Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta kvotera in vita män i näringslivet

Inkludering handlar inte om att alla ska med utan om att alla med rätt kompetens ska ha samma möjlighet till yrken och inte väljas bort på grund av normer, skriver Julia Strandberg som driver Inkluderingsbyrån.
Publicerad
Inkludering Julia Strandberg
Att alla som har passande utbildning och erfarenhet ska ha en chans i rekryteringsprocessen oavsett namn, kön, etnicitet och religion borde vara en självklarhet, skriver Julia Strandberg. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inkludering handlar om att vi ska komma till rätta med den kvotering vi har i svenskt näringsliv. En kvotering som innebär att vita män premieras i rekryteringsprocesser och i sin karriärutveckling. Och det är intressant, för jag hör aldrig att det är en diskussion om att vi kvoterar in män, men det diskuteras högt och tydligt om en kvinna eventuellt inkvoteras.

I dag är inkludering och jämställdhet en het potatis. Många har en åsikt men få verkar förstå vad det faktiskt innebär. Jag driver Inkluderingsbyrån och arbetar med frågorna. Och jag blir ofta förvånad och oroad när jag ser hur ordet inkludering misshandlas och att dess stora vinster glöms bort.

Jag hör aldrig att det är en diskussion om att vi kvoterar in män

Inkludering handlar om meritokrati - att alla som har passande utbildning och erfarenhet ska ha en chans i rekryteringsprocessen oavsett namn, kön, etnicitet, religion och så vidare. Det handlar därmed inte om att ”alla ska få vara med” som många verkar tro. Utan om att alla med rätt kompetens ska ha samma möjlighet till yrken och inte väljas bort på grund av normer och bias.

Inkludering handlar om att företag behöver olika gruppers kompetens och infallsvinklar. För genom att vidga perspektiven ökar vi innovationskraften, förmågan att läsa av marknaden och möjligheten till problemlösning. Och vi har aldrig varit i större behov av det än nu. Vi vill alltså inte att ”alla grupper ska vara representerade” bara för sakens skull. Utan för vi behöver kompetens och kunskap. Det finns nämligen en stor talangpool som förbises i dag.

Vi vet att väldigt många har hög utbildning och rätt kompetens, men aldrig får en chans eller hindras i sin karriär. Enbart på grund av att man har vad som anses vara fel bakgrund, kön eller hudfärg.

 

Företag som arbetar med inkludering är mer attraktiva som arbetsgivare

Inkludering handlar om att motverka rasism i arbetslivet. Och att motverka att människor blir bortvalda på grund av anledningar som är helt irrelevanta, till exempel kön.

Inkludering har enligt studier enbart positiva effekter. Till exempel visar Deloittes rapport att Inkluderande team presterar 80 procent bättre än jämförbara men mindre inkluderande team och McKinsey rapporten diversity wins 2020 visar en skillnad på 48 procent i resultatutveckling i bolag med minst respektive mest jämställda företagsledningar.

Man ser också tydligt att företag som arbetar med inkludering är mer attraktiva som arbetsgivare, och därmed både lockar till sig kunniga medarbetare och att befintliga medarbetare stannar kvar och utvecklas. Medarbetare har dessutom större lust att bidra till samarbete och lärande.

Det är därmed dags att sluta kvotera in vita män i svenskt näringsliv. Det är inget fel på den kompetens de besitter, men det blir fel när det är den enda som spelar roll är deras kön och hudfärg. Vi behöver dra nytta av den kompetens som skapas när vi har olika erfarenheter . Vi behöver helt enkelt fokusera på inkludering för att skapa ett smart samhälle där kompetens är det som är viktigast.

/Julia Strandberg, Inkluderingsbyrån.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind