Vi har stämt möte vid huvudentrén utanför Michelles arbetsplats i centrala Stockholm. Jag har aldrig träffat henne tidigare och letar efter en lång kvinna med manliga ansiktsdrag, i klänning och högklackat, men ser ingen.

Bredvid mig står en annan kvinna och väntar. Efter ett tag förstår jag att det är henne jag stämt möte med, en kvinna av medellängd, knappt sminkad och klädd i byxor och gympaskor. Hon sträcker fram sin hand med perfekt målade naglar och presenterar sig.

När vi tar hissen upp till Michelles kontor skäms jag över min fördomsfulla bild. Ingenting i hennes yttre avslöjar att hon i nästan 40 år levt som man. Hon skrattar när jag påpekar det och berättar att hon nyligen var på en exklusiv klinik i Spanien där hon gjorde en feminiserande ansiktsoperation som tog bort de sista manliga ansiktsdragen.

– Det gick på 21 000 euro men jag hade sparat till det själv, betonar hon.

Innan vi börjar vårt samtal frågar jag om hennes namn som man. Motvilligt säger hon det men tillägger att hon absolut inte vill att jag skriver det. Det namnet är dött. Vi enas om att använda ett fingerat namn,

Mats, när jag skriver om hennes forna jag. Mats Ekman var glad som barn, duktig i skolan, blyg och känsligare än andra pojkar.

– Periodvis blev jag mobbad för att jag inte var lika tuff som de andra grabbarna men jag hade ett fåtal kompisar, mest tjejer. I stort var skoltiden ändå smärtfri. Jag var killen som aldrig gjorde väsen av mig.

Michelle var Mats fram till 40-årsåldern.

– Det är länge. En del känner sig i ”fel” kropp tidigt, för andra kommer det senare.

För Mats kom känslan smygande i tonåren.

– Jag tyckte att tjejkläder var snygga och köpte kjolar och toppar på postorder i smyg. Jag provade dem i mitt rum men gömde dem snabbt för jag kände att det inte var okej. När högen med kläder blev för stor slängde jag allt. Så höll jag på i flera år.

Sin barndom beskriver Michelle som normal. Däremot var känslor något man sällan pratade om hemma. Mamma var hemmafru, pappa ingenjör, det fanns en storebror och en lillasyster. Varje fredag var det familjemiddag i villan i en av Stockholms finare förorter.

I lumpen smälte Mats in bra, festade med sina lumparkompisar och dejtade en och annan tjej. Efter värnplikten fick han så småningom jobb som IT-tekniker. I samma veva fick han också sin första egna lägenhet.

– Jag var överlycklig. Nu kunde jag prova kläder som jag ville.

Han stannade på samma företag i tio år.

– Där mötte jag en av mina bästa vänner.

Han har följt hela min resa och jag umgås än i dag med honom och hans familj.

Jag var så deprimerad att jag ville göra slut på allting – den bilturen kunde ha blivit min sista

År 2011 började Mats sitt nuvarande arbete, med IT-support, samtidigt som högen med kvinnokläder växte hemma. Det var nu den jobbigaste fasen i hans liv tog sin början. Michelle blir tyst, får tårar i ögonen när hon minns och letar efter orden.

– Jag mådde inte alls bra, började hata ”paketet” där nere och försökte gömma undan det så gott det gick. Men det höll inte.

Till slut mådde Mats så dåligt att han på egen hand försökte göra sig av med det han hade mellan benen. Självskadebeteendet föranledde ett antal sjukhusbesök. Bara sjukvården kände till hans psykiska ohälsa. De fick ta hand om hans förtvivlan och hans försök att bli kvitt sitt manliga könsorgan.

– Jag minns speciellt ett sjukhusbesök när jag var så deprimerad att jag ville göra slut på allting. Den bilturen kunde ha blivit min sista, men jag hejdade mig i sista stund.

Depressioner och mörka tankar präglade nu Mats liv konstant. Hans återkommande kontakt med sjukvården resulterade i att han fick börja en könsutredning på Karolinska sjukhuset. Utredningen ledde till en ansökan om namnbyte.

2016 blev Mats folkbokförd som Michelle. Namnbytet gjorde tillvaron något enklare men den känslomässiga resan fortsatte.

Botten nådde Michelle på företagets julfest. Ögonen tåras igen.

– Då hade jag bytt namn men vågade inte berätta det för någon. Jag mådde uselt den kvällen och kände mig så fel i kostym. Morgonen därpå slängde jag den i återvinningen. Det var då jag bestämde mig för att löpa linan ut. Nu skulle jag berätta på jobbet.

Beatrice Jansson var Michelles dåvarande chef. Hon minns händelsen mycket väl.

– Som chef för IT-avdelningen brukade jag ha medarbetarsamtal en gång i veckan. Det var under ett sådant möte som Michelle berättade att hon hade bytt namn. Men hon sa också att hon inte var redo att berätta för andra kollegor. Jag respekterade det såklart. Och Michelle visste att det hon sa skulle stanna mellan oss.

Efter det hade de återkommande samtal.

