gester. Sedan höll jag mig i dörrposten för att inte ta snedsteg. Ingen märkte något.
Och skulle någon fatta misstankar lade Martin ut dimridåer. Operationer som varit besvärliga, bekanta som gått bort, långväga vänner som kom på besök och krävde hans närvaro. Ett nät och lögner som krävde både energi och påhittighet.
Chefer noterade visserligen hans trötta ansikte, men även hårt arbete sätter sina spår. Och beroendesjukdom är bra på att imitera andra symptom.
– Stress, ångest, depression kunde lika gärna vara utbrändhet eller något annat. Därför tar det också väldigt lång tid innan man ställer rätt diagnos för den som är sjuk.
Till slut höll Martin Sjöberg på att dö. Inte en gång utan flera. Han körde upp på land med en båt i skärgården, var en hårsmån från att hamna i vattnet med bilen vid Lidingöbron och blev hotad med pistol när han skulle köpa droger. Och så tog han överdoser.
Några vänner lurade med honom till en öppenvårdsmottagning. Det var inte första gången han var där, men första gången han kunde identifiera sig med de andra deltagarna. De var också unga, såg välfungerande ut, hade familjer och välsittande kostymer.
– Kanske var jag inte ett missförstått geni trots allt. Kanske var alla runtomkring mig inte idioter. Kanske var det till och med så att jag var en missbrukare.
Sedan 11 september år 2 000 har Martin Sjöberg varit nykter. Under tiden som gått har han startat ett företag som specialiserat sig på alkohol- och drogproblem, spelberoende och medberoende på arbetsplatsen. Vd på det företaget, Ljung & Sjöberg, är Sarah Linderoth. Hon menar att det skett ett paradigmskifte kring synen på droger.
– Attityden kring att ta droger har förändrats och det smusslas inte som förr. Hockeyfarsan, småbarnsmorsan, pensionären och studenten tar substanser för att sova, vakna, öka koncentrationen och släppa loss, säger hon.
Ljung & Sjöberg utbildar chefer om missbruk och utför också drogtester på arbetsplatserna. Praxis är att 25 procent på företag testas slumpvis. Av dem brukar ungefär fem procent ge utslag. Ibland stöter man på patrull, framför allt i fråga om integritet.
– Tidigare när vi samarbetade med en underleverantör som hade övervakade kissprov så var det ju ganska utsatt, men nu har vi salivprov så det är lättare. Jag förstår integritetsaspekten, samtidigt så dör anställda medan det diskuteras lösningar. Det viktigaste måste väl ändå vara att rädda liv, säger Sarah Linderoth.
"Det smusslas inte som förr"
Att testerna skulle ge mer effekt på arbetsplatser där man jobbar med säkerhet och fysiska maskiner ger hon inte mycket för.
– Många tjänstemän som jobbar på kontor är utsatta för exempelvis cyberattacker, där den mänskliga faktorn är det som gör att dataintrång kan genomföras. Dessutom kostar en missbrukande person väldigt mycket i alla branscher.
Enligt hennes erfarenhet brukar arbetsgivare hantera resultatet av testerna lite olika. Antingen ser man arbetsrättsligt på saken: Det är olagligt att ta och inneha droger, så anställningen avslutas.
Andra likställer drogerna med alkohol och rehabiliterar den anställda till viss del eller fullt ut, eller så tar man enbart rehabiliteringsansvaret om det är medarbetaren själv som berättat om sina problem.
– Alkohol- och drogproblem kostar arbetsgivaren väldigt mycket pengar i produktionsbortfall och sjukfrånvaro. Sedan tillkommer kanske ett medberoende bland kollegor som måste parera misstag och täcka upp. Lägger man därtill missriktade rehabiliteringsinsatser där symptomen lindras men problemet kvarstår, så är vi uppe i stora årliga summor.
Att lösa problemet med droger på arbetsplatserna kommer att ta tid, tror Sarah Linderoth. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är en del, utbildning av chefer och HR-personal en annan. Samtidigt är jobbet en arena att utnyttja. För hos många som missbrukar är det den sista brickan i fasaden som fortfarande är intakt.
– Vi offrar familjen, pengar och anseende. Men jobbet håller vi fast i med näbbar och klor. Då kanske det är vägen till tillfrisknande.
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.