Paniken stiger i bilen utanför skolan. Sonen spjärnar emot med alla fyra i öppningen till baksätet, Katja pressar på från insidan. Han måste ut. Skolplikt. Och jobbet kallar. Hon är redan sen. 

Flera år har gått, men Katja blir inte kvitt minnet. Det kommer med känslor av svek och sorg, som en bild som kan poppa upp när som helst.

– Jag har pratat med honom om det, förklarat hur ledsen jag är för det. Och att jag inte förstod bättre då.

Sonen är hemmasittare.

Katja själv är mellanchef på ett mindre företag. Hon kan arbeta mycket hemifrån och ta ledigt för att gå på möten med skola och BUP. Men hemmasituationen påverkar arbetsmiljön oerhört negativt ändå:

– Det kommer gliringar, och min roll ifrågasätts: ”Hur mycket ska du vara borta den här veckan?” ”Jag skulle vilja ta den här avstämningen på tisdag men vet ju inte om du är här …”.

Obetalda ledigheter blir en tacksamhetsskuld i lönesamtalen

I lönesamtalen påminns om generositeten med obetalda ledigheter hon egentligen inte har rätt till, detsamma gäller vid semesterperioder. Inte ska väl hon som tar sig så mycket friheter vara den som får sin önskade semester också?

– Tacksamhetsskulden finns hela tiden i undermeningarna. De anser att de verkligen har gått utanför ramarna för min skull, och det har de också. Jag får mer anpassningar än jag har rätt till.

Rättigheter att vara ledig eller gå ned i arbetstid är kopplade till vab samt omvårdnadsbidrag (se faktaruta). Och i sig har man inte rätt att få någotdera bara för att man har ett barn som inte går till skolan.

När vab inte räcker uppstår gråzoner kring frånvaro

Kollega har intervjuat många fler föräldrar än de som är med i våra artiklar. Två av de övriga har utsatts för granskning på grund av misstanke om olovlig frånvaro från arbetet. 

Den som har mindre generösa arbetsgivare än Katja kan sitta löst: 

– Olovlig frånvaro gör vi oss alla skyldiga till. Har skjutsen till skolan tagit tid på grund av tjafs och motiveringssamtal, så försöker jag ta igen det på kvällen. Men det arbete vi föräldrar gör är så omfattande att det inte går att kombinera med ett heltidsjobb.

Av självbevarelsedrift jobbar hon så fort hon bara kan: 

– Det finns ingen som tar mina uppgifter. Sjukskrivning och vab ökar min arbetsbelastning enormt, högarna växer. 

– Jag har funderat en del över chefens arbetsmiljöansvar i fråga om det, men om jag drar i det fackliga kortet skulle jag inte kunna vara kvar här.

Hon håller huvudet lågt och klamrar sig fast, trots gliringar och negativ särbehandling. För det stämmer som de säger: de går utanför ramarna för hennes skull. Och det är inte alls säkert att en annan arbetsgivare skulle göra det.

Under förra året trodde hon ändå att hon skulle förlora sin anställning. Chefen aviserade att företaget går dåligt och att man eventuellt inte kan bära hennes kostnader längre. Men som det ser ut var det ett skrämskott:

– Jag hade just lyckats få igenom en löneförhöjning, det kan ha varit för mycket. Eftersom jag har insyn i ekonomin vet jag att den inte är dålig. Och jag kvar fortfarande.

Katja heter egentligen något annat. 

Text: MARIKA SIVERTSSON.