Unionen är en stor organisation med många medarbetare, förtroendevalda och medlemmar och vi ligger ofta, om inte alltid, i framkant vad det gäller jämställdhet och likabehandling.

Alla minns väl mansplainingakuten och vilket genomslag den fick? Det hamnade till och med bland nyheterna i USA och fick stor medial uppmärksamhet här hemma. Unionen stack ut hakan och belyste något kvinnor har tampats med sedan tidernas begynnelse, nämligen hur män har ett sprängande behov av att lära oss saker i tid och otid. PR-mässigt var mansplainingakuten fantastisk! Om det fick män att minska på sitt mansplainande låter jag dock vara osagt. Skapade den någon skillnad på svensk arbetsmarknad? Inte ett dugg. Men det var bra PR!

När det handlar om jämställdhet och likabehandling kan man göra det för att det ska göras och verka duktig, eller så kan man göra det på riktigt. Unionen gör mycket bra men gör vi det för att det ska göras eller gör vi det på riktigt?
Är vårt jämställdhetsarbete bara PR?
Ett spel för galleriet?
Jag misstänker att många som läser sätter kaffet i halsen nu men tänk efter.

Var är Unionens kamp för jämställda löner?

Vad har Unionen gjort för att främja kvinnors status på arbetsmarknaden på riktigt de senaste åren? Var är Unionens kamp för att få jämställda löner?

Enligt SCB tjänar kvinnor 77 procent av männens andel av medelinkomsten. I rena tal handlar det om att kvinnors medelinkomst per år är 312 400 kronor och mäns medelinkomst per år är 403 200 kronor. Det ger en månadsinkomst för kvinnor på 26 033 kronor och män 33 600 kronor. Varje månad har alltså mannen 7 567 kronor mer i fickan trots att kvinnor i regel bär det tyngsta lasset i hemmet också.

Industrin, som sätter märket, (alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden) är en klassisk mansdominerad bransch där det handlar om att tillverka saker. Man bygger och säljer sina varor och får genom det in pengar till landet. Väldigt enkel matematik.
Allt annat, som vård, omsorg och människor är det inte lika noga med.

Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Unionen tar inget reellt ansvar för att se till att lönerna inom  klassiska kvinnoyrken som vård och omsorg går upp. Vi rider på våra höga hästar i en ojämställd tillvaro där männens arbete värderas högst och sätter ramarna för hur mycket lön som blir över till kvinnorna samtidigt som Unionen säger att vi inte äger frågan eftersom det inte är vårt avtal. Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Lönen är en otroligt viktig del i alla människors liv men även en stor faktor i det som lägger grunden för normer och värderingar. Det är i lönen värdet av arbetet ligger och så länge vi låter mäns löner sätta normen för värdet säger vi samtidigt att kvinnors arbete inte är lika viktigt och inte förtjänar lika hög lön. Det kommer inte vara ett riktigt jobb att vara undersköterska, utan de riktiga jobben finns inom industrin även om det är ett okvalificerat yrke.

För en lågavlönad kvinna är märket snarare något som håller kvar hennes lön på en låg nivå istället för något som gör att hon får en vettig och skälig lön.

Vill en kunna skapa förändring måste man inse sina egna privilegier vilket Unionen, i och med märket, vägrar göra.
Hur kan Unionen påstå sig vara ett jämställt förbund om vi samtidigt vägrar se över märket och skapa en normsättande lönemodell som väger in både mjuka och hårda värden, manligt och kvinnligt och sådant som både kostar pengar och genererar pengar?

Värdet av arbetet med mjuka värden måste räknas med. Värdet av att skapa förutsättningar för dem som arbetar inom industrin genom till exempel att det finns förskolor måste räknas med. Värdet av att inte skapa saker utan vårda och ta hand om människor, måste räknas med. Både män, kvinnor och icke binära måste räknas med.

Vi kan aldrig få ett lönelyft inom klassiska kvinnoyrken om det är männens arbete som är norm. Det spelar ingen roll hur mycket Kommunal och andra förbund kämpar för att få högre löner inom vården om industrin inte inser sitt övertag, sin makt och sina privilegier och tänker om. Kvinnoyrkena kommer alltid vara nummer två och steget under industrin. Värdet av att arbeta med människor kommer aldrig att öka så länge industrin sätter märket och eftersom Unionen är en del av märket är vi också en del av att hålla tillbaka kvinnors löner.
Unionen måste kliva fram och belysa och ifrågasätta de normer och attityder som finns idag och det räcker inte med att skapa en mansplainingakut för det.

Sanningen är ju den att för att få en förändring kring normsättningen av löner i Sverige måste Unionen backa från märket och tänka om för att få fram en lönemodell som tar hänsyn till annat än hur många saker som exporteras.

Det är dags att gå ifrån bra PR till att arbeta med jämställdhet på riktigt.
Vågar Unionen det?

/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .