Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar Unionen jobba för jämställdhet?

Hur kan Unionen påstå sig vara ett jämställt förbund om vi samtidigt vägrar skapa en lönemodell som väger in både mjuka och hårda värden, manligt och kvinnligt och sådant som både kostar pengar och genererar pengar? Det skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
Unionen tar inget ansvar för att se till att lönerna inom klassiska kvinnoyrken som vård och omsorg går upp, anser Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Unionen är en stor organisation med många medarbetare, förtroendevalda och medlemmar och vi ligger ofta, om inte alltid, i framkant vad det gäller jämställdhet och likabehandling.

Alla minns väl mansplainingakuten och vilket genomslag den fick? Det hamnade till och med bland nyheterna i USA och fick stor medial uppmärksamhet här hemma. Unionen stack ut hakan och belyste något kvinnor har tampats med sedan tidernas begynnelse, nämligen hur män har ett sprängande behov av att lära oss saker i tid och otid. PR-mässigt var mansplainingakuten fantastisk! Om det fick män att minska på sitt mansplainande låter jag dock vara osagt. Skapade den någon skillnad på svensk arbetsmarknad? Inte ett dugg. Men det var bra PR!

När det handlar om jämställdhet och likabehandling kan man göra det för att det ska göras och verka duktig, eller så kan man göra det på riktigt. Unionen gör mycket bra men gör vi det för att det ska göras eller gör vi det på riktigt?
Är vårt jämställdhetsarbete bara PR?
Ett spel för galleriet?
Jag misstänker att många som läser sätter kaffet i halsen nu men tänk efter.

Var är Unionens kamp för jämställda löner?

Vad har Unionen gjort för att främja kvinnors status på arbetsmarknaden på riktigt de senaste åren? Var är Unionens kamp för att få jämställda löner?

Enligt SCB tjänar kvinnor 77 procent av männens andel av medelinkomsten. I rena tal handlar det om att kvinnors medelinkomst per år är 312 400 kronor och mäns medelinkomst per år är 403 200 kronor. Det ger en månadsinkomst för kvinnor på 26 033 kronor och män 33 600 kronor. Varje månad har alltså mannen 7 567 kronor mer i fickan trots att kvinnor i regel bär det tyngsta lasset i hemmet också.

Industrin, som sätter märket, (alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden) är en klassisk mansdominerad bransch där det handlar om att tillverka saker. Man bygger och säljer sina varor och får genom det in pengar till landet. Väldigt enkel matematik.
Allt annat, som vård, omsorg och människor är det inte lika noga med.

Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Unionen tar inget reellt ansvar för att se till att lönerna inom  klassiska kvinnoyrken som vård och omsorg går upp. Vi rider på våra höga hästar i en ojämställd tillvaro där männens arbete värderas högst och sätter ramarna för hur mycket lön som blir över till kvinnorna samtidigt som Unionen säger att vi inte äger frågan eftersom det inte är vårt avtal. Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Lönen är en otroligt viktig del i alla människors liv men även en stor faktor i det som lägger grunden för normer och värderingar. Det är i lönen värdet av arbetet ligger och så länge vi låter mäns löner sätta normen för värdet säger vi samtidigt att kvinnors arbete inte är lika viktigt och inte förtjänar lika hög lön. Det kommer inte vara ett riktigt jobb att vara undersköterska, utan de riktiga jobben finns inom industrin även om det är ett okvalificerat yrke.

För en lågavlönad kvinna är märket snarare något som håller kvar hennes lön på en låg nivå istället för något som gör att hon får en vettig och skälig lön.

Vill en kunna skapa förändring måste man inse sina egna privilegier vilket Unionen, i och med märket, vägrar göra.
Hur kan Unionen påstå sig vara ett jämställt förbund om vi samtidigt vägrar se över märket och skapa en normsättande lönemodell som väger in både mjuka och hårda värden, manligt och kvinnligt och sådant som både kostar pengar och genererar pengar?

Värdet av arbetet med mjuka värden måste räknas med. Värdet av att skapa förutsättningar för dem som arbetar inom industrin genom till exempel att det finns förskolor måste räknas med. Värdet av att inte skapa saker utan vårda och ta hand om människor, måste räknas med. Både män, kvinnor och icke binära måste räknas med.

Vi kan aldrig få ett lönelyft inom klassiska kvinnoyrken om det är männens arbete som är norm. Det spelar ingen roll hur mycket Kommunal och andra förbund kämpar för att få högre löner inom vården om industrin inte inser sitt övertag, sin makt och sina privilegier och tänker om. Kvinnoyrkena kommer alltid vara nummer två och steget under industrin. Värdet av att arbeta med människor kommer aldrig att öka så länge industrin sätter märket och eftersom Unionen är en del av märket är vi också en del av att hålla tillbaka kvinnors löner.
Unionen måste kliva fram och belysa och ifrågasätta de normer och attityder som finns idag och det räcker inte med att skapa en mansplainingakut för det.

Sanningen är ju den att för att få en förändring kring normsättningen av löner i Sverige måste Unionen backa från märket och tänka om för att få fram en lönemodell som tar hänsyn till annat än hur många saker som exporteras.

Det är dags att gå ifrån bra PR till att arbeta med jämställdhet på riktigt.
Vågar Unionen det?


/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se  
eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vänta inte med transparens kring löner

Företag som är tydliga med hur löner sätts uppfattas som attraktiva arbetsgivare. Lönetransparensdirektivet är en konkurrensfördel, skriver Karen White.
Karen White Publicerad 25 augusti 2026, kl 09:15
lönetransparensdirektiv
Med lönetransparensdirektivet ska det bli tydligare vad din kollega tjänar. Adam Wrafter/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den 7 juni gick tidsfristen ut för EU-ländernas implementering av lönetransparensdirektivet. Runt om i Europa förbereder sig arbetsgivare, myndigheter och arbetstagare för en ny verklighet där löner blir mindre hemliga och lönesättning mer transparent.

Sverige har valt en annan väg.

Karen White

Regeringen har skjutit upp implementeringen av direktivet, med hänvisning till att arbetsgivare behöver mer tid för att anpassa sig till de nya kraven. Samtidigt pågår en diskussion om att förändra eller begränsa delar av genomförandet.

Som någon som arbetar med arbetsmarknadsfrågor i hela Europa ser jag ett mönster som är värt att uppmärksamma. I många länder har debatten om lönetransparens handlat om hur förändringen ska genomföras. I Sverige har debatten i allt högre grad kommit att handla om huruvida den ska genomföras alls.

Arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare

Det är en ovanlig position för ett land som historiskt ofta har gått före i frågor om jämställdhet och rättvisa på arbetsmarknaden.

Det är också en position som riskerar att hamna på kollisionskurs med vad arbetstagarna själva vill.

I en undersökning som vi gjort uppger 59 procent av svenskarna att de är negativa till beslutet att skjuta upp införandet av lönetransparensdirektivet. Endast 14 procent är positiva. Samtidigt anser 71 procent att svenska arbetsgivare inte är tillräckligt transparenta kring hur löner sätts.

Det är siffror som förvånar mindre när man ser utvecklingen i ett europeiskt perspektiv.

Oavsett om man tittar på Tyskland, Frankrike, Nederländerna eller Storbritannien finns en tydlig trend: arbetstagare förväntar sig större insyn än tidigare. Frågor som för bara några år sedan betraktades som känsliga – exempelvis lönespann i jobbannonser eller rätten att förstå hur löner sätts – ses i dag allt oftare som självklar information.

Den utvecklingen drivs inte främst av lagstiftare. Den drivs av arbetsmarknaden.

Det märks inte minst i rekrytering.

När debatten reduceras till administrativa kostnader missar vi den större frågan

Alltför ofta beskrivs lönetransparens som en fråga om reglerad efterlevnad. Men i praktiken handlar det lika mycket om konkurrenskraft. Organisationer som är tydliga med hur löner sätts och vilka nivåer som gäller uppfattas i allt högre grad som mer attraktiva arbetsgivare.

Undersökningen visar också att transparens påverkar förtroendet. Tre av fyra svenskar uppger att ökad öppenhet kring löner skulle stärka deras tillit till arbetsgivaren. Samtidigt säger 77 procent att de själva skulle vara bekväma med att kollegor känner till deras lön.

Det är särskilt intressant eftersom motståndet mot lönetransparens ofta motiveras med att öppenhet skulle skapa konflikter eller obehag på arbetsplatsen Många medarbetare verkar snarare uppleva bristen på transparens som ett större problem än transparensen i sig.

Det betyder inte att alla delar av direktivet är okomplicerade. Arbetsgivare behöver tid att anpassa processer, utbilda chefer och säkerställa att lönestrukturer är genomtänkta. Den diskussionen förs i hela Europa.

Men när debatten reduceras till administrativa kostnader riskerar man att missa den större frågan.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende. Om människor förstår hur beslut fattas ökar möjligheten att uppleva dem som rättvisa, även när utfallet inte alltid blir det man själv önskar.

Lönetransparens handlar ytterst om förtroende

Sverige har fortfarande möjlighet att vara en ledande röst i den utvecklingen. Men det förutsätter att diskussionen flyttas från frågan om hur länge förändringen kan skjutas upp till frågan om hur den genomförs på bästa sätt.

För medan politiken diskuterar tidsplaner har många arbetstagare redan gjort sin bedömning. De efterfrågar större insyn, större tydlighet och större öppenhet kring löner än vad de upplever i dag.

Det är ett budskap som svenska beslutsfattare och arbetsgivare bör lyssna på.

/Karen White, Head of Public Policy på HR företaget DEEL.