Aldrig har vi väl suttit så mycket framför skärmarna i möten med chefer och kollegor som nu när livet manar till social distansering. I december förra året hade det digitala mötesverktyget Zoom drygt 10 miljoner användare, nu är det 200 miljoner som träffas virtuellt på jobbet, i skolan och privat via just Zoom.

Och visst är det fantastiskt att det finns Zoom, Skype och andra verktyg som möjliggör att vi kan arbeta och umgås, om än via skärmar, effektivt och smittfritt. Men det finns även baksidor. 

Har du också märkt att du blir tröttare efter ett videomöte jämfört med ett verkligt fysiskt möte?

Zoom fatigue eller, zoomtrötthet har blivit ett begrepp. Det handlar just om att vi tar slut, mentalt, efter att ha suttit i skärmmöten. Forskare förklarar det med att våra hjärnor måste fokusera mycket mer när vi kommunicerar via video eftersom vi inte ser varandras kroppsspråk. Det är mer krävande att förstå vad som sägs, eller rättare sagt inte sägs, när vi bara ser ett par huvuden på skärmen.

Läs mer: Vett och etikett på videomötet

Andra anledningar till att videomöten är mer utmattande är att vi inte är vana att se oss själva hela tiden. Tystnaden som uppstår är också jobbig att greppa då vi inte kan läsa av varandras kroppsspråk. Varför är det tyst? Kan det vara tekniken som strular?

Men vad kan man då göra för att inte bli så trött?
 

● För det första - ha inte för många möten, endast de som är nödvändiga.

● Tänk på tiden. Håll möten hyfsat korta, mellan 25-50 minuter. Undvik att ha flera möten direkt efter varandra.

● Är det ändå en mötestung dag se till att pauserna är många, korta som lite längre. Sträck på er, drick och ät.

● Stäng av kameran då och då. Som chef kan det vara bra att förmedla att det är okej att göra det. När du stängt av, kolla bort från datorn en stund. Ut genom fönstret eller bara blunda.

● Gör inte flera saker samtidigt. Håll inte på med mobilen, mejla eller annat när du har skärmmöte.

● Behövs verkligen ett videomöte just nu? Kanske funkar det lika bra med e-post eller mobilen.

Källa: Harvard Business Review, BBC Worklife