Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Dina barn jobbar inte här!

Kollegan som pratar om sina fantastiska eller odrägliga barn. Inte på en (1) fikapaus, utan på nio av tio. Har du svårt att stå ut med snacket eller håller du på att dö av uttråkning? Då ska du läsa det här.
Ola Rennstam Publicerad
Illustration: Kristian Ingers
Även som medarbetare har du ett ansvar för att fikasamtalen inte bara är intressanta för några få. För in samtalet på något nytt om det känns exkluderande. Illustration: Kristian Ingers

Så var det dags igen. Barnpratet dina kollegor emellan. Fikarast efter fikarast, lunch och after work – inget tillfälle får gå till spillo när föräldraskapets bergochdalbana ska ventileras. Trotsålder, skolk och de besvärliga skjutsningarna till fotbollscuperna diskuteras med en inlevelse som aldrig infinner sig på möten som rör arbetsplatsens egentliga verksamhet.

Själv sitter du tyst. Och lyssnar återigen till referatet om den dramatik som utspelat sig samma morgon när lilla Tova vägrade ta på sig overallen.

Det pratas mycket om barn kring fikaborden på landets arbetsplatser. Det beror enligt psykologen och organisationskonsulten Alexandra Thomas på att ämnet ligger oss så känslomässigt nära.

– Man tror att det är något som alla delar och kan relatera till, och glömmer exempelvis dem som inte har barn. Många kommer uppfyllda av sin morgon och pustar ut vid fikabordet för att söka stöd. Och då är det skönt att höra att andra har varit med om samma sak, säger hon.

Barn är det käraste vi har. Samtidigt vill vi inte nödvändigtvis veta allt om våra kollegors privatliv. Hur ska man tänka kring gränsen mellan det personliga och det privata?

– I ett team är det viktigt att odla det personliga, att man lär känna varandra. Men det kan lätt bli enformigt om man snöar in på ett ämne, oavsett om det är barn, trädgård eller hockey. Man ska prata om det man känner för, men det är viktigt att ha koll på hur det landar i gruppen och vilka spelregler som gäller. Man kan inte bara hålla en ocensurerad monolog.

Barn är det käraste vi har – samtidigt vill vi inte veta precis allt om våra kollegors privatliv

En bra tumregel, enligt Alexandra Thomas, är att göra en integritetskoll och fråga sig själv om du skulle berätta samma sak om din truliga tonåring var med i rummet.

– Skulle din tonåring vilja att det här återgavs för dina tolv kollegor? Om svaret är ”troligen inte” bör du förstås avstå.

En annan aspekt är att det finns människor som är ofrivilligt barnlösa, eller som helt enkelt inte vill ha barn. Patientföreningen Barnlängtan, som jobbar för att öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet, får många samtal och mejl från personer som tycker att det är jobbigt med barnprat på arbetsplatsen.

Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont

Den som är mitt uppe i något som är jobbigt, till exempel en skilsmässa eller ett barn med något problem, kan bli hjälpt av att vara öppen med att man inte riktigt är sig själv.

– Det kan vara en fördel om kollegorna känner till det, men blir det ett evigt samtalstema behövs mer djupgående insatser som till exempel företagshälsovård. Det kan lätt bli obekvämt om någon vräker ur sig detaljer inför hela personalgruppen, säger Alexandra Thomas.

Hennes råd är att försöka hitta varierade ämnen att prata om i gruppen.

– Det är ett sätt att lära känna varandra bättre. Som kollega kan du ta ansvar och föra in samtalet på ett annat spår – sitt inte tyst och knyt näven i fickan. Påpeka exempelvis att ni nu har pratat om barn i en halvtimme, nu måste jag få berätta om något annat. Och hjälp dem som inte brinner för blöjprat att komma till tals, fråga vad de tycker. För om samtalen blir för enkelspåriga lär man bara känna varandra på ett plan.

Hur bör man då som chef agera om man får signaler om att det finns de som inte uppskattar barnpratet i arbetsgruppen?

– Visa vägen genom att själv föra in olika ämnen. Kom inte med ett papper med regler om att prata mindre om barn. Låt gruppen lösa det själva genom att diskutera hur väl de känner varandra och vilken bild de har av vad man pratar om. För fram argumentet att det kan vara berikande att prata om något annat också.

Kollegas barnpratande reporter: "Jag erkänner"

SNACKTIPS

  • Gör en integritetskoll innan du berättar privata saker för dina kollegor. Fråga dig om det är okej för ditt barn att du berättar om honom eller henne.
  • Ta ansvar som kollega. Märker du att en kollega sitter tyst när ni pratar om barn, påpeka att ni har snackat om samma sak en lång stund och för in samtalet på ett annat spår.
  • Om du själv är den som sitter tyst och känner dig utanför – flagga för att ni kanske kan prata om något annat, men gör det med glimten i ögat så du inte hamnar i offerrollen.
  • Fråga inte nya personer du träffar i jobbet om de har barn – de berättar själva i sinom tid.
  • Är du chef? Låt gruppen få reflektera över vad de egentligen pratar om? Diktera inte vad de ska prata mindre om utan låt gruppen lösa det själva.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Därför behövs jobbiga kollegor

Det behövs fler jobbiga kollegor på våra arbetsplatser. Det menar Mats Alvesson, professor i organisation och ledarskap vid Lunds universitet.
Johanna Rovira Publicerad 22 oktober 2026, kl 06:00
Kostymklädd man vid skrivbord med djävulshorn och treudd i plast.
Besvärliga kollegor kan fylla en viktig funktion. Genom att agera som djävulens advokat kan de utmana normer och ställa kritiska frågor vilket ger bättre beslut och smartare organisationer. Foto: Colourbox

Besvärliga kollegor kan visserligen få dig att åldras i förtid, som Kollega har skrivit om tidigare, men de fyller också en funktion på våra arbetsplatser för att förhindra att korkade beslut fattas. Förutsatt att de är jobbiga på rätt sätt och att någon lyssnar på dem.                           

En del personer betraktas som jobbiga för att de är kantiga och allmänt störiga. Men även den som inte är benägen att hålla med utan utmanar konsensus genom rimliga oliktänkande ståndpunkter kan framstå som bökig och besvärlig, menar Mats Alvesson, professor vid Lunds universitet. 

– Jag tror vi behöver betydligt fler som ställer kritiska frågor och för fram kontroversiella synpunkter. Men folk är ofta för konformistiska och svaga, de flesta saknar både självförtroende och modet att gå mot normen att tycka och tänka som alla andra, säger han. 

Därför säger så få emot på jobbet

Mats Alvesson forskar om organisationskultur och kanske är mest känd för att ha myntat begreppet funktionell dumhet, som handlar om att annars smarta människor gillar läget på jobbet och låter bli att ifrågasätta beslut eller förslag.

 Enligt Mats Alvesson kan konsensus leda till sämre beslut på sikt. 

– Stora företag gör väldigt mycket som är onödigt och kontraproduktivt. Det behövs att någon ställer frågan: Vad håller vi på med egentligen?  

Flera kända historiska misslyckanden har föregåtts av att kritiska röster saknats eller ignorerats. Rymdfärjan Challengers krasch, där ingenjörer varnade för riskerna, men viftades bort, är ett exempel. Nokias fall på mobilmarknaden, där obehaglig information filtrerades bort, ett annat. 

Djävulens advokat kan förebygga misstag

För att undvika misstag ger en del företag i andra länder därför en grupp eller enstaka personer uppgiften att agera djävulens advokat; att ifrågasätta eller till och med försöka punktera idéer. Mats Alvesson känner inte till några organisationer som använder sig av så kallade ”red teams” eller djävulens advokat i Sverige, men menar att båda metoderna skulle kunna vara en säker plattform för att uppmuntra anställda att ställa obekväma frågor. 

– I bästa fall ska det inte behövas sådana funktioner. Man borde kunna framföra rimliga ståndpunkter utan risk för sanktioner. De flesta företag skulle må bra av att ha anställda som gör sina röster hörda och borde ha mycket högre i tak. På kort sikt kan det vara jobbigt, men på lång sikt blir det betydligt bättre. 

"Man ska inte vara oerhört rädd för att kränka någon" 

Det höga taket ska inte bara vara en floskel man slänger sig med, utan innebära ett reellt utrymme för kritik och ifrågasättande. Men man skapar inte en sådan frispråkig företagskultur utan vissa eftergifter, enligt Mats Alvesson. 

– Att framföra avvikande rimliga ståndpunkter innebär nästan alltid att man trampar andra på tårna. Man ska inte vara oerhört rädd för att kränka någon heller. Vi har i Sverige en låg tolerans mot kränkningar som man visst kan ställa upp på, men frågan är vad som räknas som en kränkning? Vi skulle kunna köra mer med raka rör, säger Mats Alvesson. 

Tre böcker av Mats Alvesson

  • Dumhetsparadoxen. Hur smarta organisationer fattar korkade beslut i jakten på konsensus. 
  • Dumhetsbekämpning. Handbok för organisationer som vill bli smartare och mindre meningslösa genom att uppmuntra kritiskt tänkande och ifrågasättande. 
  • Konsten att göra mindre (tillsammans med André Spicer) Om att många arbetsplatser fastnat i möten, administration och projekt som tar fokus från det egentliga jobbet.