Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Dina barn jobbar inte här!

Kollegan som pratar om sina fantastiska eller odrägliga barn. Inte på en (1) fikapaus, utan på nio av tio. Har du svårt att stå ut med snacket eller håller du på att dö av uttråkning? Då ska du läsa det här.
Ola Rennstam Publicerad
Illustration: Kristian Ingers
Även som medarbetare har du ett ansvar för att fikasamtalen inte bara är intressanta för några få. För in samtalet på något nytt om det känns exkluderande. Illustration: Kristian Ingers

Så var det dags igen. Barnpratet dina kollegor emellan. Fikarast efter fikarast, lunch och after work – inget tillfälle får gå till spillo när föräldraskapets bergochdalbana ska ventileras. Trotsålder, skolk och de besvärliga skjutsningarna till fotbollscuperna diskuteras med en inlevelse som aldrig infinner sig på möten som rör arbetsplatsens egentliga verksamhet.

Själv sitter du tyst. Och lyssnar återigen till referatet om den dramatik som utspelat sig samma morgon när lilla Tova vägrade ta på sig overallen.

Det pratas mycket om barn kring fikaborden på landets arbetsplatser. Det beror enligt psykologen och organisationskonsulten Alexandra Thomas på att ämnet ligger oss så känslomässigt nära.

– Man tror att det är något som alla delar och kan relatera till, och glömmer exempelvis dem som inte har barn. Många kommer uppfyllda av sin morgon och pustar ut vid fikabordet för att söka stöd. Och då är det skönt att höra att andra har varit med om samma sak, säger hon.

Barn är det käraste vi har. Samtidigt vill vi inte nödvändigtvis veta allt om våra kollegors privatliv. Hur ska man tänka kring gränsen mellan det personliga och det privata?

– I ett team är det viktigt att odla det personliga, att man lär känna varandra. Men det kan lätt bli enformigt om man snöar in på ett ämne, oavsett om det är barn, trädgård eller hockey. Man ska prata om det man känner för, men det är viktigt att ha koll på hur det landar i gruppen och vilka spelregler som gäller. Man kan inte bara hålla en ocensurerad monolog.

Barn är det käraste vi har – samtidigt vill vi inte veta precis allt om våra kollegors privatliv

En bra tumregel, enligt Alexandra Thomas, är att göra en integritetskoll och fråga sig själv om du skulle berätta samma sak om din truliga tonåring var med i rummet.

– Skulle din tonåring vilja att det här återgavs för dina tolv kollegor? Om svaret är ”troligen inte” bör du förstås avstå.

En annan aspekt är att det finns människor som är ofrivilligt barnlösa, eller som helt enkelt inte vill ha barn. Patientföreningen Barnlängtan, som jobbar för att öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet, får många samtal och mejl från personer som tycker att det är jobbigt med barnprat på arbetsplatsen.

Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont

Den som är mitt uppe i något som är jobbigt, till exempel en skilsmässa eller ett barn med något problem, kan bli hjälpt av att vara öppen med att man inte riktigt är sig själv.

– Det kan vara en fördel om kollegorna känner till det, men blir det ett evigt samtalstema behövs mer djupgående insatser som till exempel företagshälsovård. Det kan lätt bli obekvämt om någon vräker ur sig detaljer inför hela personalgruppen, säger Alexandra Thomas.

Hennes råd är att försöka hitta varierade ämnen att prata om i gruppen.

– Det är ett sätt att lära känna varandra bättre. Som kollega kan du ta ansvar och föra in samtalet på ett annat spår – sitt inte tyst och knyt näven i fickan. Påpeka exempelvis att ni nu har pratat om barn i en halvtimme, nu måste jag få berätta om något annat. Och hjälp dem som inte brinner för blöjprat att komma till tals, fråga vad de tycker. För om samtalen blir för enkelspåriga lär man bara känna varandra på ett plan.

Hur bör man då som chef agera om man får signaler om att det finns de som inte uppskattar barnpratet i arbetsgruppen?

– Visa vägen genom att själv föra in olika ämnen. Kom inte med ett papper med regler om att prata mindre om barn. Låt gruppen lösa det själva genom att diskutera hur väl de känner varandra och vilken bild de har av vad man pratar om. För fram argumentet att det kan vara berikande att prata om något annat också.

Kollegas barnpratande reporter: "Jag erkänner"

SNACKTIPS

  • Gör en integritetskoll innan du berättar privata saker för dina kollegor. Fråga dig om det är okej för ditt barn att du berättar om honom eller henne.
  • Ta ansvar som kollega. Märker du att en kollega sitter tyst när ni pratar om barn, påpeka att ni har snackat om samma sak en lång stund och för in samtalet på ett annat spår.
  • Om du själv är den som sitter tyst och känner dig utanför – flagga för att ni kanske kan prata om något annat, men gör det med glimten i ögat så du inte hamnar i offerrollen.
  • Fråga inte nya personer du träffar i jobbet om de har barn – de berättar själva i sinom tid.
  • Är du chef? Låt gruppen få reflektera över vad de egentligen pratar om? Diktera inte vad de ska prata mindre om utan låt gruppen lösa det själva.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Varning för snälla

Det kan säkert finnas genuint snälla människor. Men är man genuint snäll så är man det utan att göra väsen av sig. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot folk som öppet och skamlöst utger sig för att vara snälla.
Johanna Rovira Publicerad 27 februari 2025, kl 05:59
Sektgoda, Godhetsknarkare och Flumsnälla. Alla är typer du gör bäst i att se upp för, skriver Johanna Rovira. Illustration: Olsson Ingers.

1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande. 

Jobbrelationer

Snälltolka – och få en bättre arbetsmiljö

Utgå ifrån att andra vill dig väl. Läs om mejlet som irriterade dig – denna gång med en vänlig röst. Om du börjar snälltolka på jobbet kommer din arbetsmiljö med all sannolikhet att förbättras.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 26 februari 2025, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör, Kollega.

Man ska vara snäll. Men hur gör man? Att ge en komplimang eller hjälpa till att bära något tungt räcker inte. Nu hörs allt oftare ett begrepp som försöker ringa in det där andra som ska till – nämligen att snälltolka.

Väldigt många människor verkar tro att de styrs av förnuftet och att de själva förhåller sig objektivt till omvärlden. Men i själva verket är våra känslor ständigt inblandade.

Vi känner glädje, ilska, skam, skuld och det påverkar våra reaktioner. Forskning visar att negativa känslor på jobbet kan leda till stora problem, till exempel om vi upplever att vi inte duger.

Det är ett slitet uttryck, men vi är varandras arbetsmiljö. Ett sätt att ta ansvar är att rannsaka hur vi tolkar andras ord och handlingar. För tolkar gör vi. Och tyvärr är det vanligt att vi fel- eller till och med fultolkar.

Vi är varandras arbetsmiljö

I stället borde vi snälltolka. Det handlar om att tro att den andre vill oss väl. Och att stå emot den första reaktionen. Kanske ställa en följdfråga innan vi exploderar. Fundera på om det finns någon förmildrande omständighet till agerandet. Avstå från att döma ut en person för snabbt.

Har du testat att läsa om ett mejl, som du först blev irriterad på, med en vänlig – eller åtminstone neutral – röst? Då upptäcker du förmodligen att du borde ge mejlaren en andra chans.

Självklart ska vi inte låta andra kränka oss. Men om vi lite oftare tänker oss in i den andra personens situation kommer vi att kunna rensa bort onödiga konfliktytor. Svälj din gliring eller taskiga kommentar, titta dig själv i spegeln – kanske har du själv sagt eller gjort något dumt någon gång?