Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Män ta ert ansvar

Det är dags för männen att ta ett kliv framåt i det obetalda hemarbetet om kvinnors ohälsa ska minska. Det skriver psykologen Sandra Lindström.
Publicerad
SAndra Lindström Pappa och barnvagn
Kvinnor drabbas hårdare än män av stress och utmattning. Det måste till strukturella ändringar för att ändra på det, skriver psykologen Sandra Lindström. Isabell Höjman/ TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

 

Den främsta orsaken till långtidssjukskrivningar är i dagsläget psykisk ohälsa, där stressrelaterade tillstånd, utmattningssyndrom och sömnstörningar står för en stor andel av siffrorna. Trots det är kunskapen i ämnet bristfällig. 

Den första frågan vi behöver ställa oss är varför gruppen kvinnor drabbas så mycket hårdare än gruppen män av stress och utmattning. Den genomsnittliga personen som blir sjukskriven för utmattning är en kvinna mitt i livet, hon jobbar ofta i offentlig sektor och nästan alltid med människor i ett kontaktyrke.

Om hon lever och delar hushåll med en man tar hon en större del av det obetalda arbetet i hemmet och ses som ytterst ansvarig för att det arbetet genomförs. Studier har visat att kvinnors stressnivåer över dygnet sträcker sig längre över dygnet än mäns, som tenderar att sjunka efter den ordinarie arbetsdagens slut.

Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till

 

I en studie beskrivs det här komplexa och energikrävande ansvaret ”projektledarrollen i hemmet” som ett tredje skift, där i synnerhet kvinnor förlorar tid som behövs för att kunna få den livsnödvändiga återhämtning som vi alla behöver.

 Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till och där krävs det att vi ska rymma både basala funktioner som kost, sömn och en balans mellan krav och återhämtning utöver allt det andra som måste göras för att få vardagslivet att gå runt. Kvinnor som grupp har de senaste årtiondena gjort stora beteendeförändringar, främst genom att öka mängden tid de ägnar åt förvärvsarbete, samtidigt som de minskat tiden för obetalt arbete. Män som grupp har tyvärr inte gjort den motsatta rörelsen, alltså minskat tiden för arbete och ökat tiden för obetalt arbete.

Det här betyder i klartext att vi byggt in en tidsbrist på samhällsnivå. När vi ser på skälen till att kvinnor som grupp drabbas hårdare av stressrelaterad ohälsa än män kan vi förhålla oss till problemet på ett mer konstruktivt sätt.

 

Det handlar inte om könet utan om kontexten

 

I stället för att köpa myter och förklaringsmodeller, som att utmattning enbart handlar om att kvinnor är allmänt lättstressade och behöver lära sig att slappna av, eller sätta gränser, så kan vi förhålla oss till frågan som det faktiska samhällsproblem vi har att hantera: Att kvinnodominerad sektor generellt sett har sämre arbetsmiljö och om vi sätter en man under exakt samma förutsättningar så ökar risken väsentligt att även han drabbas av liknande besvär. Det handlar inte om könet utan om kontexten.

Det vi behöver göra är alltså att förändra vårt samhälles, till att bli mer jämställd, rimlig och rättvis för det är per definition ohållbart att fortsätta på det sätt vi gör nu.

Konkreta åtgärdsförslag:

  • Lyfta upp vikten av ordet skyldigheter i en samhällskontext: ”Jämställdhet innebär att alla människor, oavsett kön, har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.”
  • Inte lösa problemet genom att kvinnor som grupp ska göra mindre. Mycket av det kvinnor gör är samhällsbärande funktioner och någon behöver axla ansvaret för att någon annan ska kunna släppa. I det här fallet behöver vi prata mer om gruppen mäns skyldigheter vad gäller det obetalda arbetet och föräldraskap.
  • Införa konkreta mål och delmål för att kunna nå det fjärde jämställdhetspolitiska delmålet: ”En jämn fördelning av det obetalda hem - och omsorgsarbetet.”
  • Ett första delmål bör vara att införa individualiserad föräldrapenning.
  • Den ojämställda resursfördelningen i arbetslivet måste synliggöras, problematiseras och framför allt förändras.
  • Lönearbete och det obetalda arbetet behövs tas med i beräkningen av hur bygga ett långsiktigt hållbart samhälle för alla individer, oavsett som ingår.
  • Vi behöver höja kunskapsnivån kring stressrelaterad ohälsa, så att samtliga instanser (sjukvård, arbetsgivare och politiker) förstår att det handlar om ett systemfel, som inte går att lösa enbart med individuella insatser.
  • Införa en nollvision för utmattning.

/Sandra Lindström, leg. psykolog, jämställdhetsexpert och föreläsare.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell