Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Så känner du igen monstren på videomötet

Erkänn att du funderat över om dina kollegor förvandlats till monster under coronaisoleringen. Flera medarbetare beter sig minst sagt udda under videomötena och väcker en oförklarlig blodtörst hos dig.
Johanna Rovira Publicerad
En suddig figur i huva.
Du vet inte om hen är där, för hen syns aldrig i bild och sitter mestadels tyst under mötena. Det enda du ser är Skypespökets initialer eller en fantombild. Foto: Shutterstock

Det påstås att hemarbetet i kombination med att många bara ses via Teams, Skype, Zoom, Google meet gör oss trötta och mer irriterade på varandra. Det sägs bero på att vi måste fokusera mer eftersom vi inte ser varandras kroppsspråk, ansiktsuttryck eller hör varandras ton- och röstläge. Vi går också miste om det där småtrevliga kallpratet vid kaffeautomaten, som fyller en sorts smörjande funktion på en arbetsplats och gör att man inte tycker kollegorna är totalt puckade hela tiden.

Men tänk om tröttheten och irritationen över kollegorna i själva verket beror på något annat? Tänk om coronaviruset bara är en avledningsmanöver, ett sätt att bana väg för det verkliga viruset som sakta men säkert förvandlar oss alla till de monster du redan sett åtskilliga tecken av på videomötena.
 

Videovampyren


Foto: Shutterstock

Hörs jag? Ser ni mig? För en videovampyr är det viktigt att stå i centrum, att höras och synas. Videomötena blir vampyrens enda verkliga chans att suga musten ur sina kollegor och då måste hen förstås försäkra sig om att alla verkligen lyssnar. Får videovampyren ordet släpper hen det inte i från sig i första taget. Hen filibustrar ofta och gärna eftersom hen upptäckt att kollegorna har svårare att avbryta under videomötena än IRL. De intetsägande, oftast självupptagna monologerna har en totalt urlakande effekt – får dig att vilja driva en påle genom ditt eget hjärta bara för att slippa höra mer.

Skypespöket


Foto: Shutterstock

Du vet inte om hen är där, för hen syns aldrig i bild och hen sitter mestadels tyst under mötena. Det enda du ser är Skypespökets initialer eller en fantombild. Ibland kan det fladdra förbi något vagt och världsfrånvänt uttalande som får resten av deltagarna att skruva oroligt på sig. Om de överhuvudtaget hör vad hen säger – oftast uppfattar man bara fragment av spröda viskningar, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för den som låtsas ha hört och sedan sitter där med skägget i ektoplasman.

Zoomzombien


Foto: Shutterstock

Insjunkna kinder, döda ögon, livlöst hår och glåmig hy – apatisk stirrar Zoomzombien ut från skärmen och du känner hur livsandarna lämnar även dig vid blotta åsynen. Till skillnad mot andra bryr sig Zoomzombien inte om att stajla bakgrunden, fixa ljussättning och vinklar för att dölja eventuella diskhögar, dubbelhakor och rynkor. De senaste två månaderna har hen haft samma flanellskjorta varje möte – det är bara fläckarna av hjärnsubstans som är nya. Då och då vaknar Zoomzombien upp ur sin dvala och kommer med en idé som är identiskt med det gruppen ältat de senaste 20 minuterna.

Meetmonstret


Foto: Colourbox

Detta vidunder var förmodligen skoningslöst redan pre-corona, men dess olater har förstärkts rejält under videokonferensen. Bryr sig föga om mute-knappen utan delar ogenerat med sig av smackningar, sörplande, harklingar, hostningar, brakare (som monstret bortförklarar med att det pågår ombyggnad i huset) och andra icke-välkomna oljud. Har heller inget till övers för handuppräckningsknappen, utan avbryter gärna andra i tid och otid med mer eller mindre oövertänkta reflektioner.

Hangouthäxan


Foto: Shutterstock

Sur och illvillig kritiserar Hangouthäxan allt och alla. Kommenterar din frisyr: (Har du precis stigit ur sängen eller?) Recenserar din bakgrund: (Värst vad du har många uppstoppade fåglar hemma! eller Jaså … Teppanyakihäll minsann! Fint ska det va.) Insinuerar saker: (Jag ser att det blev ett och annat glas i går). Levererar ohemula påhopp och en himla massa utropstecken (Tala högre! Stäng av mikrofonen om du ska sörpla!). Dissar dina goda idéer men drar sig inte för att uppmuntra helt ogörliga projekt, så länge hen slipper göra dem själv. 

Teamtrollet


Foto: Shutterstock

Nu när hen inte längre kan göra sig lustig på din bekostnad genom att tapetsera ditt skrivbord med post-it-lappar, får denne clown till kollega ta till nya metoder för att få utlopp för sitt trängande tramsbehov. Stänga av din mikrofon mitt under din presentation. Låtsas som att uppkopplingen hängt sig genom att ”frysa” mitt i en mening. Trixa med dina inställningar som avslöjar dig i prekära situationer – möjligheterna att hitta på djävulskap är oändliga för ett teamtroll med lite teknisk kompetens.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Tre strategier att bemästra motgång

Mod att möta motgångar är nyckeln till framgång. Tricket är att omvärdera synen på bakslag. Och att du själv som chef vågar kliva fram med dina fel och brister.
Publicerad 20 augusti 2025, kl 06:01
Dagens ledare behöver lämna komfortzonen och kliva in i modet för att kunna navigera i vår föränderliga och osäkra arbetsvärld. Det menar ledarskapsexperten Loa Lava Brynjulfsdottir. Illustration: Kati Mets

Floppar, fiaskon, platt fall och motgångar. Även okärt barn har många namn. Vi vet alla hur hemskt det känns att stå med brallorna nere efter ett snöpligt nederlag. Och att känna en svidande skam över att ha missat målet, gjort fel och varit otillräcklig.

Men vänta ett tag! Är det inte ett ganska stelbent och till och med förlegat sätt att se på misslyckanden? I synnerhet i arbetslivet där det allt oftare talas om psykologisk trygghet, lärandeprocesser och innovation.

Jo, menar Loa Lava Brynjulfsdottir, aktuell med boken Mod att möta motgångar – som ledare, medarbetare och team.

Foto: Marie-Therese Karlberg

– Dagens ledare behöver lämna komfortzonen och kliva in i modet för att kunna navigera i samtidens föränderliga och osäkra arbetsvärld. Mod att möta motgångar är nyckeln till framgång, säger Loa Lava Brynjulfsdottir, som är föreläsare och utbildare i ledarskap.

Men för att det ska vara möjligt behöver vi i grunden omvärdera synen på motgångar. Att misslyckas behöver inte vara ett hinder eller ett tecken på egen oförmåga, enligt henne.

Inte heller är det fråga om att undvika misslyckanden. De kommer ju vare sig vi vill eller inte.

– I stället handlar det om att möta motgångar med ett nyfiket förhållningssätt och utforska om det kan finnas en möjlighet till lärande. För att kunna lyckas och nå våra mål och visioner är det en förutsättning att testa, våga ta risker och att också misslyckas ibland, förklarar hon.

"Vi är inte tränade på att skaka av oss misslyckanden och skam"

Samtidigt är det lättare sagt än gjort att förvandla motgång till möjlighet. Även om det förvisso kan vara lärorikt är det ändå ofta tufft att misslyckas, inte minst i arbetslivet.

– Vi är inte tränade på att ta risker och inte heller på att skaka av oss känslan av misslyckande och skam, konstaterar Loa Lava Brynjulfsdottir.

Enligt henne krävs det i huvudsak att vi övar på två strategier för att kunna möta motgångar på ett lärande sätt:

1. Att träna upp ett dynamiskt tankesätt där vi hela tiden utvecklas, lär oss och slipar på våra färdigheter. Enligt det här synsättet är misslyckanden en del av utvecklingen där vi lär och utmanar oss själva.

Motsatsen är ett så kallat statiskt tankesätt, där ett misslyckande ses som en gräns och ett slut. Där ett misslyckande är något personligt och våra potentialer uppfattas som givna och därmed inte utvecklingsbara.

2. Att bli skamtålig, det vill säga att bygga upp vår resiliens mot motgångsskam. Och även att kunna återhämta oss från bakslag. Skam är en djupt mänsklig känsla som rör kärnan i vår identitet och självkänsla. I grunden handlar det om rädsla för att inte vara värd gemenskap, tillhörighet och kärlek. En förlamande skam kommer som ett brev på posten när vi misslyckas. Rädslan för att uppleva skam gör ofta att vi undviker att kliva fram och riskera en motgång.

Loa Lava Brynjulfsdottir framhåller att en chef har en bärande roll för att skapa ett dynamiskt förhållningssätt till motgång och för att förhindra att motgångsskammen slår till.

– Som ledare kan du normalisera motgångar och rädsla för att misslyckas genom att själv våga kliva fram och vara modig, mänsklig och sårbar, säger hon.

Misslyckanden en naturlig del av en lärandeprocess

Sårbarheten är, enligt henne, det modiga ledarskapets innersta kärna. Det ska inte förknippas med svaghet – tvärtom är det ett tecken på mänsklighet.

– Att vara modig är att acceptera sin rädsla och sårbarhet men ändå våga agera. Det innebär att du som chef kan erkänna att du gjort ett misstag eller har klantat dig. Och att du delar med dig av dina erfarenheter, tankar och känslor och kan be om ursäkt, förklarar hon.

När den som har mest makt i hierarkin visar vägen genom att berätta om sina motgångar minskar också stigmat för misslyckanden bland medarbetarna. Det modiga, mänskliga ledarskapet vilar på idén att misslyckanden är en naturlig del av lärandeprocessen, som sedan ligger till grund för att kunna justera riktning och mål för hela teamet.

– Den dynamiska synen på motgångar skapar i sin tur en trygg miljö där alla medarbetare vågar ta risker, testa och utvecklas, säger Loa Lava Brynjulfsdottir. 

Text: Gertrud Dahlberg

3 STRATEGIER

  • Gör tvärtom. Utvidga din komfortzon genom att exponera dig för det som känns jobbigt. Är du en person som gärna skjuter på uppgifter? Gör dem direkt. Är du rädd för att få ett nej och bli avvisad? Fråga ändå. När du upprepade gånger vågar gå emot och utmana dina egna rädslor växer också modet.
     
  • Släpp på perfektionskravet. Det är helt okej att göra fel ibland. Tänk dig att du kör ett pilotprojekt, ett slags betaversion där du provar dig fram. Det behöver inte vara perfekt.
     
  • Ta ett steg i taget. Det måste sällan fungera in i minsta detalj från start. Det mesta kan justeras och utvecklas efter hand.
     

ATT KOMMA IGEN EFTER ATT HA GÅTT PÅ PUMPEN

  •  Försök att gå in i känslan och sätt ord på hur det känns. Våga prata om det! Se motgången i vitögat, men undvik att fastna i meningslöst ältande.
     
  •  Identifiera dig inte med motgången. Att du har misslyckats betyder inte att du är misslyckad. Försök att se på vad som hänt med distans. Lite som att betrakta ett föremål på en konstutställning.
     
  •  Se motgången som ett lärande. Även om det svider har du troligen varit med om något som kan vara utvecklande.

Källa: Loa Lava Brynjulfsdottir