– Jag märkte att Michelle började må sämre och få självdestruktiva tankar och kände att det var mitt ansvar som chef att inte blunda för sådana signaler. Till slut insåg jag att jag inte längre kunde bära hennes hemlighet själv utan måste bolla med HR. Det förstod hon.

I dag är Beatrice inte längre Michelles chef. Hon har bytt karriär till konstnär, men kontakten har de behållit.

– Vi är båda skönhetsintresserade och byter gärna tips, säger Beatrice och skrattar.

På HR-avdelningen arbetar Elin Nestor. Det var hon som tog emot Michelle efter att Beatrice kontaktat HR. Även hon minns händelsen:

– Jag blev förvånad när Michelle berättade att hon hade bytt namn, jag hade inte varit i en sådan situation tidigare. Men jag blev väldigt imponerad och tagen av hennes historia.

Eftersom Michelle nu hade avslöjat namnbytet för ett fåtal kollegor rådde Elin henne att inte vänta för länge med att berätta för de övriga. Allt för att minska risken för snack i korridorerna.

Mats var blyg och tyst – Michelle är glad, tar plats och har en helt annan självkänsla

– Vi är nästan 200 anställda och jobbar man med IT-support har man dagligen kontakt med väldigt många. Därför var det viktigt att informera samtidigt som det var viktigt att Michelle kände sig redo för det. Min roll blev att stötta henne att våga ta steget.

– Efter några möten beslöt vi att skriva ett mejl till ett 40-tal chefer. Michelle författade mejlet. Vi bestämde att cheferna skulle få mejlet först – sedan var det upp till var och en att besluta om de ville vidarebefordra det till sina medarbetare eller ta upp det på nästa möte.

Elin är övertygad om att kommunikationen till organisationen underlättades tack vare Michelles öppenhet.

– Michelle bifogade en länk där det fanns information för dem som ville veta mer och skrev att hon gärna själv svarade på frågor.

– Det häftigaste var att se hur en ny glädje och livslust tändes i hennes ögon. Man såg verkligen hur en ny människa växte fram.

Michelle tillsammans med HR-chef Elin Nestor.

Även kollegan Emanuel Lundeteg kände Michelle som man.

– När jag fick reda på namnbytet blev jag överraskad, det var inget jag hade anat på förhand. Jag var fascinerad av historien och hade ingenting emot att hon berättade detaljer om hur transformeringen gick till.

I mejlet hade Michelle skrivit att arbetskamraterna fick två månaders frist att vänja sig vid det nya namnet.

– Jag sa fel flera gånger. På den tiden såg Michelle fortfarande ut som en man men ju kvinnligare utseende hon fick, desto lättare blev det.

Emanuel minns att det som slog honom starkast under Michelles transformering var den enorma tolerans och respekt som arbetskamraterna visade.

– Alla var överens om att hon var så modig som hade börjat denna resa. Och så fort någon sa fel namn rättade vi varandra.

Jag frågar Emanuel om det är någon skillnad på Mats och Michelles personlighet.

– Ja utan tvekan! Mats var ganska blyg och tyst och tog liten plats. Lågmäld och nedtonad. Michelle är glad, tar plats och har en helt annan självkänsla och ett annat självförtroende. Det är jättekul att se.

Nu fortsatte transformationen även rent fysiskt. Tack vare hennes tidigare kontakter med sjukvården blev Michelle snabbremitterad till en könsutredning. 2017 fick hon diagnosen könsdysfori, vilket betyder att den fysiska kroppen inte stämmer överens med den könsidentitet man själv upplever. Michelle var med andra ord transsexuell.

Efter diagnosen gick allt väldigt snabbt. Michelle började med hormoner, genomgick en hårtransplantation, gick till en logoped för att träna rösten ljusare och gjorde slutligen själva könsbytet.

Nu återstår bara en enda sak, förklarar Michelle och pekar på sina bröst. När hon ser min förvånande min skrattar hon.

– Ja, jag har fått naturliga bröst tack vare hormonerna. Men jag vill ha dem lite större och då måste det bli implantat.

Vi återvänder till Michelles familj. Positiva reaktioner på jobbet. Men hur gick det hemma? Michelle ler igen.

– Jag berättade det på en familjemiddag. Det är klart att de blev chockade, konstigt vore annat. Mammas första kommentar var: ”Men då kommer du att skaffa bröst nu?” Brorsan mumlade något i stil med att det var mitt liv och att han inte skulle lägga sig i. Syrran var den som började ställa frågor och tyckte att det var intressant. Pappa satt mest tyst.

Även den övriga släkten bemötte Michelle positivt och nyfiket.

– Jag vet att många i min situation inte alls haft samma tur som jag. Samtidigt hoppas jag att tiderna har förändrats. Transsexualism är inte längre lika tabu.

Michelle och jag har träffats flera gånger. Hon berättar att hon älskar sitt nya jag och ser ljust på framtiden.

– Jag hoppas träffa någon eftersom jag är singel.

Och då kommer vi in på den oundvikliga frågan. Är det en man eller en kvinna hon hoppas på att träffa?

– Det spelar faktiskt ingen roll. Men visst vore det trevligt med en man, nu när jag äntligen är en kvinna – på riktigt!

text KATARINA MARKIEWICZ foto KARL NORDLUND