Vi har alla mött dem. Personer med en andedräkt som instinktivt får oss att rygga tillbaka och dem vars svettlukt är så kväljande att vi undrar om de någonsin tvättar sina kläder. I de flesta fall är personen själv helt omedveten om odören som kringgärdar dem och att folk i deras närhet besväras. Just därför är det viktigt att ta mod till sig och uppmärksamma dem på problemet, inte minst om det handlar om en kollega, menar psykologen Alexandra Thomas.

– Det mest schyssta man kan göra gentemot den här personen är att ta samtalet över huvud taget. Det finns inte någon som vill gå runt och sprida dålig lukt och den jobbiga sanningen är det bästa i längden. Om fler visar civilkurage och omtanke behöver det inte bli ett så stort problem på så många arbetsplatser, säger hon.

Men uppriktighet är inte alltid så lätt. Av alla svåra samtal är de som handlar om en medarbetares lukt det som landets chefer bävar mest inför.

Varför är de samtalen så svåra?
– Att lukta illa är något ytterst personligt, det är inget beteende som att man kommer för sent eller har ett otrevligt tonfall, utan det hänger ihop med den mänskliga existensen. Man är rädd att såra, men som med all typ av feedback, särskilt när den är så personlig, är det viktigt att den tas direkt med personen. Man får inte glömma bort att det kan finnas alla möjliga orsaker till lukten, till exempel att man äter en viss medicin, säger Alexandra Thomas.

Man kan förstås inte ge någon sparken på grund av lukt

I takt med att egna rum ersätts av öppna kontorslandskap blir oangenäma lukter ett allt mer påtagligt problem. Nu måste du plötsligt sitta intill kollegan som du tidigare bara träffade vid kaffeautomaten. Och när vi kommer närmare varandra blir det nödvändigt att ta tag i de här frågorna. Att sprida dålig lukt kan, enligt Alexandra Thomas, också leda till konflikter och social utstötning på arbetsplatsen, som att kollegorna undviker att äta lunch med personen.

Men det är inte självklart att det måste vara chefen som tar samtalet, en kollega kan i vissa fall vara att föredra.

– Det finns ingen given ordning knuten till en befattning utan det beror på hur arbetsplatsen ser ut. Finns det ett tillitsfullt och öppet klimat är det bättre att en kollega tar samtalet. I vissa fall sitter chefen på annan ort, då går det inte att skyffla över frågan dit. En bra tumregel är att den som utsätts oftast och mest tar samtalet.

Vilka krav kan arbetsgivaren ställa på en medarbetare när det gäller lukter?
– Är det stark parfymlukt kan man kräva att det ska upphöra med hänsyn till att det finns överkänsliga personer på arbetsplatsen. Det är också lätt att åtgärda. När det gäller kroppslukter tycker jag att vuxna arbetstagare måste uppfylla baskraven för hygien, men man kan förstås inte ge någon sparken på grund av lukt.

Till skillnad från när det gäller till exempel ljus och ljud finns det inget regelverk för hur mycket det får lukta på en arbetsplats. Däremot finns krav på tillräcklig ventilation i kontorsmiljö. Kraven bygger på att människor ska uppfatta luktnivån som acceptabel och den nivån tar bort mycket av de lukter som vi människor avger.

– Ventilation och luftflöden utgår från att 80 procent ska uppleva det som acceptabelt att komma in i ett rum där det sitter folk, det kan alltså vara 20 procent som fortfarande tycker att det luktar lite illa, säger Gunnar Åhlander, sakkunnig på Arbetsmiljöverket.

Krånglande avlopp och andra faktorer som kan ge lukt i byggnaden går att åtgärda tekniskt och arbetsgivaren är skyldig att gå igenom byggnaden och söka efter tänkbara lösningar. Personer som inte sköter sin hygien är däremot ingen fråga för Arbetsmiljöverket.

– Det är arbetsgivarens ansvar att alla ska trivas på sitt jobb, man kan vidta olika åtgärder som att flytta på folk eller ändra ventilationen, men man kan aldrig tvinga en människa att lukta på ett visst sätt.

Man får helt enkelt stå ut med att det luktar så länge vi vistas i samma miljö som andra människor. Om någon luktar svett är det ingen hälsopåverkan mer än att kan må lite sämre just när man upplever det, säger Gunnar Åhlander.