Så var det dags igen. Barnpratet dina kollegor emellan. Fikarast efter fikarast, lunch och after work – inget tillfälle får gå till spillo när föräldraskapets bergochdalbana ska ventileras. Trotsålder, skolk och de besvärliga skjutsningarna till fotbollscuperna diskuteras med en inlevelse som aldrig infinner sig på möten som rör arbetsplatsens egentliga verksamhet.

Själv sitter du tyst. Och lyssnar återigen till referatet om den dramatik som utspelat sig samma morgon när lilla Tova vägrade ta på sig overallen.

Det pratas mycket om barn kring fikaborden på landets arbetsplatser. Det beror enligt psykologen och organisationskonsulten Alexandra Thomas på att ämnet ligger oss så känslomässigt nära.

– Man tror att det är något som alla delar och kan relatera till, och glömmer exempelvis dem som inte har barn. Många kommer uppfyllda av sin morgon och pustar ut vid fikabordet för att söka stöd. Och då är det skönt att höra att andra har varit med om samma sak, säger hon.

Barn är det käraste vi har. Samtidigt vill vi inte nödvändigtvis veta allt om våra kollegors privatliv. Hur ska man tänka kring gränsen mellan det personliga och det privata?

– I ett team är det viktigt att odla det personliga, att man lär känna varandra. Men det kan lätt bli enformigt om man snöar in på ett ämne, oavsett om det är barn, trädgård eller hockey. Man ska prata om det man känner för, men det är viktigt att ha koll på hur det landar i gruppen och vilka spelregler som gäller. Man kan inte bara hålla en ocensurerad monolog.

Barn är det käraste vi har – samtidigt vill vi inte veta precis allt om våra kollegors privatliv

En bra tumregel, enligt Alexandra Thomas, är att göra en integritetskoll och fråga sig själv om du skulle berätta samma sak om din truliga tonåring var med i rummet.

– Skulle din tonåring vilja att det här återgavs för dina tolv kollegor? Om svaret är ”troligen inte” bör du förstås avstå.

En annan aspekt är att det finns människor som är ofrivilligt barnlösa, eller som helt enkelt inte vill ha barn. Patientföreningen Barnlängtan, som jobbar för att öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet, får många samtal och mejl från personer som tycker att det är jobbigt med barnprat på arbetsplatsen.

Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont

Den som är mitt uppe i något som är jobbigt, till exempel en skilsmässa eller ett barn med något problem, kan bli hjälpt av att vara öppen med att man inte riktigt är sig själv.

– Det kan vara en fördel om kollegorna känner till det, men blir det ett evigt samtalstema behövs mer djupgående insatser som till exempel företagshälsovård. Det kan lätt bli obekvämt om någon vräker ur sig detaljer inför hela personalgruppen, säger Alexandra Thomas.

Hennes råd är att försöka hitta varierade ämnen att prata om i gruppen.

– Det är ett sätt att lära känna varandra bättre. Som kollega kan du ta ansvar och föra in samtalet på ett annat spår – sitt inte tyst och knyt näven i fickan. Påpeka exempelvis att ni nu har pratat om barn i en halvtimme, nu måste jag få berätta om något annat. Och hjälp dem som inte brinner för blöjprat att komma till tals, fråga vad de tycker. För om samtalen blir för enkelspåriga lär man bara känna varandra på ett plan.

Hur bör man då som chef agera om man får signaler om att det finns de som inte uppskattar barnpratet i arbetsgruppen?

– Visa vägen genom att själv föra in olika ämnen. Kom inte med ett papper med regler om att prata mindre om barn. Låt gruppen lösa det själva genom att diskutera hur väl de känner varandra och vilken bild de har av vad man pratar om. För fram argumentet att det kan vara berikande att prata om något annat också.

Kollegas barnpratande reporter: "Jag erkänner"