Den främsta orsaken till långtidssjukskrivningar är i dagsläget psykisk ohälsa, där stressrelaterade tillstånd, utmattningssyndrom och sömnstörningar står för en stor andel av siffrorna. Trots det är kunskapen i ämnet bristfällig. 

Den första frågan vi behöver ställa oss är varför gruppen kvinnor drabbas så mycket hårdare än gruppen män av stress och utmattning. Den genomsnittliga personen som blir sjukskriven för utmattning är en kvinna mitt i livet, hon jobbar ofta i offentlig sektor och nästan alltid med människor i ett kontaktyrke.

Om hon lever och delar hushåll med en man tar hon en större del av det obetalda arbetet i hemmet och ses som ytterst ansvarig för att det arbetet genomförs. Studier har visat att kvinnors stressnivåer över dygnet sträcker sig längre över dygnet än mäns, som tenderar att sjunka efter den ordinarie arbetsdagens slut.

I en studie beskrivs det här komplexa och energikrävande ansvaret ”projektledarrollen i hemmet” som ett tredje skift, där i synnerhet kvinnor förlorar tid som behövs för att kunna få den livsnödvändiga återhämtning som vi alla behöver.

 Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till och där krävs det att vi ska rymma både basala funktioner som kost, sömn och en balans mellan krav och återhämtning utöver allt det andra som måste göras för att få vardagslivet att gå runt. Kvinnor som grupp har de senaste årtiondena gjort stora beteendeförändringar, främst genom att öka mängden tid de ägnar åt förvärvsarbete, samtidigt som de minskat tiden för obetalt arbete. Män som grupp har tyvärr inte gjort den motsatta rörelsen, alltså minskat tiden för arbete och ökat tiden för obetalt arbete.

Det här betyder i klartext att vi byggt in en tidsbrist på samhällsnivå. När vi ser på skälen till att kvinnor som grupp drabbas hårdare av stressrelaterad ohälsa än män kan vi förhålla oss till problemet på ett mer konstruktivt sätt.
 

I stället för att köpa myter och förklaringsmodeller, som att utmattning enbart handlar om att kvinnor är allmänt lättstressade och behöver lära sig att slappna av, eller sätta gränser, så kan vi förhålla oss till frågan som det faktiska samhällsproblem vi har att hantera: Att kvinnodominerad sektor generellt sett har sämre arbetsmiljö och om vi sätter en man under exakt samma förutsättningar så ökar risken väsentligt att även han drabbas av liknande besvär. Det handlar inte om könet utan om kontexten.

Det vi behöver göra är alltså att förändra vårt samhälles, till att bli mer jämställd, rimlig och rättvis för det är per definition ohållbart att fortsätta på det sätt vi gör nu.

Konkreta åtgärdsförslag:

• Lyfta upp vikten av ordet skyldigheter i en samhällskontext: ”Jämställdhet innebär att alla människor, oavsett kön, har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.”
• Inte lösa problemet genom att kvinnor som grupp ska göra mindre. Mycket av det kvinnor gör är samhällsbärande funktioner och någon behöver axla ansvaret för att någon annan ska kunna släppa. I det här fallet behöver vi prata mer om gruppen mäns skyldigheter vad gäller det obetalda arbetet och föräldraskap.
• Införa konkreta mål och delmål för att kunna nå det fjärde jämställdhetspolitiska delmålet: ”En jämn fördelning av det obetalda hem - och omsorgsarbetet.”
• Ett första delmål bör vara att införa individualiserad föräldrapenning.
• Den ojämställda resursfördelningen i arbetslivet måste synliggöras, problematiseras och framför allt förändras.
• Lönearbete och det obetalda arbetet behövs tas med i beräkningen av hur bygga ett långsiktigt hållbart samhälle för alla individer, oavsett som ingår.
• Vi behöver höja kunskapsnivån kring stressrelaterad ohälsa, så att samtliga instanser (sjukvård, arbetsgivare och politiker) förstår att det handlar om ett systemfel, som inte går att lösa enbart med individuella insatser.
• Införa en nollvision för utmattning.

/Sandra Lindström, leg. psykolog, jämställdhetsexpert och föreläsare.