Hoppa till huvudinnehåll
Mångfald

Hon vill gjuta liv i Pride

I år har Zayera Khan tagit plats i Stockholm Prides styrelse – eftersom hon varit missnöjd med de senaste årens festivaler ”som mest vänt sig till rika innerstadsbor”.
Niklas Hallstedt Publicerad
Zayera Khan
"Folk kom från hela landet för att kunna leva sitt liv - på Pride kunde man få bekräftelse och leva ut", säger Zayera Khan. Foto: Peter Knutson

Ayera Khan är mest ett stort leende. Fotografen vill gärna att hon ska se en aning mer allvarlig ut.

– Nej, jag vägrar vara en sådan där bitter flata, säger hon och skrattar.

Zayera var med redan vid den första upplagan av Pride i Stockholm 1998, då som volontär när hennes dåvarande flickvän satte upp en pjäs.

– Då var Pride väldigt stort. Folk kom från hela landet för att kunna leva sitt liv – på Pride kunde man få bekräftelse och leva ut. Som ung var det självklart att man skulle vara med. Pride hade den kraften, man samlades och knöt kontakter och nätverkade. På den tiden fanns ju inte Facebook, det behövdes en fysisk plats för att samla folk. Gissningsvis 95 procent av vår hbtq-community var där.

Zayera Khan har jobbat med frågor som rör diskriminering och mångfald länge: i Miljöpartiet, i den feministiska tankesmedjan Interfem, inom RFSL och i nättidningen Feministiskt perspektiv. Men i Stockholm Prides styrelse är hon ny sedan i våras. Att hon hamnade där kanske beror på att hon varit väldigt kritisk mot festivalen de senaste åren, säger hon.

– Jag tyckte att Pride hade blivit väldigt mainstream och vände sig till en stereotyp målgrupp: de som har pengar och bor i innerstan. Förr i tiden skulle alla dit, det var inget snack om saken. Nu känner sig inte alla längre inkluderade. Det är min utmaning att få tillbaka den känslan. Pride ska vara en samlingspunkt, men också en plats där man kan diskutera olika saker, politik, trans, barnafödande, you name it.

Har Pride spelat ut sin roll?
– Nej, Pride kan bidra till att man fokuserar mer på vissa frågeställningar och lyfter upp frågorna i medierna och i politiken. På så vis har den en viktig samhällsfunktion. Dessutom är det fortfarande viktigt med den sociala samvaron och möjligheten att träffa nytt folk. Men vi måste se till att alla deltagare känner att de kan göra sina röster hörda.

Årets tema för Pride Stockholm är makt. Det handlar om maktstrukturer, i allt från den egna kroppen och sängkammaren till samhälls- och arbetslivet. Vem bestämmer till exempel vad som är en familj och att alla ska vilja ha en sådan?

Zayera Khan har själv aldrig upplevt sig diskriminerad på jobbet. Jo, en gång i Schweiz tyckte hon att det var jobbigt när kollegorna tog för givet att hon hade en pojkvän. Hon har heller aldrig deklarerat att hon är hbtq på någon av de arbetsplatser som hon har varit på – hon vill hellre att kollegorna ska lära känna henne som person till att börja med.

Attityderna har förändrats. I dag är det inte omgivningens förväntningar på partnerns kön som tynger mest, utan förväntningarna på att en kvinna i en viss ålder ska ha barn, tycker Zayera Khan.

Rimligtvis har samhället och arbetslivet blivit mer accepterande och öppet under de snart 20 år som har gått sedan den allra första Pridefestivalen gick av stapeln.

– Jag vill ju gärna tro att det är så. Men jag vet ju att det också finns personer som inte upplever det så. En bekant som jobbade på ett stort svenskt teknikföretag råkade ut för diskriminering. Hon menar att hon utsattes för sexuella trakasserier för att hon är lesbisk och till slut blev hon uppsagd. Jag tycker att Sverige har blivit mer polariserat. Mellanmjölkens land finns inte längre.

De fackliga organisationerna har länge synts på Pridefestivalerna. Det är bra, anser Zayera Khan som tycker att det ger en signal om att man vill vara med och förändra. Men, menar hon, facken kunde göra mer.

– Det gäller att hitta engagerade hbtq-personer inom facket som vill uttala sig. Det är så klart ledningen som sitter på makten som måste pusha för att något ska hända.

Hur ser framtiden ut för Pride?
– Det beror mycket på hur vår community växer och utvecklas. Men jag kan tänka mig att Pride kan bli en mötesplats för smågrupperingar med egna intressen, de kanske samlas där och sitter och konfererar med varandra. Det behövs mer egna initiativ, inte bara giganter som RFSL och politiska partier som ordnar saker. Varför kan inte exempelvis alla som är intresserade av knyppling och My Little Pony samlas och prata om det? Jag anordnade exempelvis speeddejting ett år. De som deltog hade skitkul!

ZAYERA KHAN

YRKE: User experienceexpert på Arbetsförmedlingen.

ÅLDER: 42 år.

FAMILJ: Ensamstående.

BOR: I Stockholm.

AKTUELL: Sitter i styrelsen för Stockholm Pride.

 

MÅNGA FESTIVALER FÖR HBTQ

  • Några av de mest kända Pridefestivalerna är de i Berlin och San Francisco. Även i Sverige finns en mängd olika Pridefestivaler utöver den i Stockholm.
  • I Sverige hölls den första Pridedemonstrationen i Örebro 1971.
  • 1992 startade Europride, en festival som byter stad varje år. 1998 kom den till Stockholm, året efter startade det egentliga Stockholm Pride.
  • Det har blivit allt viktigare för politiska partier och intresseorganisationer att synas på festivalerna.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Mångfald

Våga prata hudfärg - när det är relevant

Våga prata hudfärg – men gör det när det är relevant. Det uppmanar Barakat Ghebrehawariat i sin nya bok ”Får man säga svart?”
Petra Rendik Publicerad 27 november 2023, kl 06:05
Barakat Ghebrehawaria.
Ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat. Foto: Magnus Liam Karlsson.

Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.

Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?

Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?

– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.

Är det okej att säga svart?

– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.

Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?

– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?

En antirasistisk björntjänst

– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?

När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?

– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.

– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.

Hur gör man det då utan att diskriminera?

– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.

Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?

– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.

Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?

– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.

TIPS FÖR MÅNGFALD PÅ JOBBET

➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.

➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.

BEGREPP ATT UNDVIKA

”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.