Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Dina barn jobbar inte här!
Kollegan som pratar om sina fantastiska eller odrägliga barn. Inte på en (1) fikapaus, utan på nio av tio. Har du svårt att stå ut med snacket eller håller du på att dö av uttråkning? Då ska du läsa det här.
Så var det dags igen. Barnpratet dina kollegor emellan. Fikarast efter fikarast, lunch och after work – inget tillfälle får gå till spillo när föräldraskapets bergochdalbana ska ventileras. Trotsålder, skolk och de besvärliga skjutsningarna till fotbollscuperna diskuteras med en inlevelse som aldrig infinner sig på möten som rör arbetsplatsens egentliga verksamhet.
Själv sitter du tyst. Och lyssnar återigen till referatet om den dramatik som utspelat sig samma morgon när lilla Tova vägrade ta på sig overallen.
Det pratas mycket om barn kring fikaborden på landets arbetsplatser. Det beror enligt psykologen och organisationskonsulten Alexandra Thomas på att ämnet ligger oss så känslomässigt nära.
– Man tror att det är något som alla delar och kan relatera till, och glömmer exempelvis dem som inte har barn. Många kommer uppfyllda av sin morgon och pustar ut vid fikabordet för att söka stöd. Och då är det skönt att höra att andra har varit med om samma sak, säger hon.
Barn är det käraste vi har. Samtidigt vill vi inte nödvändigtvis veta allt om våra kollegors privatliv. Hur ska man tänka kring gränsen mellan det personliga och det privata?
– I ett team är det viktigt att odla det personliga, att man lär känna varandra. Men det kan lätt bli enformigt om man snöar in på ett ämne, oavsett om det är barn, trädgård eller hockey. Man ska prata om det man känner för, men det är viktigt att ha koll på hur det landar i gruppen och vilka spelregler som gäller. Man kan inte bara hålla en ocensurerad monolog.
Barn är det käraste vi har – samtidigt vill vi inte veta precis allt om våra kollegors privatliv
En bra tumregel, enligt Alexandra Thomas, är att göra en integritetskoll och fråga sig själv om du skulle berätta samma sak om din truliga tonåring var med i rummet.
– Skulle din tonåring vilja att det här återgavs för dina tolv kollegor? Om svaret är ”troligen inte” bör du förstås avstå.
En annan aspekt är att det finns människor som är ofrivilligt barnlösa, eller som helt enkelt inte vill ha barn. Patientföreningen Barnlängtan, som jobbar för att öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet, får många samtal och mejl från personer som tycker att det är jobbigt med barnprat på arbetsplatsen.
Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont
Den som är mitt uppe i något som är jobbigt, till exempel en skilsmässa eller ett barn med något problem, kan bli hjälpt av att vara öppen med att man inte riktigt är sig själv.
– Det kan vara en fördel om kollegorna känner till det, men blir det ett evigt samtalstema behövs mer djupgående insatser som till exempel företagshälsovård. Det kan lätt bli obekvämt om någon vräker ur sig detaljer inför hela personalgruppen, säger Alexandra Thomas.
Hennes råd är att försöka hitta varierade ämnen att prata om i gruppen.
– Det är ett sätt att lära känna varandra bättre. Som kollega kan du ta ansvar och föra in samtalet på ett annat spår – sitt inte tyst och knyt näven i fickan. Påpeka exempelvis att ni nu har pratat om barn i en halvtimme, nu måste jag få berätta om något annat. Och hjälp dem som inte brinner för blöjprat att komma till tals, fråga vad de tycker. För om samtalen blir för enkelspåriga lär man bara känna varandra på ett plan.
Hur bör man då som chef agera om man får signaler om att det finns de som inte uppskattar barnpratet i arbetsgruppen?
– Visa vägen genom att själv föra in olika ämnen. Kom inte med ett papper med regler om att prata mindre om barn. Låt gruppen lösa det själva genom att diskutera hur väl de känner varandra och vilken bild de har av vad man pratar om. För fram argumentet att det kan vara berikande att prata om något annat också.
SNACKTIPS
- Gör en integritetskoll innan du berättar privata saker för dina kollegor. Fråga dig om det är okej för ditt barn att du berättar om honom eller henne.
- Ta ansvar som kollega. Märker du att en kollega sitter tyst när ni pratar om barn, påpeka att ni har snackat om samma sak en lång stund och för in samtalet på ett annat spår.
- Om du själv är den som sitter tyst och känner dig utanför – flagga för att ni kanske kan prata om något annat, men gör det med glimten i ögat så du inte hamnar i offerrollen.
- Fråga inte nya personer du träffar i jobbet om de har barn – de berättar själva i sinom tid.
- Är du chef? Låt gruppen få reflektera över vad de egentligen pratar om? Diktera inte vad de ska prata mindre om utan låt gruppen lösa det själva.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
När privatlivet kraschar - Peder om kollegornas stöd
De flesta har någon gång haft privata problem som påverkat jobbet. Men när är det okej att berätta om det för sina kollegor? Peder Nääs Sundemyr var öppen när han var i en långvarig kris – och möttes av stöd.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Problemen gick ut över jobbet
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Inte självklart att berätta
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Blev sjukskriven
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Behandlades annorlunda som man
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
En chef förstod inte alls
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
Peders råd till andra
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Psykologen: ”Att dölja förvärrar”
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
